Wisit Sasanatieng – thailändaren som tog westernfilmen till Cannes

Wisit Sasanatieng

Photo via The Movie Database (TMDB)

Född	28 juni 1963 Bangkok, Thailand
Yrke	Filmregissör och manusförfattare
Känd för	The Whole Truth
Priser	Dragons and Tigers Award, Vancouver International Film Festival · Silpathorn Award for Film · Critics Prize, Deauville Asian Film Festival · NETPAC Award, Golden Horse Film Festival

Varje gång Thailands National Film Archive visade en gammal film fanns Wisit Sasanatieng på plats, och oftast var han den enda där. Thailändska biobesökare hade ett namn för de knarriga melodramerna och actionfilmerna där berg sprängdes i luften: nam nao, illaluktande vatten. Wisit tog det illaluktande vattnet, färgade det godisrosa och giftgrönt och gjorde Tears of the Black Tiger, den första thailändska film som någonsin valdes ut till Cannes – en film som knappt någon i hemlandet gick och såg. Hans karriär sedan dess har kretsat kring den klyftan. Gold Rush Gang, en legend om banditer från södra Thailand som Netflix lät honom filma som en cowboyserie i serietidningsstil, är det senaste kapitlet.

Han växte upp i Bangkok i en familj med kinesisk bakgrund och utbildade sig först till bildkonstnär: gymnasiet på College of Fine Arts och därefter Faculty of Decorative Arts vid Silpakorn University, där klasskamraterna bland andra var Nonzee Nimibutr och den blivande produktionsdesignern Ek Iemchuen. Tecknaren och illustratören har aldrig riktigt lämnat regissören. Först försörjde han sig på reklam, som kreatör på Lintas och sedan på The Film Factory, produktionsbolaget i Bangkok där han arbetade tillsammans med Pen-Ek Ratanaruang.

Vägen in i filmen öppnades genom en gammal klasskamrat. Wisit skrev Dang Bireley’s and Young Gangsters, en berättelse från 1997 om tonåriga ligamedlemmar i 1950-talets Bangkok, och Nang Nak från 1999, en nytolkning av landets mest berömda spökhistoria. Båda filmerna regisserades av Nonzee. De blev kritiker- och publikframgångar och räknas som startskottet för det som kritikerna kallade en thailändsk ny våg, med Nonzee, Pen-Ek och Wisit i centrum.

Tears of the Black Tiger kom 2000, med Nonzee som producent: en ödesdiger kärlekshistoria mellan en laglös man och en provinsguvernörs dotter, filmad i färger uppskruvade långt bortom realismens gräns. Wisit kallade sina hjältar ”Tom Yum Goong-cowboys” – en blinkning till Sergio Leone, men framför allt till Mitr Chaibanchas actionfilmer och Rattana Pestonjis melodramer. I rollen som gängledare satte han Sombat Metanee, en stjärna från den tidigare eran. Filmen fick bred premiär på thailändska biografer den 28 september 2000 och floppade. Utomlands vann den Dragons and Tigers Award för bästa nya regissör i Vancouver och visades i sektionen Un Certain Regard i Cannes i maj 2001.

Den internationella framgången kom med en förödmjukelse på köpet. Miramax köpte filmen för USA, ändrade slutet och lade den sedan på hyllan. Den amerikanska publiken fick se originalversionen först 2007, när Magnolia Pictures gav den en begränsad biopremiär. Ett mönster tog form: verken som mest liknar Wisit hyllas på festivaler men möts med försiktighet på hemmaplan, medan uppdragen som hållit honom sysselsatt ofta har bett honom tona ner sin särprägel.

Nästa gång tonade han inte ner den. Citizen Dog från 2004 var ännu färgstarkare. Filmen bygger på en roman av hans fru Siripan Techajindawong, som skriver under namnet Koynuch, och berättas av Pen-Ek. Den följer två personer från landsbygden som kommer till Bangkok för att arbeta och blir kära. Kritikerna drog paralleller till Amélie. Luc Bessons EuropaCorp köpte filmen för territorier utanför Asien, den visades i Berlin och Toronto och vann 2006 kritikernas pris vid Deauville Asian Film Festival. Samma år tilldelade Thailands kulturministerium Wisit Silpathorn Award för film.

Sedan kom kompromisserna. The Unseeable, en spökhistoria från 2006 för Five Star Production, var den första filmen han regisserade utan att själv skriva den; manuset kom från Kongkiat Khomsiri. Budgeten tvingade fram en dämpad färgskala, så han förflyttade nostalgin till andra håll – mot 1930-talets Hollywood och illustratören Hem Vejakorns gamla spökhäften. Filmen vann ändå NETPAC Award på Golden Horse-festivalen i Taipei. Red Eagle från 2010 återupplivade den maskerade hämnaren som Mitr Chaibancha hade spelat på 1960-talet. Filmserien tog slut när Mitr dog på inspelningen av Golden Eagle 1970. Den här gången bar Ananda Everingham masken, och recensenter som hade fallit för färgerna i Tears of the Black Tiger hittade inte mycket av dem här. Samma år regisserade Wisit ett avsnitt i Camellia, en antologifilm i tre delar som utspelar sig i Busan, tillsammans med Isao Yukisada och Jang Joon-hwan.

Bland de här filmerna finns en rad projekt som aldrig blev av. Nam Prix, ett piratfantasyprojekt som skulle ge liv åt thailändska tempelmålningar, hade EuropaCorp klar som medproducent men stannade av medan man väntade på bolagets del av finansieringen. Armful, en hämndhistoria om en enarmad svärdsman med stöd från Andy Laus Focus Films, lades på obestämd tid på is. År 2007 fick Wisit 400 000 baht för en jubileumskortfilm, men levererade Norasinghavatar till en kostnad av omkring tre miljoner. ”Det är en dålig vana – jag kan inte kontrollera pengarna”, sa han. Det var menat som ett skämt. Det är också den tydligaste förklaringen till varför hans mest personliga idéer är de svåraste att finansiera.

Det senaste decenniet har varit jämnare och mer präglat av genrefilm. Han skrev, regisserade och producerade spökromansen Senior 2015, och 2018 stod han bakom Catopia, en dystopi styrd av kattmänniskor, till antologin Ten Years Thailand, som hade premiär vid en specialvisning i Cannes. Skräckfilmen Reside följde samma år. Netflix blev hans främsta finansiär: mysteriet The Whole Truth, byggt kring ett hemsökt hål i en vägg, kom i december 2021, och i juli 2023 följde The Murderer, en komisk mordgåta i en by i Isan där en brittisk svärson blir den självklara misstänkta. Petchtai Wongkamlao spelar huvudrollen; den thailändska publiken känner komikern som Mum Jokmok.

Samarbetet resulterade i Gold Rush Gang, som kom till Netflix den 21 augusti 2025 och är det närmaste Wisit kommit Tears of the Black Tiger på ett kvarts sekel. Petchtai var med och skrev filmen och spelar Ko-Wah Thungsong, en bandit ur sydthailändsk folklore som ofta jämförs med Robin Hood. Han leder ett gäng föräldralösa barn i en attack mot ett tåg lastat med japanskt guld under andra världskrigets sista dagar. Wisit beskrev uttrycket som ”serietidningsaktigt, med humor i varje vändning” och med diskreta inslag av fantasy i utkanten. ScreenAnarchy uppmanade läsarna att se filmen, men invände mot de uppenbara digitala effekterna, den såpiga romansen och en övergreppsscen vars efterverkningar filmen tonar ner. Färgerna är tillbaka, och med dem den gamla frågan om hans överdåd är en stil eller en belastning.

Nästa projekt på hans lista är Nagamasa för Vela Entertainment: berättelsen om Yamada Nagamasa, den japanske äventyraren som ledde japanska soldater i tjänst hos Ayutthayas kungar i början av 1600-talet, skildrad genom ett tvillingsvärd som försvunnit ur historien. Bolaget angav första kvartalet 2026 som premiärdatum, men filmen har ännu inte nått biograferna. På papperet ligger den långt från godisfärgade cowboys. För mannen som satt ensam i filmarkivet och såg filmer som alla andra kallade illaluktande vatten är den ännu en chans att övertyga den thailändska publiken om att landets egen historia kan vara det färgstarkaste som visas på filmduken.