Det börjar med ett hål i väggen. I Wisit Sasanatiengs The Whole Truth (2021) hittar tonårssyskonen Pim och Putt en öppning i sina morföräldrars hus. På andra sidan ligger ett hus som liknar det de står i, fast förfallet. Filmen är en thailändsk skräck- och mysteriethriller och släpptes på Netflix den 2 december 2021. Den thailändska titeln, ปริศนารูหลอน, betyder ungefär ”gåtan om det hemsökta hålet”, och den beskriver filmen bättre än den engelska.

Upplägget är bekant. Pim är en populär cheerleader. Putt står utanför och går med benskena. Deras mamma Mai arbetar ensam, har nyligen fått ett bättre betalt jobb och hamnar i koma efter en bilolycka i ösregn. Då dyker två morföräldrar upp som syskonen aldrig har träffat, Phong (Sompob Benjathikul) och Wan (Tarika Thidathit). De säger att barnen bodde hos dem som små, men varken Pim eller Putt minns det. Wan har demens, får vi veta, vilket är en bekväm förklaring till det mesta konstiga som händer i huset. Filmen utnyttjar det, och ibland lite väl bekvämt.

Det bästa i filmen är hur huset förnekar sitt eget hål. Putt ser genom det en mörkhårig gestalt i det förfallna huset. När Pim hämtar morfar för att visa honom ser han ingenting, och det gör inte Wan heller. De tror att barnen ljuger. Phong blir ursinnig och stormar därifrån. Wan tittar på en tom fläck på väggen där en klocka har suttit och säger att det är dags att gå och lägga sig. Scenen är obehaglig utan att något egentligen händer. Nästa morgon är hålet borta.

Chocken kommer när det kommer tillbaka. Fame, Putts skolkamrat, hör inget skrapande och ser inget hål. Putt tittar igenom och möter ett barn med svart, kraftigt uppsvullet ansikte och mörk vätska som rinner ur mun och näsa. När Fame själv försöker titta får han näsblod. Det är filmens starkaste ögonblick. Nattapat Nimjirawat gör Putts maktlöshet påtaglig, och benskenan används smart: tidigare, när Fame tränger sig in i Pims rum medan hon byter om, kan Putt inte ta sig uppför trappan för att hjälpa henne. Sutatta Udomsilp är bra som Pim när hon senare sätter Fame på plats i skolan. Sadanont Durongkhaweroj gör honom till en obehaglig typ som hotar med en mystisk film han har på Putt.

Problemet är att filmen inte bestämmer sig. Den vill vara familjedrama, spökhistoria och mysterium på samma gång, och de tre växlar utan att hitta en gemensam rytm. Hålet, barnet och de multnande rummen lovar ren skräck, men samtalen om vilka morföräldrarna egentligen är drar ner tempot igen. Ambitionen att berätta en släkthistoria som sträcker sig över generationer är stor, och nyanserna räcker inte hela vägen. Phong får aldrig mer att göra än att vara misstänksam och snabbt förargad, hur mycket Sompob Benjathikul än anstränger sig. När Wan kallar Putt för ”Krit” är det oklart om det ska läsas som ett symptom eller som en ledtråd. Filmen hjälper oss inte att välja.

På Rotten Tomatoes har någon kallat filmen chockerande underskattad, och premissen och den känslomässiga kärnan förtjänar faktiskt en titt. Jag skulle ändå inte kalla den förbisedd. Det är en film med en riktigt bra idé, ett hål som bara vissa kan se genom, och för få scener som vågar lita på den. Wisit Sasanatieng och manusförfattaren Abishek J. Bajaj får oss att vilja se mer av husets andra sida, men ger oss oftare förklaringar än skräck.