Mary Elizabeth Mastrantonio valde scenen och familjen framför Hollywood

Mary Elizabeth Mastrantonio

Photo: Sarah Ackerman / CC BY 2.0, via Wikimedia Commons

Född	17 november 1958 Lombard, Illinois, United States
Yrke	Skådespelerska
Känd för	Scarface, King of Comedy, Avgrunden
Priser	Gracie Allen Award for Outstanding Female Lead in a Drama Special

Mot slutet av Avgrunden slår Ed Harris Mary Elizabeth Mastrantonio över bröstet, örfilar henne och skriker åt henne att andas medan hon ligger genomblöt, med uppknäppt skjorta, på golvet i en översvämmad borrigg. James Cameron lät ta om scenen gång på gång. Under en tagning, berättar Harris själv, tog filmen i kameran slut utan att någon ropade ”tack”, och skådespelarna fortsatte spela i onödan. Mastrantonio reste sig, ropade att de inte var djur och gick från inspelningen.

Den sortin förklarar hennes karriär bättre än en filmografi. På mindre än tio år spelade hon Al Pacinos syster, Paul Newmans motspelare vid biljardbordet, Camerons djuphavsingenjör och Kevin Costners Marian. En sådan svit brukar binda en skådespelerska vid ett studiokontrakt och tio år av uppföljare. Hon klev av. Den vanliga berättelsen talar om att hon bleknade bort. Själv beskriver hon något som liknar ett nej. Genombrottet var Scarface, sa hon till den brittiska sajten WhatsOnStage, ”fast jag visste inte hur billigt hela Hollywoodgrejen var”.

Stadgan kommer från Illinois. Hon föddes den 17 november 1958 i Lombard, en förort väster om Chicago. Pappan Frank Mastrantonio drev ett bronsgjuteri, mamman hette Mary Dominica Pagone, och båda hade italienskt ursprung. Hon växte upp i Oak Park, studerade teater vid University of Illinois och betalade studierna genom att sjunga varje sommar på Opryland, en nöjespark för countrymusik i Nashville. Rösten tog henne till New York långt innan ansiktet tog henne till Los Angeles.

På Broadway började hon som understudy i nyuppsättningen av West Side Story 1980 och fick till slut spela Maria. Sedan kom Amadeus, Copperfield, workshopen av Stephen Sondheims Sunday in the Park with George och Shakespeare i Central Park. Chefen för en agentur såg en av föreställningarna, lämnade en ros och sitt kort i logen och bad henne ringa på måndagen. Sedan dess har hon arbetat.

Brian De Palma gav henne rollen som Gina Montana i Scarface, lillasystern som Tony Montana vaktar med en ägandekänsla som filmen vägrar göra bekväm. En liten roll som folk minns, vilket är ovanligare än det låter. Tre år senare gav Martin Scorsese henne Carmen i The Color of Money – revanschen, flickvännen som förstår bluffen snabbare än Tom Cruises Vincent och står emot Paul Newman. Rollen gav henne nomineringar till Oscar och Golden Globe för bästa kvinnliga biroll.

Sedan kom den hårda versionen. I Avgrunden är hon Lindsey Brigman, konstruktören bakom borriggen och separerad fru till förmannen som Harris spelar: kantig, kunnig och oftare i sin fulla rätt än någon önskar. Undervattensinspelningen har blivit en av de varnande historier Hollywood berättar för sig självt. Två år senare var hon Marian mot Costner i Robin Hood: Prince of Thieves, som drog in omkring 390 miljoner dollar världen över. Däremellan gjorde hon Januarimannen med Kevin Kline, regisserad av irländaren Pat O’Connor. De gifte sig 1990.

Den kanoniska bilden, stjärnan från slutet av åttiotalet som långsamt slocknade, läser fel på båda halvorna av historien. Filmerna efter Robin Hood är hennes svagaste period: Class Action med Gene Hackman, thrillrarna White Sands och Consenting Adults, studioprojekt som kom och gick. Filmen hon själv värderar är John Sayles Limbo, ett drama från Alaska som få såg. ”Av mina filmer är den en av de få som jag faktiskt ser fram emot att se igen”, har hon sagt. Till och med Den perfekta stormen, succén där hon spelade fiskeskepparen Linda Greenlaw mot George Clooney, var för henne ”bara några dagars jobb”. Om hur storfilmer görs är hon rak: ”Om någon hade gett mig 40 miljoner dollar kan du ge dig fan på att jag hade planerat något!” Hennes bästa arbete gjordes i den konstform som ingen filmar, och hon bedöms efter den hon litade minst på.

Familjen flyttade till England och blev kvar i ett tjugotal år medan paret uppfostrade två söner. Hon tackade nej till jobb som tvingade henne bort från dem. ”Om jag inte absolut måste lämna barnen – och jag tittar på bankkontot och måste verkligen inte – så kan jag inte”, sa hon 2004, samma år som hon debuterade i West End som den åldrande ballerinan i Michael Grandages Grand Hotel på Donmar Warehouse. Två år tidigare hade hon återvänt till Broadway som Aldonza i Man of La Mancha mot Brian Stokes Mitchell och Tony-nominerats för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal. Senare spelade hon Beatrice i Arthur Millers A View from the Bridge med Ken Stott. På scenen, säger hon, är det ”skillnaden mellan att springa på stället och att springa ett maraton: det är så levande”.

När familjen flyttade tillbaka till USA på 2010-talet hittade tv en användning för den auktoritet hon byggt upp i replokalerna. 2010 var hon kapten Zoe Callas i Law & Order: Criminal Intent, sedan Kelly Burkhardt, hjältens mamma som alla trodde var död, i Grimm. Hon spelade FBI-chef i CBS-serien Limitless, Homeland Security-toppen Marion James i Netflix The Punisher och den mäktiga Madeline Burke i Blindspot. Nästan alla de kvinnorna styr över något.

Teatern går fortfarande först. Våren 2022 spelade hon Helene Alving i Ibsens Gengångare på Seattle Repertory Theatre, mot David Strathairn. 2025 kom hon in i den femte säsongen av Law & Order: Organized Crime på Peacock som Isabella Spezzano, en kvinna från en maffiafamilj som sitter i fängelse för mordet på sin man och förhandlar om friheten med Christopher Melonis Elliot Stabler. ”Hon har aldrig haft något val i livet. Hon är född in i den här familjen”, sa Mastrantonio om rollfiguren, en mening som låter som raka motsatsen till hennes egen biografi.

Serien lades ner i april 2026 och ingen ny roll är annonserad. Vid 67 har Mastrantonio inget att bevisa för en bransch hon lämnade på egna villkor, och fyra decennier av val talar för att nästa roll, när den kommer, hellre spelas på en teaterscen än i en filmstudio.