Eddie Felson har hängt upp kön och säljer sprit i Chicago. Det är utgångsläget i The Color of Money – revanschen, Martin Scorseses film från 1986 och uppföljaren till The Hustler från 1961. Liksom förlagan bygger den på en roman av Walter Tevis. Paul Newman återvänder som ”Fast Eddie”, och han spelar en man som aldrig har slutat vilja vinna. Han har bara slutat erkänna det för sig själv.

Det som drar tillbaka honom till spelet är Vincent Lauria, en begåvad men helt oslipad ung spelare. Tom Cruise gör honom med en självsäkerhet som ligger nära det outhärdliga. Eddie ser Vincent slå Julian i nioboll och förstår genast vad han har framför sig. Han ser också att Vincents flickvän Carmen skulle kunna bli en tillgång i hustlingen. Han uppsöker Vincent på jobbet på Child World, erbjuder sex veckor på vägen med en turnering i Atlantic City som mål och lockar med en Balabushka-kö. Det är ingen välgärning. Eddie spelar på Vincents osäkerhet inför Carmen, och filmen låter oss se det utan att döma honom.

Resan går i Eddies Cadillac, från poolhall till poolhall. Eddie tar det mesta av vinsterna och står för förlusterna, och han försöker lära Vincent att hustla, alltså att spela sämre än man kan för att få motståndaren att höja insatsen. Vincent vill inte. Han vill visa upp sig. När Eddie hos sin gamle bekant Orvis tappar tålamodet och lämnar honom syns det tydligt hur skört partnerskapet är. Det är i de scenerna spänningen sitter: två män vill ha samma sak, pengar, av helt olika skäl, och ingen av dem kan ge den andre det som saknas. Eddie kan lära ut knepen men inte tålamodet. Vincent har talangen men ingen lust att gömma den.

Sedan tappar berättelsen fart. Scorsese vill göra både en sportfilm och en film om en maktkamp mellan två människor, och de två ambitionerna drar ibland åt olika håll. Matchen mot Grady Seasons, där Vincent ska förlora med flit men nästan inte klarar det, väcker något i Eddie, och därifrån tar hans egen comeback fart. Den kommer hastigt. Vi hinner knappt se Eddie bli spelare igen förrän Amos slår honom, och när han lämnar de två unga med precis så mycket pengar att de tar sig till Atlantic City famlar filmen en stund. Jämfört med The Hustler är den lösare i konturerna, och just det var vad en del kritiker fastnade för.

Newmans Eddie är trött, beräknande och sårbar under den hårda ytan, och det mesta i filmen bygger på att man tror på honom. Cruise stjäl scener med ren närvaro, även om Vincent då och då blir en enda ton av skryt. Mary Elizabeth Mastrantonio ger Carmen en skärpa som gör henne till mer än Vincents tillbehör. Helen Shaver har en mindre roll som Janelle, som Eddie lämnar bakom sig när han ger sig av. John Turturro syns kort som Julian men fastnar ändå.

Slutet i Atlantic City vänder på vad pengarna ska betyda. Vincent förklarar att han slog Grady för att höja oddsen, satsade på Eddie och lade matchen mot honom. Vincent och Carmen ger Eddie 8 000 dollar, hans ”andel”. Eddie ger tillbaka pengarna, ger upp sin semifinal och vill nu vinna på riktigt. ”I’m back!” säger han när han möter Vincent i en privat match. Repliken är enkel, men den låter som en man som för första gången på hela filmen säger rakt ut vad han vill.

Filmen fick goda recensioner när den kom i oktober 1986, även om några tyckte att den stod i skuggan av The Hustler. Newman fick en Oscar för bästa manliga huvudroll. Den är inte lika skoningslös som sin föregångare, och den är ojämn. Men den är värd att se för Eddie, en man som får en andra chans och för en gångs skull inte förstör den.