Martin Mull – komikern som betalade sina målningar med tv-rollerna

Martin Mull

Photo: Life, Love, and Pop-Culture/ Danielle Delgado / CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Född	18 augusti 1943 Chicago, Illinois, U.S.
Död	27 juni 2024 (80)
Yrke	Skådespelare, komiker och konstnär
Känd för	Välkommen Mrs. Doubtfire, Clue – Mordet är fritt, Spelaren

Martin Mull ägnade sitt yrkesliv åt att bli förväxlad med det han gjorde för att få ekonomin att gå ihop. För tv-publiken var han den självgoda programledaren i den limegröna hajskinnskavajen, översten med en hemlighet i Clue – Mordet är fritt, chefen som anställde Roseanne Conner och privatdetektiven vars förklädnader bara lyckades lura Lucille Bluth. Själv såg han sig som målare. Komedin betalade, som han en gång sa till Terry Gross i Fresh Air, ”nästan all färg”, och tillade att påståendet var sannare än det kanske lät.

Den här tudelningen började tidigt. Mull föddes i Chicago, som son till Betty Mull, skådespelare och regissör, och Harold Mull, akustikingenjör. Först växte han upp i North Ridgeville, en liten jordbruksstad väster om Cleveland, och sedan i New Canaan i Connecticut, dit familjen flyttade när han var femton. På Rhode Island School of Design blev de frågor som hade gjort honom till en outsider, som han uttryckte det, ”inte bara accepterade utan nödvändiga”. Hans omdöme om skolan var rakt på sak: ”Att säga att konstskolan förändrade mitt liv vore en grov underdrift. Den skapade det.”

Han tog en kandidatexamen i måleri vid RISD 1965 och en masterexamen 1967, och insåg sedan att det inte fanns någon högre examen att sikta på. Så han försörjde sig på att spela gitarr. Han skrev Jane Morgans countrysingel ”A Girl Named Johnny Cash” från 1970, gav från 1972 ut egna skivor på Capricorn med bland andra Levon Helm som musiker och tog sig 1973 nätt och jämnt in på Billboard Hot 100 med noveltylåten ”Dueling Tubas”. Scenen möblerade han med soffor och lampor från loppisar, en inramning som gav hans akt namnet Martin Mull and His Fabulous Furniture. Han var förband åt Frank Zappa och Bruce Springsteen. ”Jag är en usel sångare”, sa han, ”så det ledde till att jag pratade en hel del.”

Pratandet tog honom till Los Angeles efter en skilsmässa, med ”ett par gitarrer och en resväska” i bagaget. Han fick nej när han sökte jobb som manusförfattare på Norman Lears Mary Hartman, Mary Hartman, men kallades tillbaka ett halvår senare för att provspela för rollen som Garth Gimble, en man som misshandlade sin fru. Han fick rollen 1976. Han tyckte att ”det inte fanns något som helst roligt med kvinnomisshandel” och behövde efter en scen ge sig ut på ”en väldigt, väldigt lång promenad”. Garth dog spetsad på en julgran av aluminium, men Lear tyckte så mycket om Mull att han byggde Fernwood 2 Night kring Garths tvillingbror Barth, programledare för en hopplös talkshow i en småstad, med Fred Willard som sidekick i rollen som Jerry Hubbard. Ett år senare sändes serien nationellt under namnet America 2-Night. Mull sa att han hade hämtat inspiration till Barth från lokala programledare som var ”dåligt rustade men överpresterade”, och sammanfattade samarbetet med Willard så här: ”Tillsammans tog vi i princip tv ett kvantsprång bakåt.” Serien blev aldrig någon hit, men NPR-kritikern David Bianculli menade att den plockade isär talkshowformatet flera år innan David Letterman gjorde det.

Filmen följde. Han debuterade som neurotisk radiodj i FM 1978, fick en ovanlig huvudroll i Marin County-satiren Serial 1980 och slog sig sedan till ro i de biroller som kom att definiera honom: den rovgirige chefen till hustrun i Se upp, farsan är lös!, överste Mustard i Clue – Mordet är fritt och en mindre roll i Välkommen Mrs. Doubtfire. 1985 var han med och skapade mockumentären The History of White People in America, som Associated Press senare beskrev som det verk många ansåg vara hans bästa.

Från 1991 till 1997 spelade han Leon Carp i Roseanne, Roseannes petiga, öppet homosexuella chef och senare affärspartner, i en av USA:s mest sedda komediserier. I ”December Bride”, som sändes i december 1995, gifte sig Leon med sin partner Scott. Brudgummen spelades av Fred Willard, och Fernwood-gänget återförenades vid altaret.

Men det finns en mörkare sida av historien. Efter Serial gick huvudrollerna oftast till andra. Domestic Life, komediserien på CBS som han skapade och spelade huvudrollen i, lades ner efter tio avsnitt 1984, och Rented Lips, som han skrev och producerade 1988, förändrade inte mycket. Mull tog själv upp frågan om Leon 1995, när han sa till Gross att han hade väntat sig ”en hel del kritik” för att vara ”en heterokille” i rollen. Rolltolkningen hyllades då, men samma rollbesättning skulle diskuteras på ett helt annat sätt i dag. Konstvärlden kom heller aldrig riktigt fram till om den såg en målare eller en berömd man som målade. Hans mest trogna köpare var vänner från nöjesbranschen: Steve Martin köpte omkring nitton av hans verk, och Norman Lear köpte andra.

Måleriet var inget tidsfördriv. 1980 ringde en läkare på UCLA och berättade att Mull hade terminalt melanom och två år kvar att leva. Det visade sig att hans hudläkare redan hade avlägsnat allt. ”Måleriet blev det viktigaste i mitt liv då”, sa han, eftersom ”det förmodligen var det sannaste jag hade”. Samma år höll han sin första riktiga separatutställning på Molly Barnes Gallery i Los Angeles, en utställning som målaren Mark Kostabi senare tillskrev en del av äran för att ha satt fart på hans egen karriär. Mulls dukar blandade fotorealistisk teknik med popkonst och collage. 1995 gav han ut Paintings, Drawings and Words. En av hans målningar prydde omslaget till Joyce Carol Oates roman My Sister, My Love, och After Dinner Drinks, som ägdes av Steve Martin, blev omslagsbild till Love Has Come for You, Martins album med Edie Brickell. 1982 gifte han sig med sångerskan Wendy Haas. Tillsammans fick de dottern Maggie Mull, som blev tv-manusförfattare.

Tv:n fortsatte att ringa. Han spelade biträdande rektor Willard Kraft i Sabrina tonårshäxan, gjorde rösten till skurken Vlad Masters i Danne Fantom och gestaltade Gene Parmesan, detektiv med fullständigt osannolika förklädnader, i Arrested Development från 2004 och genom seriens återkomst på Netflix. Han spelade en apoteksanställd som sålde droger i 2 1/2 män, och 2016 gav rollen som Bob Bradley i Veep honom en Primetime Emmy-nominering vid 72 års ålder. Hans sista serieroll kom i The Afterparty 2023. Han dog i sitt hem i Los Angeles den 27 juni 2024, 80 år gammal (han föddes den 18 augusti 1943), efter vad hans dotter kallade ”en tapper kamp mot en långvarig sjukdom”.

Den 7 oktober 2026 släppte Netflix Who Is Martin Mull?, en dokumentär som Bob Saget påbörjade genom att intervjua Mull ansikte mot ansikte före sin egen död 2022, och som Neil Berkeley färdigställde som medregissör. Steve Martin, Tom Waits, David Alan Grier och den bortgångne Fred Willard medverkar. Titeln ställer frågan som Mulls karriär aldrig besvarade på skärmen. Dukarna ger ett bättre svar: mannen som i årtionden spelade en fyrkant övertygad om att han var hipp var, enligt egen utsago, först och främst målare.