En tonårspojke i ena änden av en livbåt, en bengalisk tiger i den andra och Stilla havet åt alla håll. Det är bilden på affischen och anledningen till att de flesta köper biljett till Ang Lees Life of Pi. En så bra premiss hade kunnat kastas rakt ut på öppet vatten. I stället håller Lee den tillbaka bakom en lång första akt. När filmen är slut har den frågat vad det innebär att tro på en berättelse, och svaret är en chansning som få filmatiseringar av älskade romaner skulle våga sig på.

Förlagan är Yann Martels roman, utgiven i början av 2000-talet. Den vann Man Booker Prize året därpå och har sålts i över tio miljoner exemplar, trots att minst fem förlag i London först tackade nej. David Magee skrev manuset. Piscine Molitor Patel växer upp i Pondicherry som son till en man som driver en djurpark, i den franska enklav som Indien inte införlivade förrän långt efter självständigheten, som The Guardian påminner om. Berättelsen rymmer en berättare inuti en annan. En namnlös kanadensisk författare, spelad av Rafe Spall och enligt The Guardian en gestaltning av Martel själv, får höra att en man i Montreal har en historia som kommer att få honom att tro på Gud. Mannen är den vuxne Pi, Irrfan Khan, en filosofilärare som börjar från början.

Det börjar med ett skämt om namn. Pi döptes efter Piscine Molitor, en parisisk simbassäng som hans farbror älskade. När skolkamraterna började skämta om att namnet lät som ”pissing” gjorde han om sig själv till den grekiska bokstaven. Tre skådespelare gestaltar honom från barndomen fram till livbåten: Gautam Belur som femåring, Ayush Tandon som tolvåring och Suraj Sharma som sextonåring. I romanen har tigern fått ett komiskt namn, Richard Parker, efter ett skrivfel där djurets namn förväxlades med namnet på mannen som fångade honom. Filmen är som bäst när den leker med sådana små absurditeter. Redan från början visar de att allvaret går hand i hand med humor, och att regissören inte begär att man ska svälja varje stor idé utan vidare.

Och så har vi utseendet. The Guardian hyllar filmens känsla för det mystiska och magiska, från de inledande bilderna av djur som spatserar och putsar sig i en solbelyst djurpark till eftertexternas fiskar och nautiska föremål som skimrar under havsytan. Den hallucinatoriska 3D-effekten förstärker upplevelsen ytterligare, skriver tidningen. Film Comment, som är betydligt mer återhållsam, beskriver öppningen som en pop up-bok fylld av giraffer, apor, rosa flamingor och en sengångare som hänger från ett träd. Ändå medger tidskriften att detta är den visuellt mest storslagna filmen i Lees karriär. Jag håller med beundrarna. Djurparkssekvensen är ohämmat vacker, men den planterar också tanken att varje varelse i berättelsen kommer att betraktas två gånger: först som djur, sedan som symbol. The Movie Elite-recensenten misstror Lees mer konstnärliga läggning och nämner The Ice Storm som en av de tråkigaste filmer han sett. Ändå kallar han förlisningen otrolig och säger att han inte kunde skilja tigern från en riktig, trots att han letade efter minsta tecken på fusk. Det är rätt måttstock för en film som låter en digital katt bära upp hälften av scenerna.

Pis andliga utveckling ger den första akten dess syfte. Han växer upp som hindu och vegetarian, och vid fjorton års ålder utforskar han kristendomen och islam. Till sina föräldrars och religiösa vägledares förskräckelse bestämmer han sig för att tillhöra alla tre religionerna, eftersom han bara vill älska Gud. Hans pappa Santosh Patel, spelad av Adil Hussain, är rationalisten som inte vill veta av något av det. The Guardian noterar att filmen skildrar pojkens andliga resa med respektfull humor när han gör uppror mot pappans rationalism, och att den tonen är filmens främsta styrka. Den driver inte med pojkens tro, men låter den heller inte stelna till en predikan. Tabu spelar hans mamma Gita, och brodern Ravi gestaltas i tre åldrar av Ayaan Khan, Mohd Abbas Khaleeli och Vibish Sivakumar. Tillsammans tecknar de en familj med några få penseldrag, och det räcker för att den senare förlusten ska kännas.

Priset för allt detta tålamod är tempot. The Movie Elite-recensenten skriver att hans tvivel nästan bekräftades under filmens första fyrtio minuter: den var underhållande och välspelad, men förde honom ingenstans. Han undrar varför filmen lägger så lång tid på att presentera en rollfigur innan den lämnar honom åt sitt öde. Kritiken är berättigad, och den som har bråttom kommer att känna av det. Mitt svar är att uppbyggnaden inte är bortkastad. När fartyget går under och Pi blir kvar med en hyena, en zebra, en orangutang och tigern är tron som etablerats i första akten det enda han har kvar att hålla fast vid. Samma recensent medger att filmen tar fart när Pi blir strandsatt och sedan fortsätter framåt, och att scenerna mellan Pi och Richard Parker, med bara vatten omkring dem, var värda den långsamma upptakten.

Det är i livbåten Lee gör sig förtjänt av sitt rykte. Simbasible lyfter fram relationen mellan Pi och tigern och kallar den fascinerande. Recensenten berömmer också filmen för att skildra djur som just djur, utan att göra dem alltför mänskliga. Jag håller med, och det är det greppet som håller spänningen vid liv under filmens mittparti. Richard Parker är inget husdjur eller tecknat bihang, och pojkens överlevnad hänger på att han respekterar det. Samma recensent är mindre övertygad om huvudrollsinnehavaren. Han tycker att Sharma gör ett bra jobb, men inte något omvälvande, och hade väntat sig större djup i rollfiguren. Jag tycker att kritiken delvis stämmer. Manuset låter Pi utstå väldigt mycket, men ger honom jämförelsevis få tillfällen att sätta ord på det. Khan bidrar med en del av reflektionen i ramberättelsens scener, sådant pojken ännu inte kan formulera, och den arbetsfördelningen är filmens sätt att överbrygga glappet.

Sedan kommer vändningen som hela berättarstrukturen har bäddat för. Filmen lägger fram två versioner av historien, en med djur och en utan, och frågar publiken vilken den föredrar. Simbasible tyckte att det dubbla slutet var djupt, tankeväckande och känslomässigt givande. Samma recension medger att filmen ibland riskerar att bli alltför sentimental, innan Lee hittar balansen mellan känsla och realism. Film Comment är hårdare i sin dom. Tidskriften anklagar Lee för uppenbar Oscarhunger och för en ständig följsamhet inför kvalitetsförlagan, och menar att filmen är så harmlös att det är svårt att förstå varför den lämnar en bitter eftersmak. Jag förstår invändningen om följsamheten. En film som så gärna vill behaga håller sina vassaste kanter utom räckhåll, och den andra versionen av berättelsen gör aldrig riktigt så ont som den skulle kunna. Men slutet fungerar ändå, eftersom publiken blir delaktig i valet. Vi vill ha tigern, och filmen vet det.

Siffrorna ger kritikerna som gillade filmen rätt. Roger Ebert kallade den en mirakulös berättarbragd och en milstolpe i visuell mästerlighet. Rotten Tomatoes listar den med 86 procent på Tomatometer och en speltid på två timmar och fem minuter. Simbasible rapporterar om intäkter på över 600 miljoner i biljettkassan och elva Oscarsnomineringar – en skörd som gav Lee hans andra Oscar för bästa regi, efter Brokeback Mountain. Få regissörer skulle kunna gå från en gaywestern i Wyoming till en skeppsbruten fabel i Stilla havet utan att tappa fotfästet. The Guardian följer Lees karriär från Jane Austens England till Nixons USA, och från det medeltida Kina till Shanghai under kriget, med en stil som förändras varje gång ämnet gör det. Life of Pi bygger vidare på den raden av filmer i stället för att upprepa någon av dem.

Den första akten går trögt, hjälten är mindre mångbottnad än sin prövning och följsamheten kan uppfattas som försiktighet. Det filmen lyckas med är svårare att fånga. Den vågar satsa på en svår idé: att berättelsen vi väljer att berätta om lidande i sig är en trosakt. Den gestaltar idén med en pojke, en tiger och ett hav, utan att låta spektaklet dränka resonemanget. The Guardian jämför tonen med Robinson Crusoe omskriven av Laurence Sterne. Det är en generös jämförelse, men inte helt fel. Frågan om vilken version av sanningen man helst vill leva i står fortfarande öppen när eftertexterna rullar, och filmen nöjer sig med att låta den förbli det.