Irrfan Khan – skådespelaren från Berättelsen om Pi som Hollywood höll i bakgrunden

Irrfan Khan

Photo: Bollywood Hungama / CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Född	7 januari 1967 Tonk, Rajasthan, Indien
Död	29 april 2020 (53)
Yrke	Skådespelare
Känd för	Slumdog Millionaire, Berättelsen om Pi, Jurassic World
Priser	Padma Shri · National Film Award för bästa manliga skådespelare · 2 Filmfare Award för bästa manliga skådespelare · Filmfare Award för bästa prestation i en negativ roll · Filmfare Award för bästa manliga biroll · Filmfare Award för (livsgärning) · SAG (delad)

Den nyaste filmen med Irrfan Khan är äldre än nästan alla hans mest kända verk. The Last Tenant, en hindifilm han spelade in tillsammans med den unga Vidya Balan innan någon av dem hade fått en studio att satsa på dem, förblev osedd i årtionden efter att originalmaterialet försvunnit. Regissören Sarthak Dasgupta återskapade filmen utifrån en bevarad VHS-kopia och lade ut den gratis på YouTube på årsdagen av skådespelarens död. När Balan såg den igen kallade hon honom ”den mest naturliga skådespelaren”, en man som aldrig tog ett falskt tonfall. Det är ett väldigt Irrfan-aktigt sätt att fortsätta dyka upp: stillsamt, i ett format ingen väntat sig, och med förmågan att fylla bilden utan att kräva uppmärksamhet.

Det var alltid själva kärnan i hans karriär. Han skådespelade nästan utan synlig ansträngning: en blick som dröjde kvar, en replik som lämnades oavslutad, ögon som gjorde det andra skådespelare behövde en monolog till. Det tog hindifilmen mer än femton år att ge honom huvudroller som branschen var beredd att satsa på. Hollywood beundrade honom, men placerade honom för det mesta i andraförarsätet. Mellan dessa två tveksamheter byggde han upp ett verk som, betraktat i sin helhet, mindre liknar en berättelse om att slå igenom över gränserna än en lång vägran att höja rösten.

Pojken som blev Irrfan hette Sahabzade Irfan Ali Khan. Han var son i en pashtunsk familj från Tonk i Rajasthan och föddes den 7 januari 1967. Fadern, Yaseen Ali Khan, drev en däckfirma, och familjen flyttade senare till Jaipur. Han var tillräckligt bra på cricket för att bli uttagen till CK Nayudu Trophy, en turnering för spelare under 23 år som utgör en språngbräda till förstaklasscricket i Indien, men tackade nej eftersom resekostnaderna översteg familjens möjligheter. En morbror som stod på scen i Jodhpur visade honom en annan väg. Efter en masterexamen och amatörteater i Jaipur började han 1984 på National School of Drama i New Delhi.

Det som följde var den långa lärotid som senare beundrare av honom gärna hoppar över. Mira Nair gav honom en mindre roll i Salaam Bombay!, men det mesta klipptes bort. Under sina första år i Mumbai tog han jobb med att reparera luftkonditioneringar. Under större delen av ett årtionde försörjde han sig på tv, i Doordarshan-serier som Bharat Ek Khoj och fantasyserien Chandrakanta, där han spelade en dubbelroll, samt i ett tv-drama där han gestaltade Lenin.

Vändningen kom utifrån. Den brittiske regissören Asif Kapadia gav honom huvudrollen i Warrior, en historisk film som spelades in under elva veckor i Himachal Pradesh och Rajasthan. Irrfan har senare sagt att filmen hindrade honom från att ge upp skådespeleriet. Inom ett par år hann hindifilmen ikapp: rollen som skurk i Haasil gav honom Filmfare-priset för bästa prestation i en negativ roll, och Vishal Bhardwaj gjorde honom till Macbeth i Maqbool, en Shakespeareberättelse förlagd till Mumbais undre värld.

Därefter löpte de två karriärerna parallellt. Mira Nair tog tillbaka honom till The Namesake, där han spelade en bengalisk far som försöker hitta sin plats i USA, en roll som gav honom en Independent Spirit Award-nominering. I Slumdog Millionaire var han poliskommissarien som förhörde Jamal, och Danny Boyle sade att han hade en instinkt för att hitta ”den moraliska kärnan” i varje rollfigur. Ang Lee gav honom rollen som den vuxne Pi i Berättelsen om Pi, berättaren som bär hela filmens minne. På hemmaplan gav Tigmanshu Dhulias Paan Singh Tomar, berättelsen om en armémästare i hinderlöpning som blir laglös, honom National Film Award för bästa manliga huvudroll. Ritesh Batras The Lunchbox, där en änkling och kontorist i Mumbai inleder en brevväxling efter att en lunchlåda levererats fel, vann publikpriset vid Cannes Critics’ Week och nominerades till en BAFTA.

Berättelsen om hans internationella genombrott smickrar Hollywood mer än den borde. Peter Bradshaw på The Guardian kallade honom en ”oerhört värdefull bro” mellan sydasiatisk film och Hollywood, och bron var verklig. Men se vad som tog sig över den: en chef på Oscorp i The Amazing Spider-Man, miljardärsägaren till parken i Jurassic World och en biroll mot Tom Hanks i Inferno. Filmerna gjorde hans ansikte bekant på biografer världen över, men krävde inte mycket av honom. När Christopher Nolan ville ha honom i Interstellar skulle inspelningen ha hållit honom kvar i USA i flera månader. Irrfan ville vara i Indien för The Lunchbox och D-Day, och beskrev senare beslutet som ett av de svåraste han hade fattat. Hans eget land förstod honom inte alltid bättre. När många trodde att The Lunchbox skulle bli filmen Indien skickade till Oscarsgalan valde uttagningskommittén The Good Road. Irrfan sade offentligt att juryn hade ratat en film med ett nytt filmspråk och förmågan att nå publik över hela världen.

Den sista perioden var den ekonomiskt tryggaste i hans liv, men också den kortaste. Piku, mot Deepika Padukone och Amitabh Bachchan, gjorde hans torra humor till komedi. Hindi Medium, där han spelade en butiksägare i Delhi som försöker få in sin dotter på en engelskspråkig skola, blev en oväntad publiksuccé i Indien och Kina och gav honom Filmfare-priset för bästa manliga huvudroll. I mars 2018 berättade han att han hade neuroendokrin cancer. Han tillbringade ett år i behandling i Storbritannien och återvände för att spela in Angrezi Medium, som hade premiär den 13 mars 2020. Biovisningarna avbröts bara dagar senare när biograferna stängde under pandemin. Han dog på Kokilaben Dhirubhai Ambani Hospital i Mumbai den 29 april 2020, 53 år gammal, fyra dagar efter sin mor. Ett år senare tog sonen Babil emot två postuma Filmfare-priser i hans namn: bästa manliga huvudroll för den sista filmen och ett hederspris för livsgärningen. Indien hade redan tilldelat honom Padma Shri 2011.

Han gifte sig 1995 med Sutapa Sikdar, författare och tidigare student vid National School of Drama. Deras söner heter Babil, som själv numera är skådespelare, och Ayan. Offentligt lekte han med sitt eget namn: 2012 lade han till ett extra ”r” i Irfan eftersom han tyckte bättre om ljudet, och senare strök han ”Khan” från sitt namn på filmduken. Han sade att han ville låta arbetet, inte släkten, definiera honom.

Filmografin har fortsatt att växa utan honom. The Song of Scorpions, Anup Singhs ökendrama med Golshifteh Farahani, hade premiär i Locarno 2017 men nådde indiska biografer först i april 2023, veckan då det gått tre år sedan han dog. The Last Tenant dök upp 2026 från ett videoband. Det färdiga verket argumenterar för något som är lätt att uttrycka men svårt att efterlikna: att kameran söker upp en skådespelare som vägrar springa efter den. Varje film som dyker upp i efterhand gör samma sak tydlig igen.