Takashi Shimizu – skräckregissören bakom Ju-On som hellre gjort en komedi

Takashi Shimizu

Photo: Cake6 (talk) / CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Född	27 juli 1972 Maebashi, Gunma, Japan
Yrke	Filmregissör
Känd för	The Grudge, Förbannelsen – The Grudge, Ju-on
Priser	Fantasia International Film Festival (livsgärning) · Sitges filmfestival · New York Asian Film Festival (livsgärning)

Takashi Shimizu skapade en av de mest imiterade bilderna i modern skräckfilm: en blek pojke på huk i en dörröppning och en kvinna med svart hår som släpar sig nedför en trappa. Själv insisterar han på att det aldrig var planen. När han fick frågor om sin koppling till genren i Montreal berättade skaparen av Ju-On att han blev skräckfilmsregissör eftersom hans första chans råkade vara en skräckfilm, att det visade sig att han var bra på det och att det han egentligen helst vill göra är en komedi. Det sa han när han presenterade två nya långfilmer, under den mest hektiska perioden i karriären sedan Hollywood började höra av sig.

Glappet mellan mannen som ständigt får spöken i knät och mannen som hellre vill få folk att skratta löper genom allt han har gjort. I ett kvarts sekel har Shimizu varit namnet förknippat med ett och samma hemsökta hus – och huset fortsätter att betala räkningarna.

Han växte upp i Maebashi i Gunma prefektur, där han föddes den 27 juli 1972. Som pojke läste han barnlitteratur och hittade på egna berättelser. Han har berättat att upplevelsen av att se E.T. i fjärde klass förvandlade ett fritidsintresse till en besatthet. Han började läsa litteraturvetenskap vid Kindai University, studerade för manusförfattaren Toshirō Ishidō och hoppade av. Därefter arbetade han i filmteamet för Kōhei Oguris Sleeping Man och med tv-dramaproduktioner, samtidigt som han gick kurser på Film School of Tokyo.

Fröet till det hela såddes under en av kurserna. Till en uppgift spelade han in kortfilmen Katei Hōmon (Home Visit), tre minuter lång, om en lärare som besöker en pojke som slutat komma till skolan och upptäcker att något är fel i hemmet. Shimizu har sagt att idén började som en spänningsberättelse, inte en skräckhistoria. På Kiyoshi Kurosawas rekommendation fick han med två kortfilmer i Kansai TV:s antologi School Ghost Story G. Enligt honom själv fanns det ingen regiassistent, och budgeten – inklusive hans eget arvode – var 50 000 yen. Manusförfattaren Hiroshi Takahashi, som hade undervisat honom, presenterade honom för producenten Takashige Ichise. Tillsammans gjorde de Ju-On: The Curse och dess uppföljare för videomarknaden år 2000.

Ryktet spred sig och filmerna nådde biograferna. Biofilmen Förbannelsen – The Grudge hade japansk premiär i januari 2003 och uppföljaren kom samma sommar. Båda blev succéer. Därefter kom den amerikanska nyinspelningen, som Shimizu själv regisserade i Tokyo med Sarah Michelle Gellar och med stöd från Sam Raimis Ghost House Pictures. The Grudge gick direkt in på förstaplatsen i Nordamerika i oktober 2004. Den drog in 39,1 miljoner dollar under premiärhelgen och 187 miljoner dollar världen över, mot en budget på 10 miljoner, och gjorde Shimizu till den första japanska regissören av en spelfilm som toppat den amerikanska biolistan. Även The Grudge 2 gick in som etta där, 2006.

Han har aldrig låtsats att arbetet var friktionsfritt. Om den första filmen berättade han på Fantasia att han grälade så intensivt med en producent att han bad denne sparka honom och köpa en flygbiljett hem. Det fanns ingen poäng med att anlita en japansk regissör om hans vision ändå inte skulle användas. Han säger också att han lärde sig mycket om hur annorlunda amerikansk publik uppfattar rädsla. Efter den andra filmen nöjde han sig med en roll som exekutiv producent på The Grudge 3 och åkte hem.

Den uppenbara invändningen mot den här perioden är också den mest påtagliga. Shimizu berättade i princip samma historia om ett hemsökt hus sex gånger – på video, på japanska biografer och i två amerikanska studioproduktioner – och nyinspelningarna som gjorde honom berömd fick blandade omdömen av de stora kritikerna. The Grudge 2 blev etta i USA men nådde inte ens topp tio i Japan. De idéer han prövade mellan nyinspelningarna – lågbudgetfilmen Marebito med Shinya Tsukamoto, Reincarnation för Ichises J-Horror Theater och två 3D-skräckfilmer – nådde aldrig samma publik. Hans största senare succé hade i stället en färdig krok: Howling Village, byggd på en av Japans mest kända urbana legender, drog in omkring 1,4 miljarder yen 2020. Branschpressen tillskrev till stor del framgången platsens egen ryktbarhet. Filmen blev den första i en trilogi om byar, följd av Suicide Forest Village och Ox-Head Village.

Den avstickare som bäst passar ihop med hans bekännelse är Kikis expressbud, hans spelfilmsversion från 2014 av Eiko Kadonos barnbok – en återkomst till böckerna han växte upp med. Filmen öppnade på tredje plats i Japan under premiärveckan. Skräcken fortsatte ändå: Immersion, följd av Sana och Sana: Let Me Hear. Han har också blivit en mentor för yngre regissörer. Han är ordförande för urvalskommittén för Japan Horror Film Awards och har varit huvudproducent för Missing Child Videotape, långfilmsdebuten av Ryota Kondo, som byggde vidare på kortfilmen som vann prisets förstapris.

I år släppte han tre långfilmer på mindre än tre månader, en takt som japansk press jämförde med hans storhetstid för tjugo år sedan. The Mouths, filmatiseringen av en roman av Sesuji med Rihito Itagaki i sin första huvudroll i en spelfilm, hade premiär den 3 juli. Sana: Play with Me, med Suzuka Chinzei från FRUITS ZIPPER och Shota Sometani, följde den 24 juli. Den 18 september kom The Village of Eight Gravestones, hans version av Seishi Yokomizos mysterieroman, med Shoya Onoe som detektiven Kōsuke Kindaichi och Mayu Hotta i en av rollerna. Det är en mordgåta som släpper in det övernaturliga i berättelsens utkanter.

Utmärkelserna kom under samma säsong. I juli tilldelade Fantasia honom sitt karriärpris Cheval Noir. Han blev den fjärde japanska filmskaparen att få priset, efter Takashi Miike, Mamoru Oshii och Shinsuke Sato, och festivalen visade The Village of Eight Gravestones i världspremiär. Sitges utsåg honom till mottagare av sitt Time Machine-pris vid oktoberupplagan, där The Mouths visades.

Nu väntar tv. Shimizu regisserar ett av de sex avsnitten i Night Tales Club, en skräckantologi från Disney+ som får premiär i januari 2027. Takayuki Yamada spelar en miljardär som betalar med guldtackor för bevis på att en spökhistoria är sann. Ett av de andra avsnitten regisseras av Kurosawa, filmskaparen som rekommenderade Shimizu till hans första jobb. Komedin är fortfarande ogjord.