Michael Bay, regissören som tog farväl av Transformers och rekar i öknen igen

Michael Bay är i Afrika och rekar inspelningsplatser. Regissören som efter Transformers: The Last Knight förklarade att han inte skulle göra fler delar av serien som gjorde honom till en av planetens mest inkomstbringande filmare mäter åter bildutsnitt i öknen för det Paramount och fackpressen redan behandlar som ett oundvikligt återkomst. Fem projekt öppna samtidigt. En signering med en ny agentur efter år utan representation. Ett avhopp från ett Netflixprojekt med Will Smith och en OutRun-adaption producerad av Sydney Sweeney som läggs till bordet. Pausen han utlyste efter två decennier inne i franchisen varade exakt så länge som en arbetande regissör orkar innan han slutar kunna säga nej till skalan.

Michael Benjamin Bay växte upp i Los Angeles hos sina adoptivföräldrar — en revisorpappa, en bokhandlarmamma med utbildning som barnpsykiater — och vid femton arkiverade han storyboards på Lucasfilm. Han trodde att filmen vars storyboards han arkiverade, Jakten på den försvunna skatten, skulle floppa. Ett år senare såg han den färdig på Grauman’s Chinese Theatre och bestämde sig för att han skulle regissera. Wesleyan lät honom följa beslutet: Jeanine Basinger sköt in honom i filmstudier och han vann Frank Capra-priset för kortfilmen Benjamin’s Birthday. Sedan följde studier på Art Center College of Design i Pasadena och reklamfilm hos Propaganda Films — Got Milk?, Coca-Cola, musikvideor för Meat Loaf och Aaron Neville. Den grammatik han byggde där — rörelse i varje lager av bildrutan — döptes senare av kritikerna till Bayhem.

Bad Boys (1995) blev debuten och starten på ett femfilmssamarbete med Don Simpson och Jerry Bruckheimer som producerade The Rock, Armageddon och Pearl Harbor under nittiotalets senare hälft. Varje film fick samma invändningar — för högljudd, för snabb, för sentimental kring sin egen pyroteknik — och varje film slog föregångarens biokassa. Armageddon var årets mest sedda film i världen. Pearl Harbor tog Oscar för bästa ljudklippning, det pris branschen ger åt filmer den inte har råd att ignorera.

Bruket med Bruckheimer kommer vid millennieskiftet och Bays filmografi börjar göra två saker samtidigt. På ena sidan Bad Boys II och The Island. På andra sidan Transformers-cykeln, som startar 2007 och inte släpper honom förrän 2017. Fem filmer, 4,3 miljarder dollar i världsbox, en kritik som börjar i anklagelsen om stil-utan-substans och hamnar med The Last Knight i territoriet för avtagande avkastning. Bay har sagt det rakt ut i intervjuer: serien var en utmattande arbetsgivare. Den sista delen han regisserade öppnade på ljumna recensioner och seriens svagaste resultat på flera år.

Mellan tentpolerna fortsatte han med mindre och konstigare filmer. Pain & Gain, en svart komedi på 26 miljoner dollar med Mark Wahlberg, Dwayne Johnson och Anthony Mackie, blev det mest personliga — och det kritiken först avfärdade och senare öppnade igen. Andrew O’Hehir skrev att Bay hade varit del av skämtet hela tiden. Bilge Ebiri, Collider och andra har sedan dess läst filmen som den misantropiska satir av den amerikanska drömmen som hans actionfilmer rört sig mot i ett decennium. 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2016) förlängde experimentet i ett politiskt brännbart register som Bay vidhåller inte är politiskt utan operativt; mottagandet blev lika amerikanskt som materialet.

Verket diskuteras sedan länge i två språk samtidigt. Det första, dominerande i amerikansk press på 2000-talet, har behandlat Bay som symptom — överproducerad, patriotisk på ett klumpigt sätt, föraktfull mot tittarens uppmärksamhet. Det andra, långsammare, mer europeiskt, mer akademiskt, har behandlat honom som stylist: Tony Zhous videoessä What is Bayhem? plockar isär hans klippning bild för bild, och en generation actionregissörer citerar honom utan ironi. The Last Knight är det enklaste uttrycket för spänningen: den är tydligt en av de svagaste filmer han har regisserat och samtidigt den där seriens utmattning och hans egen blir omöjliga att skilja åt. Han drog sig undan. Han sa att han var färdig. Att branschen nu behandlar hans återkomst som självklar är arbetsanswet på kanons gamla fråga.

Sedan dess har han gjort 6 Underground för Netflix 2019 med Ryan Reynolds och Mélanie Laurent, och Ambulance (2022) för Universal — en mellanbudgetthriller med Jake Gyllenhaal, Yahya Abdul-Mateen II och Eiza González som han till stor del filmade med drönare i centrala Los Angeles och som samlade några av de bästa recensionerna i hans senare karriär. 2022 startade han om Platinum Dunes med Brad Fuller och skrev på ett first-look med Universal; 2024 annonserade han ett multimedialt IP-universum tillsammans med Post Malone och Vault Comics. Under 2025 kom branschen ikapp honom: ett avtal med Universal om en OutRun-adaption med Sydney Sweeney som producent, ett avhopp från Netflix Fast and Loose med Will Smith på grund av kreativa skillnader, en återkomst till CAA efter tre år utan agentur, ett Transformers-projekt bekräftat av Matthew Belloni på Paramount med Jordan VanDina som manusförfattare och — efter hans egna dementier — en Skibidi Toilet-långfilm som Paramount-chefen Adam Goodman ramar in som nästa egendom i Transformers-skala.

Bay bor mellan Los Angeles och Miami, har inga barn och har haft ett offentligt förhållande med sportkommentatorn Lisa Dergan. Han delar hus med två bullmastiffer som heter Bonecrusher och Grace — efter en Transformer och en Armageddon-karaktär — och båda har han smugit in i sina filmer. Som pojke gav han pengarna från sin bar mitsva till ett djurhem; välgörenheten har fortsatt varit lågmäld och djurinriktad.

Det han letar efter i Afrika är, i varje rimlig läsning, nästa Transformers. Det han också letar efter, mindre synligt, är om den mindre katalogen — Pain & Gain, 13 Hours, Ambulance — slutligen läses som den verkliga, det arbete som försvarar honom i ett annat register än det marknadsavdelningen skrivit åt honom i trettio år. Bays filmografi har alltid rymt två regissörer. Frågan 2026 ställer är vilken av dem som kommer först fram till öknen.

Taggar: Ambulance, Bad Boys, Jerry Bruckheimer, michael bay, Pain & Gain, Platinum Dunes, regissörer, Transformers