Takashi Yamazaki – Godzilla-regissören som alltid återvänder till efterkrigets Japan

Takashi Yamazaki

Photo: Dodoeggs / CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Född	12 juni 1964 Matsumoto, Nagano, Japan
Yrke	Filmregissör och VFX-ansvarig
Känd för	Godzilla Minus One, Stand by Me Doraemon, Stand by Me Doraemon 2
Priser	Oscar · 2 Japanska Akademins filmpris för årets regissör

Få regissörer har fått höra samma sak så länge som Takashi Yamazaki. Under större delen av hans karriär menade kritiker i Japan att han betraktade landets förflutna genom ett sentimentalt skimmer: återuppbyggda gator efter kriget, unga piloter dömda att dö, ädel självuppoffring. Sedan satte han en kamikazepilot som hade undkommit sin egen död i centrum för en Godzilla-film, och den besatthet som hade kostat honom goda recensioner blev anledningen till att biopublik långt utanför Japan köpte biljetter. Nu ställer hans karriär en svårare fråga. Kan en filmskapare vars bästa verk ständigt blickar bakåt fortsätta framåt – först på japanska och snart på engelska?

Pojken bakom filmerna växte upp i Matsumoto, en bergsstad i Nagano, som son till en bagare som kunde skissa fram Ultraman på uppmaning. Han fyllde skolböckerna med monsterteckningar och anteckningar om insekter. Hans första Godzilla-film på bio var San Daikaijū: Chikyū Saidai no Kessen, som han valde eftersom hans egen stad förekommer i den. Han gick därifrån besviken över att monstret passerade Matsumoto så snabbt. I de tidiga tonåren gjorde Steven Spielberg resten. Moderskeppet som vänder sig i Närkontakt av tredje graden var, har Yamazaki sagt, första gången visuella effekter fick honom att tro att det han såg var verkligt.

Yamazaki föddes den 12 juni 1964, samma år som Ghidorah för första gången visades på japanska biografer, och såg filmen när den gick upp på nytt för barn 1971. 1979, när han gick på högstadiet, regisserade och spelade han huvudrollen i en åtta millimeters science fiction-kortfilm, inspelad tillsammans med ett tiotal klasskamrater och rymdskepp i plastmodell. Filmen var försvunnen i mer än fyra decennier, tills en lokal grupp återupptäckte den 2022. 1984 byggde han miniatyrmodeller åt effektpionjären Tatsuo Shimamura, och 1986, efter examen från Asagaya College of Art and Design, började han på Shimamuras studio Shirogumi. Där har han blivit kvar.

Hans första långfilm skulle ha varit Nue, ett science fiction-projekt som teamet ägnade två år åt att förbereda i slutet av 1990-talet. Shūji Abe, vd för produktionsbolaget Robot Communications, satte stopp för planerna: Yamazakis budgetförslag på två miljarder yen var ungefär tjugo gånger högre än vad en debutregissör vanligtvis fick. Han krympte idén till Juvenile (2000), ett barnäventyr med en utomjordisk robot, och följde upp den med Returner (2002), som gav honom smeknamnet Japans James Cameron. När Returner gick upp på amerikanska biografer året därpå anklagade kritiker där honom för att låna från en hel rad Hollywoodsuccéer inom science fiction.

Vändningen kom när Shūji Abe bad honom göra en film som utspelade sig under Shōwa-eran i stället för en uppföljare. Always: Sunset on Third Street (2005) återskapade efterkrigstidens Tokyo med datorgenererade effekter som kritikern Tadao Satō kallade en milstolpe. Filmen vann tolv Japan Academy-priser, däribland för bästa film och bästa regi. Den andra av filmens två uppföljare inleddes med en fiktiv Godzilla-attack mot Tokyo. Därefter började Japans största filmvarumärken hamna hos honom. Space Battleship Yamato (2010) var till stora delar datoranimerad, och Stand by Me Doraemon (2014) blev den första helt datoranimerade Doraemon-långfilmen och årets mest sedda japanska animerade film. Lupin III: The First (2019) tog gentlemannatjuven steget över till helt datoranimerad film.

Det var med Kamikaze-piloten (2013) som diskussionen om honom hårdnade. Filmen bygger på en roman av Naoki Hyakuta och följer en ung man som försöker kartlägga sin farfars liv. Farfadern var pilot på ett Zero-jaktplan och dog som kamikaze. Filmen blev den mest framgångsrika japanska spelfilmen på biograferna 2014 och vann åtta Japan Academy-priser, däribland priset för årets regissör. Den väckte också kontrovers på grund av den nationalistiska kopplingen till romanen den bygger på, och dåvarande premiärministern Shinzō Abe sade att han och hans fru hade blivit djupt berörda av den. Yamazaki avvisade anklagelsen: ”Filmen skildrar kriget som en fullständig tragedi, så hur kan man säga att den glorifierar krig?” Båda tolkningarna levde vidare, och därefter vände han blicken mot den kejserliga flottan i The Great War of Archimedes (2019), ett drama om konstruktionen av slagskeppet Yamato.

Direkt efter det erbjöd Toho-producenten Minami Ichikawa honom att göra en Godzilla-film, och Yamazaki ägnade tre år åt manuset. Godzilla Minus One följer en pilot som fejkar motorproblem för att slippa sitt självmordsuppdrag, och marinveteraner som bekämpar monstret när regeringen inte gör det. I filmens slutakt står allt och faller med en katapultstol: mannen som flydde från sin egen död får till sist leva. Den uppoffring som kritikerna anklagade honom för att romantisera är just det som den här berättelsen vägrar att hylla. Filmen, som enligt uppgifter hade en budget på mindre än 15 miljoner dollar och omkring 35 effektarbetare på Shirogumi, hade premiär i november 2023. Den blev den mest framgångsrika japanska Godzilla-filmen någonsin och vann i mars 2024 en Oscar för bästa visuella effekter. Yamazakis team blev den första japanska filmgruppen att ta hem priset.

Strax därefter skrev han på för den amerikanska agenturen CAA och tackade nej till flera erbjudanden om att göra ännu en Godzilla-film. ”Vi hade en otrolig tur med Godzilla Minus One. Jaga inte efter det”, säger han att han sade till teamet. Godzilla Minus Zero, som utspelar sig 1949 och åter för samman Ryunosuke Kamiki och Minami Hamabe som medlemmarna i familjen Shikishima, låter till sist King Ghidorah passera genom Matsumoto – scenen som pojken i biosalongen aldrig fick se. Filmen hade premiär på New York Film Festival i september 2026, gick upp i Japan genom Toho den 3 november och i Nordamerika genom GKIDS den 6 november. Den beräknade nordamerikanska öppningshelgen på 31,6 miljoner dollar gjorde den till landets mest sedda film och satte ett öppningsrekord för en spelfilm på ett annat språk än engelska, producerad utanför USA. Den slog ett rekord som hade stått sig sedan 2004. Mottagandet har inte varit lika entydigt som biljettförsäljningen: effekterna hyllas brett, medan vissa kritiker tycker att dramat är sentimentalt och att filmen är mer intresserad av sin trehövdade drake än av Godzilla.

Yamazaki har varit gift sedan 2012 med filmskaparen Shimako Satō, som han träffade på konstskolan på 1980-talet. Hon skrev manuset till hans Space Battleship Yamato.

Två amerikanska studioprojekt står näst på tur. Grandgear, hans Hollywooddebut, är en film om gigantiska robotar som han skriver, regisserar och producerar tillsammans med J.J. Abrams produktionsbolag Bad Robot. Sony står för distributionen i februari 2028. På 20th Century Studios utvecklar han dessutom Nue, med Ridley Scott som producent via Scott Free – samma projekt som en studiochef en gång bedömde vara alldeles för dyrt för en debutant. ”Nue har varit en livslång dröm för mig”, sade han när projektet tillkännagavs i juli 2026. En tredje Godzilla-film är inte utesluten: ”Om Toho kom till mig med ett nytt erbjudande om att utforska den här världen ännu mer skulle jag förmodligen tacka ja.” Mannen som en gång uppmanades att tänka mindre får nu i stället uppmaningen att tänka på engelska.