Hiroshi Ishikawa – regissören som ger skådespelarna brev i stället för repliker

Hiroshi Ishikawa

Photo via The Movie Database (TMDB)

Född	18 maj 1963 Akita prefektur, Japan
Yrke	Filmregissör och manusförfattare
Priser	New Montreal FilmFest

De flesta filmregissörer kommer till inspelningen med ett manus och förväntar sig att skådespelarna har lärt sig replikerna. Hiroshi Ishikawa kommer med brev. Inför varje inspelningsdag på Petal Dance gav han varje skådespelare en personlig lapp där han försökte föreställa sig vad rollfiguren kunde känna, och det han filmade var, som han själv uttryckte det, deras svar. Kazue Fukiishi började kalla lapparna för kärleksbrev. Metoden har gett den japanska filmen en handfull filmer om kvinnor och tystnad som få andra regissörer hade kunnat göra. Den kan också förklara varför det blivit så få: tre långfilmer på elva år och sedan tretton år utan någon.

Det uppehållet är snart över. The Blue We Touch, som Ishikawa har skrivit, regisserat och klippt, befinner sig i efterbearbetning hos Bitters End, bolaget bakom Ryusuke Hamaguchis Drive My Car, och har Nao i spetsen för den unga ensemblen. Filmen blir ett test på om en filmkonst byggd på stämningar, färg och oreplikerade ord kan hitta sin publik igen efter så lång tid.

Ishikawa föddes i Akita prefektur den 18 maj 1963 och växte upp med flyttar mellan Tokyo, Sendai och Ōdate, den lilla staden i norra Akita där han senare skulle spela in sin andra långfilm. Han lämnade Meiji University utan att ta examen och började 1990 arbeta som regissör för tv-reklam hos TYO, ett produktionsbolag i Tokyo. Hans reklamfilmer gjorde reklam för Shiseidos hårvårdsserie Ma Cherie, Suntorys vitaminwater, Toyota-bilar, Asahi Glass och Tombow-pennor, och arbetet gav honom reklampriser. År 2000 började han arbeta som frilansare. Den omsorgsfulla användningen av färg som utmärker hans filmer var först en färdighet han utvecklade som reklamfilmsregissör.

Hans första långfilm, Tokyo.sora, kom 2002 och lade grunden för allt som följde. Titeln förenar staden med det japanska ordet för himmel, och filmen följer sex unga kvinnor som bor ensamma i Tokyo och var och en bär på en privat oro. Ishikawa spelade in filmen utan ett färdigt manus. Han bestämde strukturen och arbetade fram dialogen på inspelningsplatsen tillsammans med skådespelarna, däribland Yuka Itaya, Haruka Igawa och Manami Honjo, med Hidetoshi Nishijima och Teruyuki Kagawa i mindre roller. Yoko Kanno skrev musiken, och hon skulle även komponera musiken till hans två följande långfilmer.

Su-ki-da, hans andra film, är den han är mest känd för utanför Japan. Titeln betyder ”jag älskar dig”, och berättelsen kretsar först kring två tonåringar, spelade av Aoi Miyazaki och Eita, som inte kan få fram orden, och sedan kring samma personer vid 34 års ålder, spelade av Hiromi Nagasaku och Nishijima, när de av en slump möts i Tokyo sjutton år senare. Ishikawa skrev, regisserade, filmade och klippte filmen själv. Tonårsscenerna spelades in i Ōdate i september 2003 och scenerna med de vuxna i Tokyo vintern därpå. Nagasaku berättade senare att Ishikawa sagt att hon kunde läsa manuset men inte skulle memorera det. Han såg också till att hon och Nishijima inte pratade med varandra före inspelningen, så att den första scenen som filmades blev återföreningen och de första orden de utbytte var rollfigurernas. Su-ki-da fick premiär i tävlan vid den första upplagan av New Montreal FilmFest i september 2005, där Ishikawa vann priset för bästa regi. Filmen fick japansk premiär i februari 2006.

Därefter följde kortfilmen Your Fingertips, med Maki Horikita och Meisa Kuroki. Sedan dröjde det sju år innan Petal Dance kom. Aoi Miyazaki återvände i huvudrollen, tillsammans med Sakura Ando, Shiori Kutsuna och Kazue Fukiishi. De spelar två gamla vänner och en ung kvinna de knappt känner som kör norrut för att besöka en universitetsvän på sjukhus efter ett självmordsförsök. Filmen spelades till största delen in i Aomori, fick premiär vid Hong Kong International Film Festival i mars 2013 och gick upp i Japan samma april, distribuerad av Bitters End. Breven var bara en del av metoden. Skådespelare vars rollfigurer hade en gemensam historia fick träffas i förväg; de som spelade främlingar hölls åtskilda tills kameran började rulla. På frågan om varför hans filmer så ofta kretsar kring kvinnor svarade Ishikawa att han växte upp med en äldre syster och många kvinnliga vänner, och att kvinnors reaktioner gång på gång gick längre än han hade väntat sig.

Det är också här tvivlen börjar. En film som byggs av mellanrummen mellan replikerna är beroende av att de mellanrummen fungerar, och Petal Dance splittrade kritikerna. Mark Schilling på The Japan Times gav filmen tre och en halv stjärna av fem; Derek Elley på Film Business Asia gav den fyra av tio och skrev att ”det existentiella vägdeltat om fyra unga kvinnor ger allt mindre utbyte”. Elleys invändning träffar kärnan i stilen: stämningen blir till planlöst drivande när de improviserade ögonblicken inte får fäste. Hans egen förklaring väcker en annan fråga. Ishikawa låter sina skådespelerskor stå för de avgörande orden, men bildutsnittet, klippningen och, i Su-ki-da, även kameran är hans. En manlig regissör som bygger kvinnors inre liv av överraskningar från andra kvinnor är fortfarande den som bestämmer vilka överraskningar som får vara kvar i filmen. Även arbetstakten har sitt pris. En filmskapare som tar på sig nästan alla uppgifter bakom kameran och låter åren gå mellan projekten har gett publiken tre långfilmer på mer än två decennier.

Den fjärde är nu nästan färdig. Bitters End tillkännagav The Blue We Touch, vars japanska titel är Awo no Jo, i juni 2026 och presenterade filmen för internationella köpare inför TIFFCOM-marknaden i oktober. ”Awo” är ett äldre ord för blått som också rymmer betydelsen av något omoget, och filmen handlar om människor som är ofärdiga på just det sättet. Nao spelar Mitsu, en 29-årig webbutvecklare med kontrakt på ett reklambolag, som vill ha en fast tjänst och ett arbete som berör människor. Hon börjar så småningom öppna sig för Fujino, en kollega på personalavdelningen som spelas av Ayumu Nakajima. Erika Karata spelar Ayane, som arbetar natt samtidigt som hon pluggar inför advokatexamen och går med på att stå modell för Tomoki, en konststudent spelad av Yuzu Aoki, som tog teckningslektioner inför rollen. Arisa Nakano spelar Nozomi, en klasskamrat som ser honom förändras. I ett uttalande sade Ishikawa att han ville bevara flödet av känslor som svänger och skiftar kring små saker. Nao berättade om inspelningen att hon hade tappat räkningen på hur många gånger hon sagt till sig själv att hon älskade att vara en del av hans filmteam. Det japanska uttryck hon använde, suki da, är titeln på hans andra film.

Bitters End släpper The Blue We Touch i Japan 2027; premiärdatum är ännu inte fastställt. Filmen kommer tretton år efter Petal Dance, från ett bolag som nu bygger upp en egen internationell försäljningsverksamhet. Den skulle kunna föra Ishikawa till publik utomlands som hans tidigare filmer sällan nådde.

Taggar: regissörer, Bitters End, Hidetoshi Nishijima, Hiroshi Ishikawa, Petal Dance, The Blue We Touch

Relaterade personer

Relaterade personer

Diskussion