Carol Kane, Oscarsnominerad vid 23 och sedan Hollywoods mest anlitade original

Carol Kane

Photo: Greg2600 / CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Född	18 juni 1952 Cleveland, Ohio, United States
Yrke	Skådespelerska
Känd för	Bleka dödens minut, Annie Hall, En satans eftermiddag
Priser	2 Emmy · New York Film Critics Circle Award for Best Supporting Actress

Mot slutet av Scrooged – spökenas hämnd får Bill Murray en örfil av en pytteliten älva i rosa festklänning, som slår honom i ansiktet med en brödrost och fnittrar med en röst som en speldosa på väg att stanna. Publiken minns älvan. Färre minns att kvinnan under vingarna redan hade nominerats till en Oscar för rollen som en rysk-judisk immigrant som säger en stor del av sina repliker på jiddisch – och att hon nästan av en slump upptäckte komedin. Under sin karriär har Carol Kane sorterats in under etiketten ”excentrisk”, samtidigt som hon i tysthet utmanat den. Kufarna var aldrig gränsen för vad hon kunde göra, bara den sida av henne som Hollywood visste hur man sålde.

Hon växte upp på resande fot, och Cleveland var bara det första stoppet. Hennes pappa, Michael Kane, var arkitekt och arbetet förde familjen vidare till Paris när hon var åtta och till Haiti när hon var tio. Hennes mamma Joy var jazzsångerska och pianist och undervisade i musik. Familjen var judisk, med rötter i Ryssland, Österrike och Polen, och föräldrarna skilde sig när Kane var tolv.

Scenen gjorde anspråk på henne tidigt. Kane föddes i Cleveland den 18 juni 1952 och studerade vid HB Studio och Professional Children’s School i New York. Redan som fjortonåring hade hon medlemskort i Screen Actors Guild och Actors’ Equity, och 1966 gjorde hon sin professionella debut i en uppsättning av The Prime of Miss Jean Brodie. Filmrollerna kom medan hon fortfarande var tonåring: en mindre roll i Mike Nichols Köttets lust, där hon blev vän med Jack Nicholson, och sin första huvudroll i det kanadensiska dramat Wedding in White, som en tonåring som våldtas och tvingas gifta sig med sin förövare av sin far.

Sedan kom Hester Street. I Joan Micklin Silvers första långfilm spelade hon Gitl, en ung hustru som följer med sin man från Ryssland till Lower East Side i New York och upptäcker att han har gjort om sig till amerikan och inte längre vill ha något med det gamla landet att göra – inte ens med henne. Kane talade jiddisch i stora delar av filmen och nominerades till priset för bästa kvinnliga huvudroll vid den 48:e Oscarsgalan, 23 år gammal. Rollen är fortfarande hennes favorit. Samma år spelade hon bankkassörskan som tas som gisslan i Sidney Lumets En satans eftermiddag, mot Al Pacino. Efteråt blev det, enligt henne själv, tyst i telefonen i ungefär ett år: uppmärksamheten kring nomineringen hade stämplat henne som en viss sorts skådespelare, och sådana skådespelare fick inte ofta jobb.

Vägen tillbaka gick genom ett skratt. Världens störste älskare av Gene Wilder är filmen som Kane menar blottade komikern i henne, den sida som skulle komma att definiera henne. Samma år använde Woody Allen henne som Allison Portchnik, den första hustrun som Alvy Singer pratar sig ur ett förhållande med i Annie Hall. Hon spelade också huvudrollen i skräckfilmen When a Stranger Calls, som hon har medgett att hon inte förmår sig att titta på.

Tv gjorde vändningen permanent. I Taxi spelade hon Simka Dahblitz-Gravas, Andy Kaufmans Latkas hustru, och talade ett påhittat östeuropeiskt språk med full övertygelse. Kane misstänker att jiddischen i Hester Street hjälpte henne att få rollen. Hon älskade att repetera, medan Kaufman undvek det, och friktionen syntes på skärmen som ett äktenskap. 1982 vann hon en Emmy för bästa kvinnliga huvudroll i en komediserie och året därpå priset för bästa kvinnliga biroll. Under slutet av 1980-talet blev hon en självklar scenstjälande inhoppare. Hon spelade Valerie, hustrun som skäller ut Billy Crystals Miracle Max i Rob Reiners Bleka dödens minut, och den brödrostsbeväpnade julanden i Scrooged – spökenas hämnd, som Variety kallade ”utan tvekan filmens komiska höjdpunkt”.

Priset för framgången är den del av historien som de kärleksfulla tillbakablickarna hoppar över. I branschens ögon vidgade komedin inte hennes register, utan ersatte den dramatiska skådespelaren från Hester Street med en typ. Den höga, luftiga rösten gjorde mycket av rollbesättningsarbetet åt henne – och det är en röst hon inte tycker om. 2020 berättade hon för People att hon önskade att den vore ”djup, vacker och sexig”. Under två decennier erbjöd tv mest gästroller som den älskvärda kufen, i Cheers eller Seinfeld. De seriösa rollerna flyttade till teatern, där få av hennes filmkritiker tittade. Hon spelade den intriganta rektorn Madame Morrible i Wicked till och från mellan 2005 och 2014, både på turné och på Broadway, och gjorde sin West End-debut 2011 i Lillian Hellmans The Children’s Hour tillsammans med Keira Knightley. Kufen var en roll. Karriären bakom den tillhörde en skådespelare med en bred repertoar.

Netflix gav henne ett andra tv-liv. Tina Fey gav henne rollen som Lillian Kaushtupper, den underbart paranoida hyresvärden i Unbreakable Kimmy Schmidt, som gick i fyra säsonger med start 2015. Jacques Audiard gav henne en roll i The Sisters Brothers, hon återförenades med Al Pacino i Amazons serie Hunters och blev Pelia, chefsingenjör i Star Trek: Strange New Worlds från seriens andra säsong – en roll hon tackade ja till utan att någonsin ha sett ett avsnitt av originalserien.

Den tydligaste invändningen mot den invanda bilden kom 2024 med Nathan Silvers Between the Temples. Kane spelar Carla Kessler, en kvinna som växt upp med sekulära föräldrar och på äldre dar bestämmer sig för att genomgå den bat mitzva hon aldrig fick, med den sörjande kantorn spelad av Jason Schwartzman som lärare – en gång hennes elev i grundskolan. Hon hämtade delvis inspiration till rollen från sin egen mamma, som flyttade till Paris vid 55 års ålder för att bli musiker. New York Film Critics Circle utsåg henne till bästa kvinnliga biroll, och hon nominerades till Independent Spirit Awards. Ett halvt sekel efter Hester Street belönade kritikerna henne återigen för gestaltningen av en judisk kvinna som förhandlar om vem hon tillåts vara.

Kane håller sitt privatliv mestadels utanför rampljuset. Hon var tillsammans med Woody Harrelson i slutet av 1980-talet och är fortfarande vän med honom. Hon har aldrig gift sig och har inga barn. En gång sa hon att hon aldrig känt sig ”tillräckligt lugn och stabil för att vara den sorts mamma jag skulle vilja vara”. Det närmaste ett porträtt av hemmet är Carol & Joy, Silvers kortdokumentär om Kane och hennes mamma, då 98 år, i lägenheten på Upper West Side där de bor tillsammans och där Joy fortfarande undervisade i musik. Filmen hade premiär på Telluride 2025, med Natalie Portman bland de exekutiva producenterna.

2026 har varit fullspäckat. I april spelade hon Gigi, mormodern i Chandler Levacks Netflix-komedi Roommates. I slutet av augusti gick hon upp på amerikanska biografer som Granny i Tessa Blakes första långfilm, If I Tell You. Den fjärde säsongen av Star Trek: Strange New Worlds, som visades på Paramount+ från den 23 juli till den 24 september, lämnade Pelia kvar på en avlägsen planet i näst sista avsnittet, där hon jagar en romans med en kunglig kock. Paramount+ har inte sagt om Kane återvänder i den femte och sista säsongen.

Nästa punkt i kalendern är redan inbokad. Den 26 november har Marc Forsters Anxious People, baserad på Fredrik Backmans roman, premiär med Kane i en ensemble som leds av Angelina Jolie och Jason Segel. Det är en berättelse om främlingar som tas som gisslan under en lägenhetsvisning – med andra ord ett rum fullt av kufar. Få skådespelare har ägnat längre tid åt att visa hur mycket en enda sådan kuf kan bära.