Gene Wilder dolde sin alzheimer för Willy Wonkas skull – nu talar han genom AI på Netflix

Gene Wilder

Photo: Warner Brothers/Tandem Production / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	11 juni 1933 Milwaukee, Wisconsin, United States
Död	29 augusti 2016 (83)
Yrke	Skådespelare och regissör
Känd för	Det våras för Frankenstein, Willy Wonka och chokoladfabriken, Bonnie och Clyde
Priser	Emmy · Hugo Award for Best Dramatic Presentation · Clarence Derwent

Gene Wilder ägnade de sista åren av sitt liv åt att skydda en rollfigur. När Alzheimers sjukdom började ta ifrån honom minnet höll han och familjen sjukdomen för sig själva. Senare förklarade hans brorson varför: barnen som fick syn på honom och ropade ”där är Willy Wonka” skulle aldrig behöva se sin glädje förbytas i oro. ”Han stod helt enkelt inte ut med tanken på ett leende mindre i världen.” I höst talar Wonka åter med Wilders röst, återskapad med hjälp av programvara för att leda en Netflix-tävling som görs långt efter hans död. Familjen besvarade frågan åt honom. Ändå fortsätter det han lämnade efter sig att ställa den.

För Jerome Silberman började komedin som en läkares instruktion. När han var åtta år fick hans mamma Jeanne diagnosen reumatisk feber, och hennes läkare sa åt pojken att försöka få henne att skratta. Hans pappa William tillverkade och sålde skämtartiklar i Milwaukee, i ett rysk-judiskt hem. En systers skådespelarlektioner väckte hans intresse när han var elva, och efter en eländig tid på en militärakademi i Hollywood, där han enligt egen utsago mobbades som den enda judiska pojken, återvände han hem till den lokala teatern. Han studerade vid University of Iowa och därefter vid Bristol Old Vic Theatre School i England, där han som förstaårselev vann skolmästerskapet i fäktning.

Wilder, som föddes den 11 juni 1933, inkallades 1956 och tjänstgjorde som sjukvårdare i armén på den psykiatriska avdelningen vid Valley Forge Army Hospital. Hans mamma dog i äggstockscancer i november 1957, en sjukdom som skulle återkomma i hans liv tre decennier senare. Han utbildade sig vid HB Studio och därefter Actors Studio, och bytte namn: Gene efter Eugene Gant i Thomas Wolfes Look Homeward, Angel, Wilder efter Thornton Wilder. 1963 spelade han den stammande patienten Billy Bibbit mot Kirk Douglas i den ursprungliga Broadwayuppsättningen av One Flew Over the Cuckoo’s Nest.

Samma år förde en uppsättning av Bertolt Brecht honom samman med Anne Bancroft och hennes pojkvän Mel Brooks, som lovade honom en roll i ett manus med titeln Springtime for Hitler. Det skulle dröja tre år innan det blev verklighet. Under tiden gjorde Wilder filmdebut som en kidnappad begravningsentreprenör i Bonnie och Clyde, och Zero Mostel godkände honom sedan för rollen som Leo Bloom, revisorn som håller krampaktigt i en blå filt och skriker att han är hysterisk, i Det våras för Hitler. Brooks vann en Oscar för manuset och Wilder nominerades till en Oscar för bästa manliga biroll, även om The New York Times kritiker Renata Adler avfärdade filmen som svart collegehumor.

När Mel Stuart 1971 gav honom rollen i Willy Wonka och chokladfabriken ställde Wilder ett villkor: Wonka skulle först visa sig lutad mot en käpp, halta fram mot folkmassan och sedan falla i en kullerbytta, så att ingen från den stunden skulle veta om han ljög eller talade sanning. Filmen gick sämre än väntat när den hade premiär och gav honom en Golden Globe-nominering; efter åratal av repriser blev rollen den som främlingar förknippade honom med. 1974 hoppade han in som Waco Kid i Det våras för sheriffen när Gig Young blev för sjuk för att fortsätta, och släppte Det våras för Frankenstein, som han hade kommit på och skrivit tillsammans med Brooks. Filmen gav duon en Oscarsnominering för bästa manus efter förlaga och Hugo Award för bästa dramatiska presentation.

När Wilder erbjöds rollen i Chicago-expressen sa han till producenterna att bara Richard Pryor kunde hindra filmen från att bli stötande. Filmen från 1976 gjorde dem till Hollywoods första framgångsrika komediduo med en svart och en vit skådespelare. Dårfinkarna, regisserad av Sidney Poitier 1980, spelades in medan Pryor kämpade med kokainberoende och blev ändå en internationell succé. Hör upp, blindstyre! följde 1989 och Se upp igen blindstyre 1991, då Pryors multipla skleros syntes på film. Det blev Wilders sista långfilm.

Den Wilder som lever kvar i filmhistorien – den maniske huvudrollsinnehavaren hos Brooks och den milda, oroande chokladmakaren – lämnar ute filmskaparen som hela tiden försökte vara något annat. Han skrev och regisserade Sherlock Holmes’ smarta brorsa 1975 och därefter The World’s Greatest Lover, som sågades av kritikerna. En tjej i rött fick ett svalt mottagande 1984, samtidigt som Stevie Wonders ”I Just Called to Say I Love You” vann en Oscar för bästa originallåt. Två år senare hittade Ingen rädder för vargen ingen publik. ”Jag tycker inte om underhållningsbranschen”, sa han till Alec Baldwin i Turner Classic Movies 2008. ”Jag tycker om showen, men inte branschen.”

Efter två tidiga äktenskap, med Mary Mercier och Mary Joan Schutz, vars dotter Katharine han adopterade och senare blev främmande för, träffade han Gilda Radner från Saturday Night Live på inspelningen av Hett om öronen 1981. De gifte sig i södra Frankrike 1984. Radner fick diagnosen äggstockscancer 1986 och dog den 20 maj 1989. Wilder hjälpte till att grunda Gilda Radner Ovarian Cancer Detection Center i Los Angeles och var med och grundade Gilda’s Club. 1991 gifte han sig med Karen Webb, klinisk handledare vid New York League for the Hard of Hearing, som hade tränat honom i läppläsning inför Hör upp, blindstyre!.

Hans sista roll, som Wills chef Mr. Stein i Will & Grace, gav honom en Primetime Emmy 2003 för bästa gästskådespelare i en komediserie. Efter behandling för non-Hodgkin-lymfom började han ägna sig åt akvarellmåleri och prosa. Först kom memoarboken Kiss Me Like a Stranger samma år, följd av romaner och berättelser fram till 2013. Han dog i sitt hem i Stamford i Connecticut den 29 augusti 2016, 83 år gammal, av komplikationer till följd av Alzheimers sjukdom, som han hade fått diagnosen tre år tidigare. Han lyssnade på Ella Fitzgerald när hon sjöng ”Over the Rainbow”.

Ett decennium senare formar dödsboet hur han återvänder. Netflix tillkännagav Wonka’s The Golden Ticket den 30 juni 2026, på 55-årsdagen av premiären 1971: en tävling i nio avsnitt, ledd av en återskapad version av Wilders röst, framtagen med ElevenLabs. Hans änka Karen Wilder gav dödsboets välsignelse och sa att familjen var ”förtjust” över att programmet ”hyllar den värme och fantasi som han tillförde rollen”. Serien hade premiär den 23 september och de sista avsnitten släpptes den 30 september, samtidigt som tittare invände att ett dödsbos godkännande inte är detsamma som mannens eget samtycke. Chris Smiths dokumentär Wilder, gjord tillsammans med hans brorson Jordan Walker-Pearlman, visas på Hamptons International Film Festival den 9 oktober före sändningen i American Masters på PBS den 29 december. Dito Montiel utvecklar också en biografisk film med dödsboets tillstånd att skildra Wilders liv.

Inget av detta avgör vad Wilder byggde sin komik på: panik som hålls kvar ett andetag från att brista, och en vänlighet som aldrig riktigt lät publiken slappna av. Han bad om kullerbyttan för att ingen någonsin skulle vara säker på om Wonka ljög. Nu kan en maskin återskapa rösten. Tvivlet var hans.