Venom river sönder Eddies kök, och IGN säger att scenen ser ut att vara hämtad rakt ur Trollkarlens lärling i Fantasia. En enorm symbiot som ställer till oreda i en vanlig lägenhet: det är där filmen trivs bäst, i det fysiska och skruvade. IGN menar att Venoms förstörelse får en påtaglig tyngd, och att han känns som en kropp som tar plats snarare än som en effekt på skärmen.

Venom: Let There Be Carnage blandar komedi, skräck och action utan att be om ursäkt för det. Regissören Andy Serkis har en bakgrund inom motion capture, och IGN skriver att hans tilltro till både praktiska och datorgenererade effekter ger Venoms framfart en konkret vikt, och att den rörliga kameran passar det kallblodiga kaoset hos Carnage och Kasady. Filmen är bara ungefär 90 minuter lång. The Action Elite ser det som en lättnad i en genre där två och en halv timme har blivit vanligt, och jag håller med: ingenting i berättelsen hinner bli segt. Marco Beltramis musik är enligt samma recensent inte särskilt minnesvärd, men den bjuder på kraftfulla körpartier under den avslutande uppgörelsen och fyller sin funktion.

Handlingen är snabbt berättad. Journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) och symbioten Venom ställs mot seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), som efter en misslyckad avrättning blir värd för symbioten Carnage och rasar genom fängelset. IGN kallar filmen en kärlekshistoria mellan Eddie och Venom, och den läsningen bär. Silver Screen Riot beskriver paret som en korkad rumskamratskomedi, ”Beetlejuice möter The Odd Couple”: Venom vill helst bita huvudet av folk, medan Eddie har infört en stenhård regel om att ingen mördas under hans tak. Bråket mellan dem driver berättelsen, och när Venom lämnar Eddie blir det tydligt hur mycket de behöver varandra. The Action Elite beskriver dem som två som först tillsammans når sin potential som ”Lethal Protector”.

Venoms enrader skär genom de spända ögonblicken, och IGN jämför dem med Clayface i tv-serien Harley Quinn och MCU:s Drax. Eddie själv kallar honom en ”grishundhästand”, som IGN citerar. Silver Screen Riot erkänner att recensenten fnissade åt slutet av nästan varje scen, och att Kelly Marcels manus bjuder in publiken att skratta med åt hur dumt det hela är. Samma recensent medger att manuset, de överdrivna prestationerna och nu-metalmusiken på pappret liknar den första filmen, men att allt här faktiskt hänger ihop med sig självt. Det är också min upplevelse: det som i första filmen kändes som ett val mellan allvar och skämt är nu ett enda tonläge. The Action Elite ger Hardy kredit för att göra Eddie till en sympatisk förlorare och älskar Venoms röst, även om den ibland är svår att uppfatta utan textning.

Harrelson är filmens starkaste kort. The Action Elite skriver att han aldrig tar det lugnt och nästan får oss att tycka synd om Cletus, trots att han är mördare. Naomie Harris spelar Frances Barrison, alias Shriek, och är enligt samma recensent nästan oigenkännlig. Recensenten gillar att de två skurkarna är uppriktigt förälskade, medan hjälten har otur i kärlek. Kontrasten är filmens skarpaste idé, eftersom den gör Cletus och Frances till något mer än hinder inför slutstriden: de har en gemensam historia, där Frances som ung fördes bort till Ravencroft och blev skjuten i ögat av polisen Mulligan.

IGN lyfter också fram den lilla men väl utnyttjade rollistan: Stephen Graham som detektiv Mulligan, Michelle Williams som Anne, Reid Scott som Dan och Peggy Lu som Mrs. Chen. Världen blir mindre och hotet mot Eddies närmaste blir mer personligt, vilket IGN ser som en styrka. Här lånar filmen också något från seriemördarthrillern: IGN jämför den med Seven och Zodiac, en ovanligt tung förebild för en film om en symbiot som vill äta upp folk. Jämförelsen ska inte överdrivas, men när Eddie och polisen pusslar ihop Kasadys mordspår får filmen en spänning som den första delens konspirationer aldrig hade.

Filmen byggde på Sonys ambition att skapa ett nytt delat universum. Planerna på en uppföljare togs fram redan under arbetet med den första filmen, och Harrelson dök kort upp som Cletus i slutet av Venom med tanken att han skulle bli Carnage. Serkis anlitades delvis för sin erfarenhet av CGI och motion capture, och Beltrami tog över som kompositör efter Ludwig Göransson. Kritikerna tog emot filmen blandat, men publiken kom: 506 miljoner dollar världen över gjorde den till 2021 års sjunde mest inkomstbringande film. Uppföljaren Venom: The Last Dance kom i oktober 2024.

The Guardian kallar filmen ”beundransvärt lättsam men helt och hållet slängbar”, och slutsatsen håller: efter förtexterna är det köket, några repliker och Shrieks skrik som sitter kvar. Silver Screen Riot säger det med andra ord: ”nonsens, hela tiden”, men med en uppsättning människor som äntligen är överens om hur dum och rolig den ska vara. Någon djupare tanke om vänskap eller skuld rymmer filmen inte, och The Action Elite misstänker dessutom att en del av våldet har klippts bort. Samma recensent tror ändå inte att mer blod hade gjort filmen bättre. Jag skrattade oftare än jag hade väntat mig, och Hardy och Harrelson spelar med synlig glädje. Det räcker för ett gott betyg åt en film som vet precis vad den är.