The Menu är Mark Mylods svarta komedi med skräckinslag, en bitter parodi på finkrogskulturen där Anya Taylor-Joy och Ralph Fiennes möts på en restaurang på en privat ö. Manuset är skrivet av Seth Reiss och Will Tracy. Filmen har gott om udd, men ambitionerna är större än det den hinner med.

Handlingen följer Tyler (Nicholas Hoult) och hans date Margot (Taylor-Joy), som reser till en avlägsen ö för att äta på Hawthorn, kocken Slowiks (Fiennes) exklusiva restaurang. Bland gästerna finns matkritikern Lillian (Janet McTeer) och hennes redaktör Ted (Paul Adelstein), två av restaurangens stamgäster, en bortglömd filmstjärna (John Leguizamo) med sin assistent och tre män som arbetar för Slowiks finansiär. Enligt Slowik har var och en av dem antingen tagit ifrån honom lusten till yrket eller utnyttjat hantverkare som honom. Mylod låter dem spelas mot varandra genom en serie allt otäckare kurser, och varje rätt avslöjar lite mer om vad kocken har i beredskap.

Filmen är som bäst när satiren är vassast. Scenen där obekväma sanningar om gästerna etsas in med laser på tortillor är en höjdpunkt. Fiennes rör sig där mellan artig värdslighet och kall hotfullhet, och det är hans lugn som skrämmer, inte höjda röster. Taylor-Joy är lika övertygande när Margot går från att se ut som en vanlig middagsdate till att erkänna att hon egentligen är eskorten Erin. Avslöjandet ger Tylers besatthet en pinsam men trovärdig förklaring. Han ville så desperat in på Hawthorn att han anlitade en främling som sällskap, eftersom restaurangen inte tar emot ensamma gäster. Att han dessutom visste att gästerna skulle dö, och åkte dit ändå, är svårt att svälja och tar udden av en annars väl tecknad figur.

Tylers möte med Slowik i köket är en av filmens skarpaste scener. Han får chansen att laga mat själv, och den hastigt hopkomna rätten visar hur långt hans kunnande ligger från hans pretentioner. Slowik behöver knappt mer än att viska något i hans öra för att slå sönder honom. Det är nästan komiskt i sin nedlåtenhet, och det gör Tyler både patetisk och lite tragisk.

Problemen börjar när filmen ska hålla balansen mellan skräck och komedi. Den andra halvan, där Slowiks personal går från symboliska hot till våld, känns hastigt ihopsatt. Richard får ett finger avskuret och investeraren Doug Verrick drunknas inför gästerna. Det är effektfullt men grovt, och det bygger inte vidare på det psykologiska spel som gjorde den första halvan så spännande. Våldet kommer som en följd av att manuset behöver trappa upp, inte av att scenerna har förberetts.

Skådespelarna räcker långt. McTeer gör Lillian till en vass kritiker, och Hong Chau ger maître d’n Elsa en kylig auktoritet. Men ensemblen är för stor. Leguizamos filmstjärna och Rob Yangs affärsman hinner aldrig bli mer än skisser och fungerar mest som kuliss. Filmen vill säga något om varje gäst men har inte plats för det.

Idén att använda mat som bild för socialt förakt är intressant, även om den inte alltid utnyttjas fullt ut. Filmen handlar om konsumtion och om hur de som skapar blir tjänare åt dem som betalar. Slowiks förklaring till varför just de här gästerna ska straffas är dock betydligt tydligare än den behöver vara. Satiren fungerar bäst när den är konkret, som i tortillascenen, och sämst när kocken börjar förklara den.

På tonläget är filmen ojämn. Den hoppar mellan olika stämningar utan att riktigt slå rot i någon av dem. Den svarta humorn finns där, men den är sällan tillräckligt vass för att bli obehaglig. Skräcken når aldrig riktigt fram. Jag skrattade oftare än jag blev rädd.

The Menu hade världspremiär på filmfestivalen i Toronto den 10 september 2022 och gick upp på amerikanska biografer den 18 november samma år. Recensionerna var för det mesta goda, och filmen spelade in omkring 79,6 miljoner dollar världen över. Fiennes och Taylor-Joy nominerades båda till varsin Golden Globe, och filmen fick fem nomineringar till Saturn Awards.

Nu blir den en underhållande och skickligt spelad satir som är roligare i idén än i genomförandet. Mylod har god kontroll över de enskilda scenerna, men filmen fungerar bättre som ensemblekomedi än som skräck, och gästerna som får minst utrymme är de som skulle ha behövt mest.