Sverige befann sig utanför de stora krigen. Det är ett faktum som präglat landets självbild — en nation som byggde välstånd under andras blod. Father & Soldier (Tirailleurs på originaltiteln) handlar om dem som inte hade det valet. De 600 000 afrikanska kolonialsoldater som Frankrike rekryterade — ofta med tvång — till sina armér under första världskriget fick varken välja krig eller neutralitet. De gavs inte ens tillräckligt med erkännande efteråt.

Mathieu Vadepied gör sin spelfilmsdebut med en film som vägrar det episka krigets logik. Bakary Diallo (Omar Sy), en senegalesisk bonde, ansluter sig frivilligt till den franska armén — inte av patriotism utan för att hans sjuttonårige son Thierno (Alassane Diong) har tvångsrekryterats och någon måste stanna vid hans sida. Det är en berättelse om föräldrakärlek under omöjliga villkor, och Vadepied låter den förbli just det.

Omar Sy, känd för varma och expansiva roller, möter vi här i ett helt annat register. Bakary är tystlåten och tålmodig, en man vars auktoritet vilar i närvaro snarare än ord. Det är en tekniskt krävande prestation — långa sekvenser utan dialog, burna enbart av kroppshållning och den specifika kvaliteten i Sys uppmärksamhet mot Alassane Diong. Diong, i sin första stora roll, svarar med en transformation som skrivs in i kroppen: Thierno blir någon annan, och vi ser det ske utan att det någonsin förklaras.

Juliena Roux fotografi etablerar tidigt en visuell kontrast som är ett politiskt argument: den varma, jordfärgade senegalensiska öppningssekvensen mot mörkt och funktionellt skyttegravalandskap. Vadepied exploaterar inte krigets bilder — han använder dem som bakgrund till de två männens ansikten.

Filmens mellandel kan upplevas som knapphändig om man förväntar sig genrens dramatiska crescendo. Vadepied intresserar sig för varaktigheten — för vad veckor i skyttegravarna gör med relationen mellan far och son — snarare än för det enskilda dramatiska händelseförloppet. Det är ett val som kräver tålamod av åskådaren.

Father & Soldier är det första stora franska berättarfilmen som ger en av dessa kolonialsoldater en central röst. Det tog ett sekel. Vid sidan av Rachid Boucharebs Indigènes (2006) bildar den ett ofullständigt men nödvändigt tvådelat verk om skulder som Europa ännu inte räknat upp ordentligt.