Ett kärnvapenhot mot Vatikanen låter som något som skulle ge en film vikt, men My Spy The Eternal City verkar förvånansvärt ointresserad av spänning. JJ (Dave Bautista), veteran inom CIA, återförenas med sin adept Sophie (Chloe Coleman) för att stoppa planen. Därefter pendlar filmen mellan käbbel och skottlossning utan att välja något av dem. Det är uppföljaren till My Spy från 2020, Peter Segal regisserar igen, och resultatet känns mer som en beställning än som en idé.

Tonen är det stora problemet. Ena stunden är humorn barnslig, nästa stund övergår filmen till jordenruntaction i Bond-stil, och den delen har enligt brittisk press gett den PG-13 i USA. Recensionen på Roger Eberts webbplats sammanfattar det träffsäkert: det är svårt att säga vem filmen är till för, eftersom den är för fånig för vuxna och för vuxen för barn. När ett skämt äntligen får utrymme avbryts det av allvar, och när allvaret ska landa rycker filmen på axlarna och slänger in en kommentar. Tittaren hinner aldrig avgöra om det är dags att hålla andan eller att skratta.

Hotet mot Vatikanen nämns, men det blir aldrig något att vara rädd för. Intrigen följer inrutade banor: ett uppdrag, en vändning, en jakt, ännu en vändning. Allt hänger ihop, och just därför är det svårt att bli förvånad. Filmen är 101 minuter lång, och en stor del av tiden går åt till att vänta på att något ska stå på spel. Sidofigurer som Collin, Connelly och Boris dyker upp och försvinner utan att sätta några spår.

Det som håller filmen uppe är skådespelarna. Bautista och Coleman har fortfarande en varm kemi, och deras bråkiga far-och-dotter-relation är det som ligger närmast ett hjärta i filmen. Anna Faris har uppenbart roligt som Nancy och ger de scener hon är med i lite extra liv. Flula Borg är en bra motvikt till Bautista som Crane, och hans torra leverans tar udden av några av manusets svagaste repliker. Kristen Schaal som Bobbi och Ken Jeong som David Kim bidrar med enstaka skratt, men de får för lite utrymme för att göra något minnesvärt av rollerna. Craig Robinson och Billy Barratt blir mest namn i förbifarten.

Bautista själv gör det han ska med JJ. Den fysiska närvaron och förmågan att spela allvar med en blinkning är fortfarande hans bästa kort, men rollen ger honom få nya saker att göra. Colemans Sophie är kvick och självständig, men hon hänvisas för ofta till att reagera på de vuxnas problem. Den utveckling en uppföljare borde ge henne uteblir, och därmed också en chans för filmen att låta relationen mellan de två växa i stället för att bara upprepas.

Titeln lovar Rom och Vatikanen, men känslan av att vara i Italien infinner sig aldrig. Miljöerna fungerar som kulisser åt jakterna och replikskiftena, inte som platser man vill stanna kvar i. Staden finns på affischen och i handlingen, men filmen verkar inte ha något eget att säga om den.

Troubled Productions lyfte fram den goda kemin och att Faris tydligt trivs, och OutNow.ch kallade filmen harmlös och förutsägbar, med några skämt som sitter. Den beskrivningen stämmer. Man lämnar salongen utan att vara irriterad, men också utan något man vill berätta vidare om, och efter en vecka är det svårt att plocka fram en enda scen.

Filmen försöker nå både barnens och de vuxnas publik och passar därför ingen av dem riktigt. Bautista, Coleman och Faris hade behövt ett manus som vågar mer än så här. Som det är blir det ett pliktskyldigt återseende med några trevliga detaljer, och det är allt den lämnar efter sig.