Sofia (Ginevra Francesconi) är en tystlåten tonåring vars dagar går åt till hockey, där hon är mästare, och till körlektioner i terräng. Om faderns förflutna vet hon ingenting. Därifrån startar ”Mitt namn är Vendetta”, Cosimo Gomez italienska hämndthriller från 2022, och utgångspunkten är mer intressant än det filmen bygger på den.

Handlingen ryms på en rad. Santos familj har dödats av gamla fiender, och han själv, en före detta verkställare åt maffian, flyr med dottern till Milano. Där håller de sig gömda och smider planer på hämnd. Sanningen har hela tiden hållits undan från Sofia: fadern har en mörk bakgrund i ’Ndrangheta. När hon får veta det blir filmen nästan lika mycket en uppväxtskildring som en hämndhistoria, och det är den delen jag helst följer. Hämnden kan jag se på alla andra håll. Att en sextonåring tvingas skriva om sin bild av familjen är det som skulle ha gett filmen egen kraft.

Francesconis Sofia är envis och snabb att brusa upp, men rollen går också att läsa som en flicka som måste tänka om allt hon trodde sig veta. Det ger en ung skådespelare stort utrymme, och hon fyller det så att hela filmen vilar på henne. Jag hade gärna sett att Gomez stannat längre hos henne, framför allt efter att sanningen kommit fram. Det är där relationen till fadern kunde ha fått verklig tyngd.

Gassmann har det svårare, eftersom Santo är ett välbekant porträtt: den hårde fadern med ett förflutet han hoppades slippa, nu tvungen att skydda sitt barn. Gassmann spelar honom med tyngd och utan överspel. Rollen bjuder ändå på få överraskningar. Figuren är genomskådad redan i första akten, och resten av filmen lägger knappt något till. Det är ingen svag insats, snarare en skicklig skådespelare som arbetar med material som redan är färdigformat.

Här tappar filmen mark. Hämndthrillern har fasta spelregler, och ”Mitt namn är Vendetta” följer dem nästan till punkt och pricka. Flykten, gömstället och planerandet leder dit man väntar sig. När våldet väl kommer är det rått och blodigt, men sällan oväntat. Någon har på IMDb avfärdat filmen som ett hämndtema man sett tio miljoner gånger förut, och det är svårt att helt säga emot. Nya grepp i maffiafilmens formspråk ska man inte räkna med.

Jag tycker mig se två berättelser som drar åt olika håll. Dottern vill förstå vem hennes far är. Fadern vill bara göra upp med dem som tog hans familj ifrån honom. Gomez låter spåren löpa sida vid sida i stället för att låta dem krocka, och Sofias väg från ovetande tonåring till någon som kan se sin far som han är blir kortare än den förtjänar. Konflikten finns där, men filmen skyndar vidare mot hämnden innan den hunnit användas. En scen där dotterns frågor och faderns tystnad fick stå mot varandra hade gett filmen det den saknar. Den scenen väljer filmen att inte ge oss.

Remo Girone (Angelo Lo Bianco), Alessio Praticò (Michele Lo Bianco), Francesco Villano (Rudi Crisarà) och Marcello Mazzarella (Vituzzo) finns också med. Filmen intresserar sig dock främst för far och dotter, och de övriga blir mest en bakgrund omkring dem. Fienderna förblir namn på en släktlista, inte människor med egna skäl, och det gör att hämnden aldrig får något motstånd att slå emot. Giorgio Giampàs och Marta Lucchesinis musik stöttar handlingen utan att ta plats, och jag mindes den inte när eftertexterna rullat.

Det finns ändå något som talar för filmen. Den är inte långdragen, tempot håller, och den lovar inte mer än den levererar. Den som söker en rak och blodig kväll med en maffiahistoria får just det. Att producenten Iginio Straffi 2023 sade sig arbeta på en uppföljare tyder dessutom på att berättelsen om Sofia inte är slut.

Det här är en rättfram genrefilm som har fått en ung huvudrollsinnehavare värd bättre. Idén om en dotter som upptäcker sin fars verkliga liv hade tålt en mer ambitiös film, och det är just därför man lämnar den med en viss besvikelse.