En känd konsthistoriker, skattjägare och ägare till en ovanlig bil snubblar över en tempelriddarskatt, och den visar sig vara nyckeln till en makt som kan rubba balansen mellan gott och ont i världen. Det låter som lovande material för ett familjeäventyr: en hjälte med ett yrke och ett fordon som sticker ut, en gömd skatt, ett hot. Ändå får Antoni Nykowskis Mr. Car and the Knights Templar (2023) aldrig riktig fart. Alla delar finns på plats, men de fogas inte samman till en berättelse som drar med sig tittaren. Skatten och hotet finns där på pappret. Själva äventyret dröjer, och publiken blir stående utanför och tittar in.

Tomasz ’Samochodzik’, spelad av Mateusz Janicki, får hjälp av vänligt sinnade scouter och kastas in i ett lopp mot klockan och mot en fientlig organisation. Det som står på spel är riddarordnarnas arv. Filmen blandar äventyr, drama och familjeunderhållning och varar en timme och femtio minuter. Det är gott om tid att bygga upp en jakt, och just därför märks det så tydligt när jakten uteblir. Rollistan är lång: Sandra Drzymalska spelar Anka Modzelewska, Maria Dębska Karen, Jacek Beler ’Adios’, Anna Dymna ’Łajma’, Olgierd Blecharz ’Sokole Oko’, Kalina Kowalczuk ’Wiewióra’ och Piotr Sega ’Mentorek’. Przemysław Bluszcz är Petersen och Ewa Błaszczyk Gierymska. Det är en stor trupp för en berättelse som i sitt upplägg vilar på en enda man, och flera av dem blir knappast mer än ett namn och ett öknamn.

Det som saknas mest är fart och spänning. Sajten Stream It Or Skip It skrev i sin recension att berättelsen knappt lyckas etablera sig ens som en halvhjärtad 70-talsskildring, och att den rullar på utan större fart och med ännu mindre spänning. Den bedömningen delar jag. En skattjakt lever på att varje ledtråd känns som ett steg närmare något. Går det inte att avgöra om hjältarna har kommit närmare målet eller bara fått ännu en sak att hålla reda på, stannar jakten, hur många fordon och förföljare man än stoppar in. Tidsperioden, skatten och bilen med sin egen personlighet hade alla kunnat sätta fart på berättandet. Nu ligger de snarare bredvid det.

Handlingen upplevs dessutom som rörig. En recension riktad till föräldrar kallar filmen förvirrande, med en krånglig intrig och krångliga rollfigurer, och det stämmer med vad synopsisen låter ana. Berättelsen ska rymma historiska gåtor, en fientlig organisation, en makt som kan välta världsordningen och en samling scouter, och allt ska med på en gång. När så många trådar dras samtidigt får ingen av dem plats att växa. Tempelriddarskatten måste vara det som allt kretsar kring, men om den bara utpekas som viktig utan att vi får känna vad den betyder, blir den kuliss i stället för mål. Motståndarna drabbas av samma sak. En fientlig organisation behöver ett ansikte och en tydlig vilja för att verka hotfull. Annars är den bara en rad i en sammanfattning.

Tomasz själv är det största problemet. Hjälten i en film som den här måste kunna bära berättelsen på ren utstrålning. Den föräldrariktade recensionen konstaterar att huvudpersonen saknar charm, och jag har svårt att invända mot att det är där filmen sviker. Hela skulden ska inte läggas på Janicki; det handlar minst lika mycket om hur figuren är skriven. Ett äventyr av det här slaget klarar sig inte på kunskaper och meriter. Konsthistorikern och skattjägaren behöver en människa under titlarna, med en egenhet eller ett begär som gör att man vill följa honom in i nästa gåta. När den som står i mitten inte fångar blicken hamnar alla andra i skymundan, och Drzymalska, Dębska och de övriga får namn och funktioner men sällan något att spela mot. Det är skådespelarnas förlust, men först och främst filmens.

Scouterna är en särskild fråga. De är den naturliga ingången för unga tittare, de som i en familjefilm brukar stå för igenkänning och värme. Synopsisen placerar dem som Mr. Cars hjälpare, och så framstår de också: som stöd åt en vuxen hjälte snarare än som en kraft som driver äventyret. Barnen i publiken får då ingen egen väg in i berättelsen, och de vuxna saknar en hjälte att luta sig mot.

Tonen är en andra svag punkt. Filmen vill uppenbarligen vara lekfull, med en ovanlig bil, en scoutskara och en skattjakt för hela familjen, och samtidigt allvarlig, med en makt som kan förändra världen. De två går att förena. Äventyrsfilmer har gjort det förr, men det kräver ett lätt handlag och en vilja att då och då blinka åt publiken. Pendlar stämningen i stället mellan två lägen som aldrig möts, får både barn och vuxna gissa vilken sorts film de sitter i. En familjepublik har rätt till tydliga spelregler, och en berättelse som blandar barnslig vänskap med världsundergång måste tidigt visa vad den menar allvar med.

Utgångspunkten är ändå sympatisk: en konsthistoriker som jagar skatter i en bil som inte liknar någon annans, och en arvsfråga som kunde ha väckt nyfikenhet hos både stora och små. Med en stramare berättelse, färre figurer och ett tydligare hot hade det här kunnat bli en riktigt hygglig söndagsfilm för familjen. Nu finns det gott om material och en stor ensemble, men ingen av dem får den berättelse som skulle ha gett dem liv.