Ballongfärden i Kappadokien är scenen där något faktiskt står på spel i Love Tactics. Kerem tar med Aslı upp i en varmluftsballong utan att veta att hon är höjdrädd. Hon får panik, han lugnar henne, och sedan njuter de av utsikten. Det räcker för att filmen ska se ut att vilja något mer än att vara en romantisk komedi på 98 minuter som går att ha på i bakgrunden. Sedan landar ballongen, och Emre Kabakuşaks film landar med den, rakt tillbaka i det invanda spåret.

Manuset av Pelin Karamehmetoğlu bygger på ett gammalt knep: två människor som inte tror på kärlek slår vad om att få varandra att falla pladask. Aslı är modedesigner och driver bloggen Love Tactics, där hon ger sina följare relationsråd. Kerem jobbar med reklam. Hans vän och kollega Tuna har snappat åt sig ett uppdrag och lämnar tillbaka det på ett enda villkor: Kerem ska få en tjej att bli kär i sig. På en fest väljer Aslı och Kerem av en slump ut varandra som måltavla. Därefter följer ett planerat tillfälligt möte, en jobbfest som båda oväntat dyker upp på, en delad taxi och en middag. När Aslı glömmer sin kofta i bilen behåller Kerem den som ursäkt att höra av sig. Sedan väntar båda på att den andre ska ringa, och dagarna går utan att något händer. Väntan är svår att göra rolig, och här lyckas filmen inte.

https://www.youtube.com/watch?v=ExfET5C8dFg

Bäst fungerar den när spelet får vila. På jobbresan till Kappadokien tar Kerem med Aslı till en gammal plats han brukade besöka. Hon får veta att hans pappa dog när han var barn, och i en keramikkällare ger han henne en liten vas och hjälper henne att forma en egen. Där pratar de som två människor, inte som två motspelare. Demet Özdemir och Şükrü Özyıldız har en tydlig lätthet med varandra, men den släpps för sällan loss. Scenerna där de inte är tillsammans pendlar dessutom fram och tillbaka mellan dem, och båda kommer hela tiden på samma idéer. Greppet känns kvickt första gången. Därefter blir det bara förutsägbart.

Middagen med Servet (Özgür Ozan), den nye partnern i Aslıs firma, är filmens mest lättsamma sekvens. Han intresserar sig för Aslı, vilket irriterar Kerem, och hans dotter är just den påflugna tjej som Kerem försökte undvika. Aslı försöker göra Kerem svartsjuk med hjälp av Servet, och Kerem gör likadant med dottern. Far och dotter dricker sig så berusade att de däckar, med god hjälp av de två huvudpersonerna. Scenen är rolig, men den står för sig själv. Birollerna blir aldrig mer än hinder i parets väg, och därför finns det inget större flyt att ta med sig härifrån.

Hemma hos Kerem blir tonen varmare. Han lagar middag och visar film med projektor på baksidan av huset. När paret i filmen kysser varandra i regnet sätter han på sprinklerna, och Kerem och Aslı kysser varandra i det konstgjorda regnet. Det är en gullig idé, även om man ser den komma på långt håll. Pianot berör mer. Kerem och hans mamma brukade spela tillsammans, men sedan hon lämnade har han varken kunnat göra sig av med instrumentet eller låtit någon röra det. Han är rädd att han skulle förlåta henne. När Aslı mitt i natten sätter sig vid pianot blir det filmens stillsammaste scen.

Mellan de här ögonblicken saknas det mesta. Replikerna ger sällan figurerna något eget, och vadslagningen hade kunnat bli en skarpare blick på hur absurt folk beter sig i kärlekens namn. I stället får vi en berättelse där varje vändning går att gissa i förväg. Decider kallade filmen en ”snooze fest”, vilket kanske är väl hårt, men jag förstår var det kommer ifrån. Jag skulle gärna se Özdemir och Özyıldız i en film som litar mer på dem än på vadslagningen.