Bröllopsscenen i Heartsong är rent kaos: gäster som slåss, en fest som rasar samman och en brud som hånas som ”oren” inför alla. Soner Caner kastar in oss i röran utan förklaringar och litar på att publiken hänger med. Det fungerar, eftersom energin smittar av sig, även när intrigen snubblar.

Caner låter humor och sorg ligga tätt intill varandra. Dom-gemenskapen, en nomadisk grupp musiker, framstår som en enda stor släkt. The Review Geek lyfter fram deras kärleksfulla käbbel och kaos mitt bland de färgstarka, hoplappade bostäderna, och det är just det som ger miljön dess tyngd. Erkan Kolçak Köstendil bär filmen med lätthet som Piroz, särskilt när han sjunger för Sümbül (Hazar Ergüçlü). New Indian Express beskriver hur en kvick turkisk melodi på Pirozs läppar väcker Sümbüls intresse, och hur hon svarar med sin egen version av samma sång. Det är filmens bästa idé: kärleken föds i en refräng, inte i en replik. Kemin mellan de två är påtaglig, även när manuset driver dem in i ganska förutsägbara rymningsscener.

Mirze, Pirozs far, ger filmen ett andra spår. Bülent Emin Yarar spelar honom som en änkeman vars bittersöta längtan efter en gammal kärlek aldrig släpper taget. The Review Geek lyfter särskilt fram Yarar och kallar Mirzes jakt på sin stora kärlek nästan lika gripande som sonens, två sidor av samma mynt. New Indian Express ser hans längtan efter den inbillade Dilo som en finstämd påminnelse om det sällskap vi alla söker. Den lokale shamanen, som gång på gång får höra att han är en bluff, är en liten roll, men tillsammans med Mirze får han byn att kännas bebodd av människor som känner varandra alltför väl.

Här finns också filmens svaga punkt. Ready Steady Cut menar att Heartsong hade potential att bli en unik romantisk komedi men saknar en tillräckligt bärande historia, och den invändningen träffar. Oskuldsnormer och påtvingade äktenskap lyfts fram, men får knappt mer än en antydan. The Review Geek konstaterar själv att filmen inte dyker särskilt djupt i de frågorna. Den mörka komedin som skulle kunna skära i dem känns avbockad snarare än utforskad, och det är synd, för just där finns filmens allvar.

Fotot förtjänar ändå beröm. Varm färgskala och mjuka, böljande kamerarörelser ger bilden en behaglig rytm, och närbilderna av ansikten låter känslorna fylla duken. The Review Geek påpekar att kameran inte är en neutral betraktare utan lägger ett berättande lager över varje bild. Folkmusiken bär filmens tyngsta ögonblick, och New Indian Express framhåller att den blir avgörande i scenerna om sorg. Där håller filmen tonen lätt utan att bli sentimental. Visst vilar en del scener för länge i melodram, inte minst när Sümbül ska dödas på sin fars order. New Indian Express erkänner att historien påminner om en såpopera, men tillägger att behandlingen aldrig blir överdriven. Det stämmer: Caner håller tonen jämn och sagolik även när intrigen vill åt ett annat håll.

Skådespelarna är det starkaste filmen har. Hazar Ergüçlü får bäst omdöme av New Indian Express, som kallar hennes Sümbül strålande. Common Sense Media beskriver henne som en brud som förbereds för ett bröllop hon inget vet om, och som i filmen behandlas som egendom. Därför väger hennes envishet tungt, och The Review Geek har rätt i att hennes resa är ett lopp mot frihet från samhällets tvång. Köstendils Piroz är minst lika övertygande: en musikant som inte vill annat än att få henne tillbaka, och som aldrig spelar över.

Originellt är det inte. Kärlekshistorien om två som inte får varandra, som The Review Geek jämför med Romeo och Julia, är charmig men välbekant, och New Indian Express medger att hindren knappast är nya. Common Sense Media noterar dessutom att filmen skämtar bort våld och framställer vidskepelse och traditioner som bakåtsträvande men charmiga. Där finns en brygd som får en kvinna att se död ut, en grav som grävs upp och en exorcist som tillkallas för att driva ut demoner. Det är lättsamt på ett sätt som ibland tar udden av allvaret.

Heartsong är ingen stor film, men den har två hjärtliga huvudroller, en by man gärna stannar i och folkmusik som bär de känsligaste ögonblicken. Det räcker för att man ska heja på paret ända till slutet, trots ett manus som tar färre risker än skådespelarna.