Sahra (Ayça Ayşin Turan) och Deniz (Ekin Koç) var barndomsvänner innan livet skilde dem åt, och det är två pådrivande mormödrar som ser till att de återförenas, mot bättre vetande hos båda. Make Me Believe, regisserad av Murat Saraçoğlu och Evren Karabıyık Günaydın, bygger sin handling på den klassiska ”meet-cute”-formeln, men filmens styrka ligger i hur den utforskar de vuxna konsekvenserna av en barndomsrelation och gamla oförrätter som aldrig riktigt lagts till handlingarna.

De största förtjänsterna går till skådespelarna. Turan och Koç levererar naturliga, smidiga prestationer som gör deras dynamik trovärdig, och det är en subtilitet i hur de navigerar mellan vänskap och något mer som gör deras scener tillsammans fängslande. Redan här etableras filmens mest intressanta grepp: Sahras arbetsberättelse får lika mycket utrymme som romansen, och det är i skärningspunkten mellan karriär och kärlek som Make Me Believe känns mest genomtänkt.

Men det är inte allt solsken och rosor. Handlingen är förutsägbar redan från början, dialogen kan vara klumpig, och scenariot sträcker ibland trovärdigheten till gränsen. Det tydligaste problemet är kemin mellan Sahra och Deniz, som alltför ofta känns torr snarare än glödande – flera nyckelscener som borde bära den romantiska spänningen faller platt, och man känner sällan den dragningskraft som filmen förutsätter finns mellan dem.

Filmen har en stark ensemble runt paret: Zerrin Sümer, Yıldız Kültür, Naz Çağla Irmak, Çağrı Çıtanak, Bülent Gültekin och Kemal Okan Özkan i birollerna. Deras bidrag är viktiga för dynamiken, även om vissa roller känns underutnyttjade. Naz Çağla Irmaks Ahu ger dock ett stadigt stöd åt Sahras karriärsberättelse och fungerar som en pålitlig motvikt när huvudhandlingen tappar fart.

Filmens struktur är däremot ibland otymplig, och vissa övergångar mellan scenerna känns hastiga och obearbetade, som om en scen eller två fallit bort i klippningen.

Make Me Believe (2023) är inte perfekt, men den belönar tålamod hos sin publik, med en andra akts vändning som ger berättelsen ett nytt syfte mitt i den annars förutsägbara kurvan. De forcerade partierna mellan Sahra och Deniz känns mindre påträngande när handlingen tillåts vila på deras respektive personliga historier snarare än på den rent romantiska spänningen.

Mottagandet utomlands har varit spretigt. Den amerikanska kritikern Jason Flatt, som skriver för filmsajten But Why Tho?, gav filmen 4,5 av 10 och menade att den inte direkt charmade från start men fungerade hjälpligt som lättsam romans. Användare på IMDb har på liknande sätt beskrivit handlingen som förutsägbar och kemin mellan Sahra och Deniz som torr, medan andra recensenter i stället har lyft fram skådespelarnas naturliga insats och filmens sommriga, lättsamma ton – en spridning i omdömen som speglar filmens egna, ojämna balans mellan styrkor och svagheter.

En av filmens starkaste sidor är hur den hanterar temat vuxenblivande: de komplexa förhållanden som uppstår när barndomsvänskap möter vuxenlivets krav ger filmen en särskild dubbelhet mellan nostalgi och nutid, även om den ibland kämpar med att balansera humor och dramatik.

Mormödrarnas inblandning ger filmen dess bästa komiska ögonblick, särskilt i de scener där deras planer riskerar att avslöjas för barnbarnen. Det är i dessa partier som Make Me Believe känns mest självsäker, innan handlingen återigen styrs tillbaka mot den mer konventionella romansen.

Till syvende och sist är Make Me Believe en romkom som vinner mest på sina skådespelare och på modet att låta en kvinnlig huvudperson ha en karriär värd att bry sig om – även när den romantiska kemin sviktar och historien sällan bjuder på överraskningar.