Neslihan Atagül i rollen som Dilara befinner sig framför kameran på inspelningsplatsen för en schampo-reklam, och när craften plötsligt är borta och kulisserna löses upp, är illusionen fullständig: hon har blivit sin egen rollfigur. Det är en scen som sammanfattar Oh Belindas (2023) centrala paradox: en film som vill vara både högtravande satir och lättsam fantasikomedi, men som sällan lyckas förena de två registren.

Regissören Deniz Yorulmazers version av Atıf Yılmaz klassiker ”Aaahh Belinda” från 1986 följer skådespelaren Dilara, vars perfekta liv går i kras när hon transporteras in i rollfiguren Handans värld efter att ha medverkat i en schampo-reklam. Originalfilmen, med Müjde Ar i huvudrollen, vann Guldapelsiner för bästa film, bästa regi och bästa skådespelerska vid filmfestivalen i Antalya och etablerade ett tema om klasskonflikt och identitetskris som fortfarande känns aktuellt. Yorulmazer återvänder till detta stoff med en modern touch, men resultatet blir ojämnt.

Filmen har vissa glimtar av skarp social observation – som när Dilara försöker förhandla sig ur sitt nya äktenskap genom att åberopa sin status som stjärna. Sådana ögonblick antyder att Yorulmazer verkligen vill utforska maktdynamiken inom traditionella familjestrukturer och inom skådespelaryrket självt. Men ambitionerna dränks alltför ofta i ett manus som hoppar mellan register utan att någonsin hitta sin egen rytm.

Yorulmazers regi fungerar bäst när den litar på det visuella berättandet. Tolga Çetins foto ger filmen en polerad, nästan glansig yta, vilket skapar en talande kontrast mot handlingens absurditet – ju mer overklig situationen blir, desto vackrare ser den ut. Det är ett grepp som fungerar som kommentar i sig: Dilaras alienation i en värld hon inte förstår framhävs av bildernas prydlighet.

Men Oh Belinda har svårt att hitta sin ton. När den försöker vara satirisk blir den förhållandevis mild, och när den vill vara rolig faller skämten platt. Kontrasten mellan filmens turkiska vardagsrealism och dess mer högtravande, näst intill tragiska anslag i tredje akten skapar snarare förvirring än spänning; man anar vad filmen strävar efter, men den når sällan ända fram.

Atagüls insats är det som räddar filmen från att kollapsa helt – hon balanserar skickligt mellan Dilaras självsäkra yta och Handans undergivenhet, och hennes förmåga att växla mellan register ger filmen dess få stunder av verklig energi och humor. Ensemblen runt henne gör vad de kan med tunt tecknade roller: Serkan Çayoğlu som Serkan och Meral Çetinkaya som den skarptungade svärmodern Bilge Kadin bidrar med enstaka fina ögonblick, medan Necip Memili som Necati, Beril Pozam som Arzu, Efe Tunçer som Akif, Gamze Karaduman som Feride och Sacide Taşaner som Elmas mest blir statister i Dilaras/Handans historia. Det är sällan deras eget fel – manuset ger dem helt enkelt inte utrymme.

Filmen hoppar också mellan genrer utan någon tydlig vision: inslag av social realism, fantasyelement och klassisk fars samsas utan att något av dem får utvecklas ordentligt. Den ursprungliga filmens skarpa klasskritik är utspädd i den nya versionen, och Yorulmazer erbjuder inga nya insikter som skulle motivera återberättelsen. Det är svårt att peka på en enskild scen där filmen sviker sina ambitioner – snarare är det en ackumulerad känsla av att varje idé lämnas halvvägs.

Oh Belinda vill vara allt på samma gång: en feministisk fabel, en nostalgisk hyllning till åttiotalet och en lättsam komedi. Den lyckas med bitar av vart och ett, men aldrig med helheten, och kvar blir en film som är trevlig att titta på men svår att minnas dagen efter.