En Interpol-agent får veta att konsttjuven hon jagar är hennes före detta älskare, och hon bestämmer sig för att ta honom på bar gärning. Så börjar Art of Love (2024), regisserad av Recai Karagöz efter ett manus av Pelin Karamehmetoğlu. Filmen vill vara romantik, action och drama på en gång, och ingen av delarna får tillräckligt med plats. På turkiska heter den Romantik Hırsız, alltså ungefär Den romantiske tjuven, och den kom till Netflix den 14 mars 2024. Det är en streamingtitel som är gjord för en kväll i soffan och som sedan försvinner ur minnet.

Titelskillnaden säger något. Den turkiska titeln ställer tjuven i centrum och ger honom en egenskap. Den engelska pekar mot konsten och kärleken som två likvärdiga ämnen. Filmen känns som om den inte riktigt har bestämt sig för vilken av dem den menar.

Esra Bilgiç spelar Alin, agenten som jagar, och Birkan Sokullu spelar Güney, tjuven. Allt vilar på att man tror på det som en gång funnits mellan dem, och det gör man bara delvis. Bilgiç gör mest av en roll som pendlar mellan yrkesmässig kyla och sårad stolthet, och hon är det starkaste skälet att stanna kvar. Sokullu har charm så det räcker. Men Güney förblir en typ snarare än en människa: tjuven som det är svårt att ogilla. En sådan figur behöver antingen verklig fara eller verklig sårbarhet för att bli intressant, och filmen ger honom för lite av båda. Jag fick aldrig grepp om vad han riskerar, eller vad han egentligen vill ha av Alin.

I grunden är det en katt-och-råtta-lek. Den genren lever på tempo och på att motståndarna är jämnbördiga, och här märks det att berättelsen helst vill hålla kärlekshistorien vid liv. Jakten verkar aldrig kosta någon något. Alins plan att fånga Güney på bar gärning borde sätta hennes lojaliteter på prov, men den fungerar mer som en anledning till nästa möte än som ett verkligt dilemma. Den som ska skicka sin tidigare älskade i fängelse borde få det att göra ont. Här känns det som ett ärende som ska avverkas, och därför är det svårt att bry sig om hur det går.

Inspelningarna ägde rum först i Prag och sedan i Istanbul, mellan juni och juli 2023. Övergången mellan städerna ger filmen en yta som är behaglig att vila ögonen på. Men platserna används som kuliss. Jag hade önskat en tydligare tanke om vad de ska göra för relationen mellan de två. En tjuv på flykt och en jägare som följer efter hade kunnat få något ut av en resa från stad till stad, till exempel en känsla av vem som är på hemmaplan och vem som alltid ligger ett steg efter. Filmen nöjer sig med antydningen.

Bland de övriga rollerna finns Fırat Tanış som Faysal, Ushan Çakır som Ozan och Hakan Ummak som Ömer, vid sidan av Nil Keser som Vera och Osman Alkaş som verkställande direktör. Det är många namn för en film som egentligen bara intresserar sig för två av dem. Ingen av figurerna ändrar berättelsens riktning. Efteråt kunde jag knappt säga vad Faysal, Ozan eller Ömer hade där att göra, och jag minns dem mer som rader i rollistan än som människor. Varje extra biroll tar dessutom tid från det enda som spelar roll, nämligen Alin och Güney i samma rum. En film med så tydligt centrum borde våga göra omgivningen till något mer än avbrott mellan deras möten.

Tonen skaver. Filmen skulle behöva röra sig mellan flirt och allvar, men den hittar aldrig någon egen växel. Det lättsamma och det spända turas om i stället för att färga varandra. När Alin och Güney väl ställs mot varandra saknas friktionen som borde ge scenen laddning, och man kan inte avgöra om det är en uppgörelse eller en gammal förälskelse som står på spel. Romantiken, actionen och dramat får ungefär lika lite tid var, och inget av dem får bestämma. En historia om två människor på var sin sida av lagen borde kunna låta det komiska och det sorgsna höra ihop.

Mottagandet har varit svalt. På Rotten Tomatoes är 20 procent av fem recensioner positiva, med ett snittbetyg på 4,3 av 10. Underlaget är alltså litet, och man ska inte dra för stora slutsatser av siffran. Spännvidden bland kritikerna är ändå stor: Common Sense Media gav en stjärna av fem, Cinema Express två, News18 2,5 av 5 och The Eastern Echo 6,5 av 10. Jag hamnar närmare den strängare änden men förstår dem som är mildare. Filmen är lättsam och sällan direkt irriterande. Det räcker för en kväll, men inte för att den ska bli något man tänker på dagen efter.

Premissen är god. En agent som måste gripa mannen hon en gång älskade ger gott om dramatiskt material, och Bilgiç visar att hon skulle kunna bära det. Det som fattas är modet att låta Alin välja på riktigt och betala för valet. Så länge hon aldrig riskerar något blir hon en funktion i handlingen, och då spelar det ingen roll hur snygg staden bakom henne är.