Beren Saat och Kıvanç Tatlıtuğ står i en flygplatsterminal. Det är en scen som skulle kunna vara vilken som helst: en stressad resenär som väntar på sitt bagage, ett par som skiljs åt med kramar. Men det finns något annat här. En spänning. Ett ögonblick av möjlighet.

Last Call for Istanbul (2023) är Gönenç Uyanıks romantiska drama om två gifta människor som möts av en slump på en flygplats och som en natt i New York City leder till något oförglömligt. Filmen bygger på enkla ingredienser: ett möte, en attraktion, en natt av övergivenhet. Men vad Uyanık gör med dessa grundläggande element är det som gör filmen intressant.

Från början skapar filmen en stark känsla av plats och stämning. New Yorks gator, barer och hotellrum blir inte bara bakgrund för handlingen utan nästan en egen karaktär. Det är i dessa miljöer som Serin (Saat) och Mehmet (Tatlıtuğ) utforskar sin plötsliga dragning till varandra. Deras samtal, från början försiktiga och avvaktande, blir alltmer öppna och ärliga. Scenen där de pratar om sina äktenskap och sina frustrationer på en mörk bar är särskilt effektiv. Här visar Saat och Tatlıtuğ sin förmåga att förmedla subtila nyanser av känsla, från osäkerhet till längtan.

Men filmen har också sina svagheter. Handlingen kan kännas förutsägbar. Även om de enskilda scenerna är välutförda följer filmen ett välkänt mönster: två främlingar möts, dras till varandra och ställs sedan inför valet att antingen fortsätta eller gå skilda vägar. Det finns ingen oväntad vändning, ingen överraskande utveckling som lyfter filmen över genren.

Karaktärsutvecklingen kan också kännas ytlig. Trots att Serin och Mehmet för djupa samtal lär vi oss aldrig riktigt känna deras innersta tankar. De förblir till viss del gåtor, vilket gör det svårare att investera fullt ut i deras val och handlingar.

Vad som ändå skiljer Last Call for Istanbul från andra romantiska dramer är dess användning av musik och bildspråk. Filmen har en tydlig visuell identitet, med långa tagningar som låter karaktärerna röra sig genom New Yorks gator och ett ljudspår som fångar filmens stämning. Scenen där Serin och Mehmet dansar i ett tomt hotellrum är särskilt minnesvärd, med ett melankoliskt musikstycke som förstärker deras blandade känslor av glädje och sorg.

Beren Saat, känd för sin skådespelartalang, levererar återigen en övertygande prestation. Hennes förmåga att förmedla komplexa känslor med bara en blick eller en tvekan är imponerande. Kıvanç Tatlıtuğ, en etablerad skådespelare i Turkiet, matchar Saat steg för steg. Kemin dem emellan är påtaglig, och det är deras samspel som driver filmen framåt.

Gönenç Uyanık, regissören bakom Last Call for Istanbul, visar i filmens välstrukturerade berättande och vackert komponerade scener en tydlig känsla för rytm. Han har en förmåga att fånga små, intima ögonblick som säger mer än långa dialoger – blicken som dröjer sig kvar, tystnaden efter en fråga som inte besvaras.

Det är en film som lever av sina egna motsättningar. Dess visuella skönhet och de starka insatserna från Saat och Tatlıtuğ väger tungt, men de kan inte helt uppväga en handling som sällan överraskar och karaktärer som stannar vid ytan. Man lämnar salongen imponerad av stämningen, mindre övertygad av det som faktiskt sägs mellan raderna.

En av filmens styrkor förblir dess användning av musik. Ljudspåret, som blandar originalmusik med kända covers, spelar en avgörande roll för att forma stämningen. Varje låt är noga vald för att matcha scenen den ackompanjerar – inte som utsmyckning, utan som en förlängning av vad karaktärerna inte säger högt.

En annan intressant aspekt är filmens internationella ensemble. Med skådespelare från Turkiet, Kina, Brasilien och USA – däribland Senan Kara, Zihan Zhao, Michael Loayza, Susan Slatin, Annie McCain Engman och Joy Donze i bifigursroller – speglar filmen den kosmopolitiska prägeln hos New York City självt. Dessa karaktärer rör sig i utkanten av Serin och Mehmets natt, som påminnelser om att staden runt omkring dem fortsätter oberoende av deras dilemma.

Trots dessa styrkor förblir Last Call for Istanbul något ytlig i sin utforskning av äktenskap, otrohet och längtan efter förbindelse. Filmen ställer viktiga frågor men ger inte alltid djupa svar. Det är en film om ögonblicket, om den svindlande känslan av att möta någon ny och pröva vad som skulle kunna vara – snarare än en film om vad som faktiskt händer sedan.

Vad filmen till syvende och sist stannar kvar med är inte frågan om Serin och Mehmet väljer att stanna eller lämna. Det är den tystare frågan om vad de bär med sig tillbaka till sina vanliga liv när natten är över, och om det ens går att låtsas som ingenting när solen går upp över Manhattan.