Det börjar med en av filmhistoriens mest ikoniska sekvenser: Orson Welles låter kameran glida genom en livlig gränsstadsmiljö i en enda obruten tagning, byggd kring en bil med en bomb. Det är 1958 års En djävulsk fälla, och denna tekniskt imponerande öppning sätter tonen för Welles mästerliga blandning av film noir och social kritik.

Welles själv spelar den korrupte poliskaptenen Hank Quinlan, vars hat mot mexikaner och alkoholism driver handlingen framåt. Mot honom står Charlton Heston som den rättrådige Miguel Vargas, en mexikansk narkotikauttredare som dras in i ett nät av brottslighet och falska anklagelser. Janet Leigh ger en minnesvärd prestation som Susie Vargas, Miguels hustru, som kidnappas och drogeras mot sin vilja.

Filmen utmärker sig genom sin tekniska skicklighet. Den berömda öppningsscenen är bara startpunkten för Welles experimentella filmspråk. Hans användning av speglar, skuggor och fragmenterade berättargrepp ger filmen ett visuellt djup som få verk nått. Ljudspåret är lika imponerande – den ständiga närvaron av trafikbuller och avlägsna röster skapar en känsla av latent oro som aldrig riktigt släpper.

Men det är inte enbart tekniken som gör En djävulsk fälla till ett mästerverk. Welles skriver och regisserar med en omedelbarhet och råhet som aldrig slutar utmana åskådaren. Han tar sig an kontroversiella ämnen – rasism, sexism, alkoholism och korruption – på ett sätt som var radikalt för sin tid. Hestons och Leighs prestationer är starka, men det är Welles egen roll som Quinlan som stjäl scenen. Hans porträtt av en man som är både offer och förövare är fyllt av komplexitet och mörk humor.

Trots sina styrkor brottas filmen med strukturella svagheter. Berättandet kan tidvis vara svårt att följa, och vissa scener känns onödigt utdragna. De kreativa konflikterna mellan Welles och Universal Studios lämnade också avtryck i filmens slutliga form – Welles tvingades lämna postproduktionen, och det dröjde ända till 1998 innan Walter Murch rekonstruerade filmen utifrån Welles egna noteringar.

En djävulsk fälla är likväl en film som kräver uppmärksamhet och belönar den som ger den. Den utmanar, provocerar och erbjuder ett rikt, mångtydigt berättande som få filmer kan mäta sig med.