Toscana presenterar Theo (Anders Matthesen), en dansk kock i restaurangbranschens Michelinelit, som en man som möter världen med sammanbitna käkar. Det dröjer inte länge innan filmen förklarar varför. Mehdi Avaz, som skrev manus tillsammans med Nikolaj Scherfig, har skapat en romantisk dramakomedi om någon som förvandlar nästan varje känsla till irritation. Filmens bästa infall är att betrakta irritationen som en sköld. Det är en liten idé. Under större delen av filmen håller den.

Upplägget är enkelt. Theo reser till Toscana för att sälja sin fars verksamhet och träffar Sophia (Cristiana Dell’Anna), en kvinna från trakten som får honom att ompröva hur han lever och hur han älskar. Filmer om lynniga kockar fyller vid det här laget en hel hylla, och den här låtsas inte som något annat. I stället väljer den sin spelplan med omsorg. Toscana har en tydlig självbild och är känt för sitt vin, sin matkultur och sina århundraden av konst. Filmen lånar den livshållning som ryktet för med sig: gör de enkla sakerna ordentligt och skynda inte på dem. En kock som lever i ett rasande tempo sticker ut där, redan innan någon har sagt ett ord. Filmen verkar förstå det, och ber oss att bedöma den efter samma måttstock.

Matthesen ger Theo en hård framtoning och en kropp som aldrig riktigt slappnar av, så det är lätt att förstå varför Sophia till en början håller avstånd. Dell’Anna har den mer intressanta uppgiften. Hennes Sophia lyssnar mer än hon pratar, har uppenbart ett liv som började långt före Theo och tänker inte lägga om det efter hans humör. Därmed undviker filmen det välbekanta mönstret där en kvinna bara finns till för att laga en besvärlig man. Andrea Bosca som Pino och Ghita Nørby som Inge är trevligt sällskap, även om filmen ger dem mindre att göra än rollistan låter ana.

Filmen är som bäst när den lämnar utrymme. Efter ungefär fjorton minuter avslutar Theo en konfrontation medan Ornella Vanonis ”L’appuntamento” spelas, och låten ligger kvar under scenen i stället för att fylla den. Spänningen rinner av i sin egen takt. Musikdatabaser listar bara ett par låtar i filmen, så varje musikinslag får luft omkring sig. Vissa kritiker har lyft fram hur vältalig filmen är i allt den lämnar osagt, och den här scenen visar vad de menar.

Komedin är den skakigare halvan. Skämten är lågmälda och lutar sig alltför ofta mot Theos grinighet, vilket är en bra utgångspunkt men en svag drivkraft. Svend (Christopher Nissen), Zeuten (Sebastian Jessen) och Melanie (Karoline Brygmann) breddar hans värld utan att hitta en egen ton: för lättviktiga för att bli träffsäkra, för tunna för att vara roliga. Försäljningen av faderns verksamhet, själva anledningen till hela resan, fungerar bättre som premiss än som en verklig påfrestning. Den nämns och lämnas sedan därhän, utan att någonsin få den dramatiska tyngd som berättelsen verkar vilja ge den.

Det filmen gör rätt är att vägra den högljudda versionen av sin egen berättelse. Romansen får ta tid, och Avaz verkar mer intresserad av vad Theo inte kan säga än av någon storslagen kärleksförklaring. Filmen tycks mena att människor uttrycker kärlek och sorg genom ilska, och den har för det mesta vett nog att inte säga det rakt ut. Ingen lär överraskas av handlingens riktning, och slutmålet är lätt att gissa sig till, men uppmärksamheten på gester snarare än vändningar ger genren en långsammare puls än vanligt.

Samma återhållsamhet slår tillbaka på filmen på sina håll. Inge är det tydligaste exemplet: filmen får oss att lägga märke till henne och väljer sedan att inte använda henne. Den återhållsamhet som fungerar mellan Theo och Sophia känns här som en undanflykt. Även den känslomässiga utdelningen blir lidande. När Theo till slut sänker garden får ögonblicket mindre kraft än det borde, eftersom förloppet fram till dess inte har byggt upp tillräcklig tyngd för att bära det.

Det som håller ihop Toscana är samspelet mellan huvudrollsinnehavarna. Dell’Anna låter inte Sophia bli ett verktyg för att laga en man, och när de två når fram till något som liknar ärlighet känns det förtjänat, som resultatet av många små steg snarare än en enda stor vändning. Det betyder mycket i en genre som vanligtvis skyndar förbi just den delen. Så här landar jag: Som komedi levererar Toscana inte riktigt. Som en långsam, lyhörd romans om en man som lär sig att sänka rösten fungerar den för det mesta, och de två huvudrollsinnehavarna bär filmen förbi dess tunna persongalleri i övrigt. Se den för deras skull, men ha betydligt lägre förväntningar på skämten.