Det börjar med en scen där Theo — den danske kock som Anders Matthesen gestaltar — slår igen en dörr i raseri. Det är ett brutalt ögonblick som blottlägger honom direkt: han är i Toscana för att sälja sin fars affär, inte för att hitta något nytt. Men regissören Mehdi Avaz har ett annat syfte med denna resa. Han filmar landskapet med en nästan andaktig saklighet — solbelysta olivlundar, smala gränder i byarna — som om Toscana själv är en karaktär som ska tala till Theo.

Och det gör den, genom Sophia (Cristiana Dell’Anna), den lokala kvinna som blir hans motpol. Deras första möte är allt annat än romantiskt — snarare en kollision. Hon kastar sig in i hans värld med en öppenhet som han inte kan förstå. När de diskuterar matlagning visar Avaz sin styrka: han låter kameran vila på deras händer när de arbetar tillsammans, fingrarna som rör deg eller skär grönsaker. Det är i dessa stunder som Toscana lyckas — när det inte försöker vara romantiskt utan bara låter livet hända.

Men filmen strävar efter att vara mer än en enkel kärleksberättelse. Den vill också berätta om acceptans och förlåtelse, framför allt i Theos relation med sin avlidne far. Avaz använder ljudet på ett intelligent sätt: den stumma smärtan när Theo lyssnar på Ornella Vanonis ”L’appuntamento” efter ett hett gräl säger mer än någon replik. Men dessa ögonblick är för få och för spridda, och filmen faller för ofta tillbaka i förutsägbara mönster — den danska sonen som lär sig att leva tack vare den italienska kärleken, faderns skugga som måste besegras.

Det grundläggande strukturproblemet är att Avaz inte vet när han ska bromsa och när han ska accelerera. Filmen stöter upp mot viktiga vändpunkter — Theos beslut om affären, sammanbrotten med Sophia — och rusar igenom dem, medan scener utan dramatisk vikt tillåts dra ut på tiden. När Theo slutligen bestämmer sig för att inte sälja affären känns det mer som en plikt regissören expedierar än ett genombrott vi bevittnar. Och trots filmens vackra bilder — de gamla kvarteren i en toskansk stad, vinodlingarna i det kuperade landskapet — glider den tidvis mot turistbroschyrens glättiga yta snarare än en levande berättelse. Filmen sträcker sig åt för många håll på en gång: en kärleksfilm, ett familjedrama, en resa mot självkännedom. I ambitionen att fånga allt tappar den greppet om varje del.

Det finns ändå ljuspunkter. Dell’Anna är enastående som Sophia — hon rör sig i scener med en lätthet som sällan ser ut som skådespeleri, och i hennes ögon finns en sårbarhet som sällan behöver understödjas av repliker. Och när filmen tillåter sig humor — som i scenen där Theo försöker laga mat med katastrofala resultat — är den genuint rolig. Matthesen håller sin sida av historien samman med en kontrollerad stingslighet: Theo ler sällan, och när han gör det förtjänar ögonblicket sin vikt.

Juan Pando från Fotogramas berömde filmens förmåga att få publiken att skratta och gav den fyra av fem stjärnor. Kira Comerford noterade värdet i det subtila tillvägagångssättet, där tystnaden bär lika mycket som orden. Båda erkänner ändå att filmen tidvis saknar den skärpa som krävs för att verkligen beröra.

Det är också värt att notera hur Toscana skiljer sig från andra filmer om lättretliga kockar. Där sådana filmer ofta fokuserar på kaoset i köket väljer Avaz att uppehålla sig vid de korta stunderna av mänsklighet som uppstår när arbetet träder i bakgrunden. Det är ett genuint val — Avaz behöver inte kökets drama för att motivera Theos kris, utan hämtar den ur ett arv han varken kan acceptera eller lämna.

Avaz skapar vackra ögonblick av äkta känsla, men han lyckas inte sammanfoga dem till en sammanhängande helhet. Toscana är en film av utmärkta scener snarare än en välberättad historia — och det är en distinkt skillnad. Det är synd, för impulsen bakom projektet är sund och Matthesen och Dell’Anna förtjänar ett fastare ramverk att verka i. Men filmen lider av sitt eget övermot: ambitionen att omfamna allt gör att ingenting riktigt sätter sig.