Thaddaeus Ropac – gallaristen som Joseph Beuys övertalade att inte bli konstnär

Thaddaeus Ropac

Född	16 januari 1960 Klagenfurt am Wörthersee
Yrke	Gallerist och konsthandlare
Priser	Chevalier de la Légion d'Honneur

Hans namn står på varje dörr: en villa intill Mirabellträdgårdarna i Salzburg, ett ombyggt järnbruk i nordöstra utkanten av Paris, en kulturminnesmärkt herrgård i Mayfair, Fort Hill-byggnaden i Seoul och, sedan i höstas, Palazzo Belgioioso i Milano. Thaddaeus Ropac har byggt upp ett av Europas få gallerier som kan konkurrera på samma nivå som de amerikanska jättarna – och gjort det utan finansiärer i ryggen. Galleriet fungerar uppenbarligen. Nu väcker hans karriär frågan om vad en verksamhet, så tätt knuten till en enda mans blick och kontaktnät, blir när han inte längre går runt i dess lokaler.

Mannen bakom dörrarna växte upp långt från dem alla. Ropac föddes i Klagenfurt, i Kärnten, Österrikes sydligaste delstat, i en familj med karintisk-slovenska rötter och, som han själv har beskrivit det, i ett hem där konsten inte hade någon plats. Han utbildade sig till butikssäljare i Lienz i Östtyrolen och arbetade en tid med stenhuggning tillsammans med den karintiske skulptören Karl Prantl. Under en period var han övertygad om att han själv skulle bli konstnär.

Vändpunkten kom i Wien 1979, när han var nitton, framför Joseph Beuys installation Basisraum Nasse Wäsche. ”Jag kunde helt enkelt inte sluta tänka på den”, berättade han för W Magazine. Han körde till Düsseldorf och lyckades få komma in i Beuys ateljé som obetald springpojke, planterade träd till 7000 Eichen på Documenta 7 och arbetade med utställningen Zeitgeist i Berlin 1982. Enligt Ropac själv övertalade Beuys honom att inte bli konstnär. I stället gav han honom en servett med en hälsning: ”Käre Andy, träffa den här begåvade unge mannen. Joseph.” I New York samma vinter tog Andy Warhol emot honom och presenterade honom för Jean-Michel Basquiat.

Gallerierna började i liten skala och långt från någon konstmarknad. Den första lokalen öppnade i Lienz 1981. Två år senare öppnade han ett galleri på Kaigasse i Salzburg – året som galleriet fortfarande anger som sitt grundande. När Warhol kom på besök 1984 blev han förfärad, mindes Ropac i en intervju med den österrikiska nyhetsbyrån APA 2009: stället var provinsiellt, han hade inte råd med ordentliga ramar och sålde nästan ingenting. Kuratorn Norman Rosenthal kallade senare Salzburg ”den minst sannolika platsen att öppna ett avantgardegalleri på” och tillade att Ropac ”hittade en guldgruva”. Sommarfestivalen lockade välbärgade besökare till staden, och Eliette von Karajan, dirigenten Herbert von Karajans hustru, tog den unge konsthandlaren under sina vingar. Galleriet flyttade så småningom in i Villa Kast på Mirabellplatz, som fortfarande är dess flaggskepp.

I slutet av 1980-talet hade han förberett en separatutställning med Basquiat när konstnären plötsligt dog 1988. Utställningen blev postum och sålde dåligt. I stället för att skicka tillbaka verken lånade Ropac pengar och tog själv över dem allihop, berättade Seoul Economic Daily i ett porträtt 2022. Han liknar valet att knyta en konstnär till galleriet vid ett äktenskap – ett beslut som bör fattas långsamt – och Georg Baselitz har stannat hos honom i mer än tre och ett halvt decennium.

Paris blev nästa anhalt 1990, med ett galleri på rue Debelleyme i Marais. I oktober 2012 öppnade han ytterligare en lokal i Paris, i Pantin: ett järnbruk från det tidiga 1900-talet som byggts om för verk som är för stora för ett townhouse. Invigningen skedde med Anselm Kiefers Die Ungeborenen och ett rum tillägnat Beuys. London följde 2017, då galleriet flyttade in i Ely House, det tidigare residenset för biskoparna av Ely i Mayfair. 2021 öppnade han sin första lokal i Asien, på Fort Hill i Hannam-dong i Seoul, med nya målningar av Baselitz under titeln Hotel garni. Milano tillkom den 20 september 2025, med Baselitz verk hängda intill Lucio Fontanas. Galleriet representerar nu över 70 konstnärer, däribland Kiefer, Alex Katz, Gilbert & George, Antony Gormley, Elizabeth Peyton och österrikarna Erwin Wurm och Arnulf Rainer. Det har omkring 150 anställda och arrangerar fler än 40 utställningar om året.

Den andra halvan av verksamheten bygger på de döda. I april 2018 fick galleriet det globala representationsuppdraget för Beuys dödsbo, och cirkeln som började med servetten slöts. Galleriet företräder också stiftelserna eller dödsbona efter Robert Rauschenberg, Robert Mapplethorpe, Irving Penn, Donald Judd, Sturtevant och James Rosenquist. Bara London-galleriet redovisade en omsättning på 41,9 miljoner pund 2021, en siffra som The Art Newspaper beskrev som obetydlig jämfört med verksamheten utomlands.

Den smickrande versionen av berättelsen, servetten och allt, utelämnar en del. Rosenthal tillskriver genombrottet lika mycket Eliette von Karajans introduktioner som Ropacs konstnärliga blick: kundkretsen kom via Salzburgs festivalsällskap innan den kom via kritikerna. Dödsbona väcker en annan fråga. Ett galleri som säljer Warhol, Rauschenberg och Beuys förvaltar redan etablerade anseenden, och flera av de namn som visas mest framträdande tillhör konstnärer som inte längre kan invända mot hur verken hängs. Ropac själv har kallat 1980-talets mansdominerade utställningar ”häpnadsväckande och skamliga” – ett omdöme som också omfattar det årtionde då hans eget galleri växte fram. ”Ett varumärke står för något, och jag blir gärna ett varumärke, men det finns risker med det”, har han sagt. 2023 berättade han för The Art Newspaper att han inte hade någon plan för generationsskiftet. Det mest konkreta svaret hittills på frågan om vad som ska leva vidare efter honom är en stiftelse registrerad i Österrike, med uppdraget att hitta ett hem åt hans privata samling, kanske i form av ett museum.

Tempot har inte mattats av i år. I mars tog galleriet över förvaltningen av den avlidna New York-konstnären Martha Diamonds stiftelse, tillsammans med David Kordansky, och planerar en första presentation i Paris 2027. I början av oktober meddelade galleriet att det nu också representerar Denzil Forrester, Londonkonstnären som skildrar dub- och reggae-klubbarna i början av 1980-talet. Två av hans målningar från 2025, Professor Version och Yard, visas i galleriets monter på Frieze London den 14–18 oktober, inför en första separatutställning i London i juni 2027.

I Paris bor han i en 1700-talsbyggnad vid Seine, mittemot Louvren, i en lägenhet som den tidigare ägaren Tom Ford erbjöd honom på 1990-talet. En målning som Warhol och Basquiat gjorde tillsammans hänger i vardagsrummet. Frankrike utnämnde honom till Officier des Arts et des Lettres 2005 och Chevalier de la Légion d’honneur 2013; Österrike tilldelade honom sin förtjänstutmärkelse i guld 2006.

Den 13 oktober öppnar han Baselitz utställning The Heroes 1965–66 på Ely House. Serien visar de trasiga gestalter som hans konstnär, som varit knuten till honom längst, målade i tjugoårsåldern. Nästa prövning är mindre dramatisk: kan ett galleri som byggts på personligt förtroende bevara det när det inte längre är han som håller i pennan?

Taggar: artists, ceos, företag, Andy Warhol, Jean-Michel Basquiat, samtidskonst, Thaddaeus Ropac