Jean-Jacques Annaud och priset för de omöjliga inspelningarna

Jean-Jacques Annaud

Photo: Photo Claude TRUONG-NGOC / CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Född	1 oktober 1943 Juvisy-sur-Orge, France
Yrke	Filmregissör
Känd för	Enemy at the Gates, Rosens namn, Sju år i Tibet
Priser	Oscar · 4 César · David di Donatello · Charlemagne Medal for European Media

De flesta regissörer ägnar karriären åt att undvika tagningen som inte går att kontrollera. Jean-Jacques Annaud har byggt sin karriär kring just den. Han lät skådespelare i rollerna som förhistoriska jägare bära en film utan ett enda ord på något modernt språk, lät en föräldralös björnunge nästan helt utan dialog ta över bioduken och födde upp vargar från valpåldern så att de kunde jaga framför hans kameror på den mongoliska stäppen. När franceinfo frågade honom om den här vanan i våras svarade han med något som liknade ett motto: säger någon till honom att något är omöjligt betyder det att det går att göra.

Den svårare frågan om Annaud handlar inte om teknik. Den franske regissören, som gjorde skogar, öknar och gräsmarker till sin studio, ägnade också en stor del av karriären åt att förhandla med krafter han inte kunde dressera: nationella minnen, festivaljuryer och, allra tydligast, en regering som förbjöd honom och senare välkomnade honom tillbaka. Hans filmografi kan läsas som en dokumentation av de förhandlingarna, och i Paris visas just nu hur maskineriet bakom dem fungerade.

Annaud föddes den 1 oktober 1943 i Juvisy-sur-Orge, söder om Paris. Han studerade vid tekniska skolan i Vaugirard och tog examen från IDHEC, filmskolan i Paris, 1964. Den obligatoriska militärtjänsten förde honom till Kamerun som civil biståndsarbetare, ett uppdrag han hade försökt undvika och som kom att prägla hans första långfilm. Före debuten ägnade han flera år åt att regissera tv-reklam, ett arbete som gav honom Guldlejon vid reklamfestivalen i Cannes och lärde honom att berätta med bilder innan någon hunnit säga ett ord.

Seger under sång (La Victoire en chantant), som lanserades på engelska under titeln Black and White in Color, förvandlade erfarenheterna från Afrika till satir: franska kolonister på en avlägsen handelsstation får veta att deras land ligger i krig med Tyskland och bestämmer sig för att angripa den tyska stationen längre ned på vägen. Filmen belönades med en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Därefter följde Coup de tête, en fotbollskomedi med Patrick Dewaere som blev en kultfilm i Frankrike.

Kampen om elden (La Guerre du feu, 1981) var filmen där metoden framträdde i full skala. Den spelades in i Kenya, Skottland och Kanada, följde urtidsmänniskor på jakt efter eld och belönades med Césarpriser för bästa film och bästa regi. Rosens namn (1986) placerade Sean Connery i Umberto Ecos klostermysterium, som filmades i kloster i Italien och Tyskland, och gav Annaud en César för bästa utländska film och ett David di Donatello-pris. Två år senare kom Björnen (L’Ours), med en tränad kodiakbjörn och en föräldralös unge i Dolomiterna i huvudrollerna. Filmen gav honom hans andra César för bästa regi.

Älskaren (L’Amant, 1992), en filmatisering av Marguerite Duras självbiografiska roman med Jane March i huvudrollen, återskapade det koloniala Indokina på plats i Vietnam. Wings of Courage (1995) var den första spelfilmen i IMAX 3D. Därefter följde en period med engelskspråkiga filmer: Brad Pitt i Sju år i Tibet (1997), Jude Law och Ed Harris som rivaliserande krypskyttar i Enemy at the Gates (2001) och levande tigrar bland Angkors tempel i Två tigerbröder (Deux Frères, 2004), som lanserades på engelska under titeln Two Brothers.

Ambitionens pris betalades främst i politiska efterverkningar, snarare än i pengar. Peking invände mot hur Sju år i Tibet skildrade den kinesiska arméns ankomst till Tibet, förbjöd filmen och förklarade Annaud icke önskvärd. Enemy at the Gates buades ut på Berlinalen, veteraner från Stalingrad bad den ryska duman att förbjuda filmen och Annaud kallade festivalen ett ”slakthus”. Den mest avslöjande episoden kom senare. När kinesiska producenter ville anlita honom för Wolf Totem, 姜戎 (Jiang Rongs) bästsäljare om Inre Mongoliet, hävdes hans personliga förbud. I ett öppet brev som spreds på nätet på kinesiska i december 2009 skrev han, enligt The Economist, att han ”aldrig hade stött Tibets självständighet” och inte hade någon ”personlig relation” till Dalai Lama. The Economist tolkade den självkritiken som ett sätt att skydda sig mot inhemska kritiker som ville stoppa projektet. Annaud har själv sagt att hans misstag var att tro att Kina skulle behandla Tibet som Frankrike behandlar Algeriet, som en historia det går att återvända till och ompröva. Den färdiga filmen tonade ned romanens politiska udd och lade större vikt vid ekologi. Sju år i Tibet är fortfarande förbjuden i Kina.

Wolf Totem fick premiär under det kinesiska nyåret i februari 2015 och blev den första kinesiska produktionen regisserad av en utlänning. Annaud filmade i mer än ett år i Inre Mongoliet med en flock vargar som fötts upp från valpåldern och tränats under flera år av Andrew Simpson. Han bad också teamet att gå till inspelningsplatserna när det var möjligt, för att skona gräsmarkerna. Det var den renaste versionen av hans metod, genomförd på villkor som någon annan hade satt.

De senare arbetena rörde sig mellan olika format. Han regisserade Patrick Dempsey i den tio avsnitt långa serien The Truth About the Harry Quebert Affair (2018), baserad på Joël Dikers roman och inspelad i Kanada. Notre-Dame brinner (Notre-Dame brûle, 2022) återskapade katedralbranden 2019 för IMAX-visningar, i samarbete med Pathé och med ett manus som Annaud skrev tillsammans med Thomas Bidegain. Filmen sålde 388 293 biljetter under sin första vecka i Frankrike, men kritikerna var oeniga: L’Obs tyckte att den fastnade i ett tv-mässigt uttryck, medan Les Inrockuptibles menade att den gick vilse bland anekdoterna.

I år står arkivet i centrum. Fondation Jérôme Seydoux-Pathé i Paris har ägnat en utställning åt hans arbetsprocess, ”Le Chantier invisible”, som pågår till den 31 oktober 2026. Där visas bland annat storyboardmaterial, rollbesättningsmaterial, rekognosering av inspelningsplatser, djurträning, jättelika kulisser och kostymer, däribland klänningen Jane March bar i Älskaren. Programmet omfattade en masterclass i april och, i maj och juni, en carte blanche där han presenterade stumfilmerna som format honom. Han har varit ledamot av Académie des Beaux-Arts sedan 2007 och gifte sig med Laurence Duval 1982.

Det projekt han arbetat längst med under senare år har nått skärmen i andras händer. 2022 presenterade France Télévisions L’Insoumise, en serie i fyra delar om Alice Guy, den första kvinnliga filmregissören. Annaud skulle skriva den tillsammans med den brittiske manusförfattaren Tim Loane, som hade anslutit sig till projektet i slutet av 2019. Nu kommer den som Alice: Pioneer of Cinema, en serie i sex avsnitt regisserad av Virginie Verrier och Guillaume Lonergan, med Bérénice Bejo i rollen som Guy. Efter premiären på Toronto International Film Festival lanserar HBO Max serien i Frankrike i december.

Ingen ny långfilm har tillkännagivits. Utställningen stänger i slutet av oktober, och serien om kvinnan som France Télévisions tillskriver äran att ha uppfunnit fiktionsfilmen når den franska publiken före årets slut. För en regissör som alltid har mätt ett projekt efter hur svårt det skulle bli att spela in återstår frågan om ännu en omöjlig film fortfarande väntar.