Patrick Stewart, Shakespeareskådespelaren som aldrig lämnade kaptensstolen

Patrick Stewart

Photo: Gage Skidmore / CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Född	13 juli 1940 Mirfield, West Riding of Yorkshire, England
Död	28 oktober 2026 (86)
Yrke	Skådespelare
Känd för	Logan – The Wolverine, X-Men: Days of Future Past, Doctor Strange in the Multiverse of Madness
Priser	2 Laurence Olivier Award för bästa manliga biroll · 2 Grammy · Drama Desk Award för enastående enmansföreställning · Knight Bachelor · Laurence Olivier Award for Best Actor in a Supporting Role · Laurence Olivier Award for Best Supporting Actor · Drama Desk Award for Outstanding Solo Performance

Långt innan någon satte honom i en stjärnkryssare ställde Patrick Stewart en rak fråga till Lalla Ward, som då medverkade i Doctor Who: Varför skulle en seriös skådespelare arbeta med science fiction, eller över huvud taget med tv? För en man från Royal Shakespeare Company, uppvuxen med kungar och mördare, verkade svaret självklart. Ändå tillbringade han större delen av sitt liv på film och tv i en kaptensstol och en telepatisk rullstol, där han meddelade att han skulle sluta – för att varje gång slå sig ner igen. När han dog i sitt hem i Los Angeles den här veckan väntade fortfarande den sista återkomsten på biopremiär: en Professor Xavier som publiken får möta först efter att mannen som spelade honom gått bort.

Den auktoritet publiken hörde hos Picard hade en äldre källa. Hans far, Alfred Stewart, var regementssergeantmajor vid fallskärmsregementet. Efter sin tjänstgöring vid Dunkerque led han av det som då kallades stridsutmattning, och familjen i bruksorten Mirfield i Yorkshire levde med hans våldsamhet. Stewart berättade att det tog många år innan han förstod hur fadern hade letat sig in i hans skådespeleri: när han förberedde Macbeth lät han mustaschen växa, såg sig i spegeln innan han skulle upp på scenen och möttes av faderns ansikte. Engelskläraren Cecil Dormand hade satt Shakespeare i händerna på pojken och sagt åt honom att ställa sig upp och spela. Det tog skruv, och enligt minnesorden i Playbill hade han därefter alltid Shakespeares samlade verk nära till hands.

Han föddes den 13 juli 1940, son till väverskan Gladys och Alfred. Som 15-åring slutade han skolan för att börja arbeta på lokaltidningen. Enligt brodern smet han i väg till repetitionerna och hittade på de historier han förväntades bevaka, tills redaktören tvingade honom att välja. Han valde teatern och försörjde sig med att sälja möbler medan han väntade på att skådespeleriet skulle bära sig. Ett stipendium från West Riding Council tog honom till Bristol Old Vic Theatre School tillsammans med vännen Brian Blessed. Den 19 maj 1959 gjorde han sin professionella debut på Theatre Royal i Bristol, som ficktjuv utplacerad bland publiken under en föreställning av Cyrano de Bergerac.

Royal Shakespeare Company tog in honom 1966 och behöll honom till 1982. Under den tiden medverkade han i över 60 uppsättningar i ett sällskap som också rymde Ben Kingsley och Helen Mirren. Broadwaydebuten gjorde han som Snout, en av hantverkarna, i Peter Brooks A Midsummer Night’s Dream. 1979 fick han Laurence Olivier Award för bästa manliga biroll för Antonius och Cleopatra. Han fick regelbundet tv-roller utan att bli berömd: han spelade den intrigante Sejanus i Jag, Claudius och den sovjetiske spionchefen Karla i Mullvaden, medan filmen erbjöd biroller i John Boormans Excalibur och David Lynchs Dune.

Sedan kom en litterär uppläsning på UCLA. Robert Justman, producent för den planerade nystarten av Star Trek, såg honom där, och 1987 fick Stewart rollen som kapten Jean-Luc Picard i Star Trek: The Next Generation. Han erkände att han var en smula förbryllad över varför någon skulle sätta ”en medelålders, skallig engelsk Shakespeare-skådespelare” vid rodret på Enterprise. Han drog sig för det vanliga sexårskontraktet och skrev bara på eftersom han och hans agent trodde att serien snart skulle läggas ner och skicka tillbaka honom till London med en slant på banken. Ian McKellen uppmanade honom att inte kasta bort sin scenkarriär. Serien gick i sju säsonger och närmare 200 avsnitt, ”Make it so” blev hans signaturreplik och fyra filmer följde, däribland Star Trek: First Contact 1996 och Star Trek: Nemesis 2002.

Under de sju säsongerna, berättade han 2022, ”blev skillnaden mellan Jean-Luc Picard och Patrick Stewart allt mindre, tills det var omöjligt för mig att veta var han slutade och jag började”. Familjen avslutade beskedet om hans död med ett stycke ur hans memoarer som uttrycker samma sak från andra hållet. Jean-Luc hade, skrev han, levt ett liv långt bortom gränserna för den normala mänskliga erfarenheten, samtidigt som han förblev trogen sina jordnära rötter. ”Till slut hör han hemmet kalla, precis som jag.”

Framgången blev ett fängelse. Rollbesättare såg Picard, och scenen var svår att återerövra efter så lång frånvaro. Rollen som förändrade allt var ännu en skallig ledare med starka principer: Professor Charles Xavier i Bryan Singers X-Men, som hade premiär 2000. Han tackade delvis ja eftersom McKellen, som då hade försonats med sin väns karriärval, skulle spela Magneto mot honom. Vänskapen som växte fram under inspelningen varade livet ut. Stewart spelade Xavier genom hela filmserien och meddelade att han skulle sluta efter Logan – The Wolverine 2017. Avskedet iscensattes som en dödsscen, där Hugh Jackmans Wolverine grävde graven.

Här slutar den välordnade versionen av hans historia – den klassiskt skolade skådespelaren som med glädje tog ett kliv ner i science fiction – att stämma med vad han faktiskt sade. Han kallade åren på Royal Shakespeare Company för ”inget annat än en förberedelse för att sitta i kaptensstolen på Enterprise”. Han sade också att om han hade vetat att serien skulle pågå i sju år, skulle svaret ha blivit ”Nej, nej. NEJ”. Båda uttalandena står fast. Priset bakom det senare var konkret: inspelningsschemat lämnade ett hål på flera år i hans Shakespeare-repertoar, och med det försvann möjligheten att spela Hamlet, Romeo och Richard III i den ålder som rollerna kräver. Playbills minnesord lägger till en besvärande post i bokslutet för en man med hans scenvana: under sex decennier på Broadway nominerades han till en Tony bara en gång.

Hans avsked var lika opålitliga. Han stängde dörren till Picard med Nemesis och öppnade den igen för Star Trek: Picard, som gick i tre säsonger fram till 2023. Han begravde Xavier i Logan – The Wolverine, men återvände sedan som en alternativ version av honom i Doctor Strange in the Multiverse of Madness 2022. Hans memoarer från 2023, Making It So, lånade sin titel från kaptensorderna och var uppriktiga på ett mindre smickrande sätt: där erkände han en affär med skådespelaren Jennifer Hetrick, som bidrog till att hans första äktenskap sprack.

Scenen hittade hela tiden nya vägar tillbaka till honom. Hans enmansföreställning En julsaga, där han spelade över 40 roller, sattes upp på Broadway 1991, återkom under julhelgerna 1992, 1994 och 2001 och gav honom ett Drama Desk Award för soloframträdande. När han tog sig an Macbeth i West End 2007 tyckte en del att han var för gammal för rollen. Kritikerna höll inte med, och när uppsättningen flyttades till Broadway ledde den till hans enda Tony-nominering. 2008 spelade han kung Claudius mot David Tennants Hamlet, en rolltolkning som gav honom hans andra Olivier Award för skådespeleri. Tillsammans med McKellen spelade han I väntan på Godot i London 2009 och tog senare med sig pjäsen till Broadway i växelspel med Harold Pinters No Man’s Land. Bilderna på de två i bowlerhattar som turister runt om i New York visade en komiker som Shakespeare hade dolt.

Den komikern hade varit verksam ett tag. Han spelade en nudistfixerad karikatyr av sig själv i Extras, dök upp som operachef med planer på Frasier Crane i den sista säsongen av Frasier, hade huvudrollen i Starz-komedin Blunt Talk och gjorde i flera år rösten till Avery Bullock, CIA:s biträdande chef i American Dad! Seth MacFarlane, som också gav honom roller i Family Guy och Ted, mindes ett mejl Stewart skickade första inspelningsdagen för en ny film. Där erkände han att han alltid klev in på en inspelningsplats med känslan av att vara den största nybörjaren där. ”Patrick, om du känner så”, svarade MacFarlane, ”då är vi andra illa ute.”

Hans sista år var mer fullspäckat än ryktena om pensionering antydde. Han gjorde rösten till Sir Ritchfield, en gammal bagge, i Fårdetektiverna, som hade premiär i maj med Hugh Jackman i huvudrollen. På Prime Video gjorde han rösten till ett grishuvud i Riz Ahmeds komediserie Bait. I april gav Simon & Schuster Audio ut Patrick Stewart Performs the Complete Sonnets of William Shakespeare, samtliga 154 dikter, en vidareutveckling av sonettvideorna han publicerat under pandemin. Shakespeare, sade han, hade varit ”en livsviktig del av mitt liv sedan jag var 12 år”. När det i juli rapporterades att Avengers: Doomsday skulle bli hans sista framträdande på film eller tv sade han till TV Insider att han inte kunde föreställa sig att någonsin officiellt gå i pension. ”Jag kommer alltid, för evigt, att vara skådespelare.”

Tre månader senare, den 28 oktober 2026, dog han i sitt hem i Los Angeles, med hustrun Sunny Ozell vid sin sida. Han blev 86 år. Uttalandet som släpptes dagen därpå genom hans mångåriga talesperson Kelly Bush Novak beskrev ”en kort och gripande resa med Alzheimers sjukdom och Lewykroppsdemens” – en sjukdom han hållit privat – och de sista dagarna tillsammans med familj och vänner, fyllda av ”levande musik, bön, tårar och skratt”. I stället för blommor bad familjen om bidrag till Johns Hopkins Alzheimer’s Disease Research Center Fund och till Alzheimer’s Foundation of Americas stödresurser för anhörigvårdare.

Hyllaningarna kretsade kring de två stolar han aldrig lyckades lämna. William Shatner, Enterprises första kapten, skrev att ”kapten Picard stod för det bästa hos oss, och det gjorde också mannen som spelade honom”. George Takei avslutade med ”Vila i himlen, kapten”, och Jonathan Frakes, hans försteofficer på bryggan under sju säsonger, skrev kort och gott: ”Vila i frid, min vän.” Från X-Men-hållet kallade Hugh Jackman honom ”en av de stora på scen och film” och ”en enastående vän och människa”, medan Marvel Studios chef Kevin Feige sade att hans arv levde vidare genom ”de många, många människor han var mentor för”. Huddersfield Town, klubben han följt sedan barnsben, tog farväl med orden som supportrarna använder sinsemellan: en Terrier en gång, alltid en Terrier.

Barndomen formade de frågor han engagerade sig i offentligt. Han var beskyddare för Refuge, en välgörenhetsorganisation för kvinnor som flyr våld, och i en film för Amnesty International 2006 berättade han hur han sett sin far slå sin mor. När han släktforskade för Who Do You Think You Are? fick han veta att faderns tillstånd hade ett namn: posttraumatiskt stressyndrom. Därefter stödde han veteranorganisationen Combat Stress. Tillsammans med Sunny tog han hand om pitbullhundar och kampanjade med RSPCA mot hundlagstiftning som riktar in sig på särskilda raser. Han var kansler vid University of Huddersfield från 2004 till 2015, tävlade i kändisutmaningen Silverstone Classic 2012 med en motorsportlicens och adlades 2010. Utmärkelsen kallade han ”det storslagnaste som hänt mig yrkesmässigt”.

Hans första äktenskap, med Sheila Falconer, varade från 1966 till 1990 och de fick två barn: Daniel, också skådespelare, som spelade Picards son i Star Trek-avsnittet ”The Inner Light”, och Sophia. Ett andra äktenskap, med producenten Wendy Neuss, tog slut 2003. 2013 gifte han sig med sångerskan Sunny Ozell. McKellen lät prästviga sig på nätet för att förrätta vigseln, men upptäckte sedan att hans behörighet inte gällde i Nevada. Paret gifte sig därför i hemlighet och enligt lagen på en mexikansk restaurang i Los Angeles, med McKellen som vigselförrättare, och genomförde ett par veckor senare ceremonin vid Lake Tahoe för sina gäster. Stewart berättade att vännen höll ett tal som fick alla att gråta tyst, både brud och brudgum.

Den 18 december placerar Avengers: Doomsday honom åter i Xaviers stol, med McKellen vid hans sida som Magneto – samma vän som en gång varnade honom för att Hollywood skulle kosta honom scenen. Det är hans sista färdigställda film. Nästan fyra decennier efter att kaptensstolen skulle ha varit en kort avstickare tar mannen som undrade varför någon alls skulle ägna sig åt science fiction sitt sista farväl därifrån.