Noah Kahan, låtskrivaren som tog Vermonts ord för de kala veckorna före snön till förstaplatsen

Noah Kahan

Photo: POPDUST / CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Född	1 januari 1997 Strafford
Yrke	Singer-songwriter
Priser	Grammy-nominering — Bästa nya artist · Grammy-nominering — Bästa country-duo/gruppframträdande · iHeartRadio Music Award — Bästa nya artist alternativ eller rock · SoundExchange Hall of Fame Award för Stick Season

I New England finns ett namn på veckorna efter halloween och före den första snön som ligger kvar: stick season. Löven har fallit, marken är brun, turisterna har åkt hem och träden står kala mot en grå himmel. Noah Kahan skrev en låt om den perioden 2020, under vad han senare beskrev som en period av osäkerhet. Han oroade sig för att något så specifikt för hans hemstat inte skulle betyda något för någon annanstans. Fyra år senare blev ”Stick Season” den första ettan på UK Singles Chart 2024, och toppade därefter listorna i Australien, Irland och Nederländerna. Sedan dess har låten sålt sex gånger platina i Storbritannien, tio gånger platina i Australien, fått diamantcertifiering i Kanada och sålt fyra gånger platina i USA. Det visade sig att nästan ingen behöver ha bott i Vermont för att känna igen den känslan.

Noah Berkenkamp Kahan föddes i Strafford i Vermont och växte upp på en trädgård. Han var ett av fyra barn, och hans far, Josh Kahan, lärde honom spela gitarr. Hans mor, Lauri Berkenkamp, som skrev böcker om föräldraskap, lärde honom att skriva. Fadern är jude och modern kristen, och Kahan har sagt att hans judiska rötter är en stor del av hans identitet. Han började skriva låtar som åttaåring och fick sin första gitarr när han var tio. Runt tolv års ålder stod han i spetsen för bandet Bloodthirsties genom det lokala musikprogrammet Tuck’s Rock Dojo. På Hanover High School, strax över delstatsgränsen i New Hampshire, spelade han i skolans fotbollslag och lade upp egna låtar på SoundCloud och YouTube. Det räckte för att bygga upp en liten följarskara på nätet innan han hade släppt något officiellt.

Kahan föddes den 1 januari 1997. Låtarna hade ett tydligt ämne redan från början. I flera år har han öppet berättat om att leva med ångest, depression, tvångssyndrom och dysmorfofobi. Han pratar om det i intervjuer, på scen och i den sorts självironiska inlägg på sociala medier som blivit en del av hans offentliga persona. Hans knep har aldrig varit att dramatisera tillståndet. Han beskriver det med ett rakt och konkret språk, som någon som tvingats förklara det för sig själv många gånger. Den uppriktigheten löper som en tråd från tonårens uppladdningar till arenornas allsångsrefränger.

Musikbranschen fick upp ögonen för honom tidigt. Efter en turné med det tyska bandet Milky Chance skrev han kontrakt med Republic Records 2017, nitton år gammal, och började röra sig mellan New York, Los Angeles och Nashville. De första inspelningarna speglade den geografiska förflyttningen. ”Hurt Somebody”, med Julia Michaels, och gästmedverkan på Quinn XCII:s ”Tough” 2018 placerade honom i ett välpolerat popfack. Debutalbumet, Busyhead, kom 2019. Det var bra och hittade sin publik. Men det lät ännu inte som platsen han kom ifrån.

Pandemin fick honom att återvända hem. Tillbaka i Vermont skrev han EP:n Cape Elizabeth på en enda vecka och släppte den i maj 2020. Senare erkände han på TikTok att ”Maine” var den enda av sina låtar som han brukade lyssna på regelbundet. Hans andra album, I Was / I Am, kom den 17 september 2021, men gav ingen bred hit. Vid det laget var Kahan en respekterad singer-songwriter på mellannivå, med en hängiven publik men utan något självklart nästa steg.

Nästa steg tog form bit för bit. Sedan 2020 hade han lagt upp korta smakprov på ofärdiga låtar på nätet, och 2022 spreds en vers på TikTok från det som skulle bli ”Stick Season” så snabbt att han var tvungen att färdigställa låten. Singeln släpptes den 8 juli 2022, och albumet Stick Season, producerat tillsammans med Gabe Simon, följde den 14 oktober samma år. Skivan bygger på banjo, akustisk gitarr och texter fyllda av konkreta detaljer från trakten: staden man svär att man ska lämna, vännerna som blev kvar och kylan som tränger sig på. Den debuterade på plats 14 på Billboard 200, hans första placering på listan, och vägrade sedan att försvinna. På listan daterad den 16 mars 2024 nådde den andraplatsen, nästan arton månader efter släppet. Albumet tillbringade 45 veckor på topp tio, och titelspåret nådde nionde plats på Billboard Hot 100 i april samma år.

Det som höll albumet vid liv var en strategi som i efterhand liknade ett stresstest. Kahan fortsatte att ge ut samma låtar på nytt, nu med andra röster. Stick Season (We’ll All Be Here Forever), som kom i juni 2023, innehöll sju nya spår, däribland en förlängd version av ”The View Between Villages”. Sedan följde samarbetena: ”Dial Drunk” med Post Malone, ”Call Your Mom” med Lizzy McAlpine, ”She Calls Me Back” med Kacey Musgraves, ”Northern Attitude” med Hozier, ”Everywhere, Everything” med Gracie Abrams och ”Homesick” med Sam Fender. Stick Season (Forever), som släpptes den 9 februari 2024, samlade dem tillsammans med nya versioner med Brandi Carlile (”You’re Gonna Go Far”) och Gregory Alan Isakov (”Paul Revere”). Varje gäst drog låtarna mot en ny publik: Hozier med sitt litterära mörker, Musgraves med sin country och Fender med sitt Storbritannien präglat av arbetarstäder. Varje gång höll detaljerna från Vermont. Han medverkade också på ”Sarah’s Place” från Zach Bryans EP Boys of Faith, som nådde plats 14 på Hot 100.

Utmärkelserna följde framgångarna på listorna. TIME tog med honom på sin TIME100 Next-lista 2023. Vid den 66:e Grammygalan 2024 nominerades han till priset för bästa nya artist. Samma år vann han priset för bästa nya artist inom alternativ musik och rock vid iHeartRadio Music Awards och Top Rock Album för Stick Season vid Billboard Music Awards. Titelspåret nominerades till International Song vid Brit Awards både 2024 och 2025. ”Cowboys Cry Too”, duetten med Kelsea Ballerini, nominerades till CMA-priset Musical Event of the Year och till Best Country Duo/Group Performance vid den 67:e Grammygalan. I augusti 2024 släppte han Live From Fenway Park, och 2025 spelade han på Glastonbury.

Kahan gjorde också sitt ämne till en institution. I maj 2023 startade han The Busyhead Project, en satsning på psykisk hälsa som fått sitt namn efter debutalbumet. Projektet finansierar lokala organisationer och arbetar för att minska stigmat kring att söka hjälp. Vermonts guvernör Phil Scott utropade den 19 september 2024 till Noah Kahan’s Busyhead Project Day. 2025 startade Kahan Folk & Fairways, en välgörenhetskonsert och golftävling på Spruce Peak i Stowe. Den första upplagan samlade in en miljon dollar. Den andra, i september 2026, samlade in tre miljoner dollar, och då hade projektet dragit in mer än 13 miljoner dollar sedan starten.

Hans privatliv har hållit sig nära samma geografiska område. Han har varit tillsammans med Brenna Nolan sedan åtminstone 2014. De förlovade sig i Cabo San Lucas den 17 juli 2023 och gifte sig den 23 augusti 2025 vid en privat ceremoni i Strafford. Paret har bott i Nashville, i Watertown i Massachusetts och åter i Vermont.

Här är en uppriktig kritisk bedömning av var Kahan stod på väg in i 2026. Stick Season var en återhållsam skiva: täta arrangemang, precist språk och ett avståndstagande från storslagen produktion som kändes förtjänat snarare än valt. Framgången skapade en längtan efter något större och mer teatraliskt än allt han gjort tidigare. Uppföljaren behövde visa om han kunde arbeta i arenaskala utan att förlora den särprägel som från början fyllt arenorna.

En del av svaret kom innan musiken gjorde det. Noah Kahan: Out of Body, en dokumentär regisserad av Nick Sweeney, hade premiär på South by Southwest i mars 2026. Där vann den publikpriset 24 Beats Per Second, och Netflix släppte den den 13 april 2026. Filmen följer Kahan under tiden efter Stick Season, när han arbetar med uppföljaren. Den väjer inte för de delar av processen som inte gick särskilt bra.

Han tillkännagav The Great Divide den 28 januari 2026, släppte titelspåret två dagar senare och följde upp med ”Porch Light” den 13 mars. Den nådde plats 20 på Hot 100. Albumet kom ut den 24 april 2026 på Mercury Records. Han producerade det tillsammans med Gabe Simon och Aaron Dessner från The National, och de spelade in på Long Pond i Hudson Valley, Guilford Sound i Vermont, Fire Tower Farm i Only i Tennessee och Gold Pacific i Nashville. Standardutgåvan innehåller 17 låtar och är 77 minuter lång, medan en utökad utgåva, The Last of the Bugs, utökar den till 21 låtar. Kahan har beskrivit låtarna som berättelser om hans numera mer komplicerade relationer till familj och vänner, och om tystnaden som växer mellan människor.

Framgångssiffrorna fick frågan om arenorna att framstå som liten. The Great Divide debuterade på första plats på Billboard 200, hans första albumetta där, med 389 000 albumenheter. Av dem var 175 000 rena albumförsäljningar. Det var den största veckan för ett rockalbum sedan Billboard började mäta i enheter i slutet av 2014. Skivan låg kvar på förstaplatsen i tre veckor och toppade också listorna i Storbritannien, Australien, Kanada, Tyskland, Irland, Nya Zeeland och Schweiz. Alla dess 21 låtar låg samtidigt på Hot 100, vilket gjorde Kahan till den trettonde artisten i listans historia att ha minst 21 låtar placerade där på en gång. Recensionerna gick isär på ett förutsägbart sätt. Rolling Stone gav skivan fyra och en halv stjärna och kallade honom en rockstjärna. Pitchfork, som gav den 6,2, tyckte helt enkelt att den var för lång.

The Great Divide Tour, hans första arenaturné, inleddes i Orlando den 11 juni 2026. Den känslomässiga höjdpunkten kom i Boston. Den 7, 8, 10 och 11 juli blev han den första artisten någonsin att sälja ut fyra kvällar på Fenway Park och spelade för mer än 151 000 personer. Under den sista konserten kom hans mor, Lauri Berkenkamp, ut på scenen för att tillkännage att han skulle väljas in i Fenway Music Hall of Fame. Han blev den fjärde artisten att få utmärkelsen, efter Billy Joel, Paul McCartney och Zac Brown Band. I Queens anslöt Aaron Dessner till honom för ”End of August”. Efter att den nordamerikanska delen avslutats med två kvällar i Seattle, där han antydde att han skulle återvända sommaren 2027, fortsatte turnén till Australien och Nya Zeeland. Rod Laver Arena i Melbourne sålde slut på samtliga konserter i slutet av september. I november fortsätter turnén genom Storbritannien och Irland, därefter till det europeiska fastlandet, innan den avslutas i Paris den 7 december 2026.

Däremellan uppträdde han den 14 september 2026 under Emmygalans In Memoriam-inslag på Peacock Theater i Los Angeles. Med gitarr och orkester framförde han Simon & Garfunkels ”Bridge Over Troubled Water”. Jesse Collins, galans exekutiva producent, sade att Kahan själv hade valt låten eftersom den betydde något personligt för honom. Paul Simon är en av hans uttalade förebilder, tillsammans med Cat Stevens, Counting Crows, Mumford & Sons och Green Day. Valet visade utan vidare förklaring var Kahan placerar sig själv: i den långa raden av amerikanska låtskrivare som gjort en liten plats till något som representerar allas hem.

Det är berättelsen hittills. En pojke från en trädgård i Vermont skrev om årets mörkaste veckor i sin dal, och miljontals människor som aldrig hade sett den kände igen sitt eget hem. Nu måste han göra om det, i större skala, utan att förlora dalen.