Lucio Fontana – snittet i duken som publiken skrattade åt

Lucio Fontana

Photo: DarioBurul1 / CC0, via Wikimedia Commons

Född	19 februari 1899 Rosario
Död	7 september 1968 (69)
Yrke	Skulptör och målare
Priser	Grand Pris för Måleri, Venedigbiennalen · Silvermedalj för Militärtapperhet

Ett snitt i en duk tar ungefär en sekund att göra. Det är fällan Lucio Fontana gillrade för alla som stannar framför en av hans Attese: gesten ser så enkel ut att ögat vägrar godta den som själva verket, och så definitiv att ingen har lyckats upprepa den utan att det framstår som en efterapning. Han målade aldrig en bild av rymden. Han öppnade ytan, klädde såret med svart gasväv och lät mörkret bakom det träda in i bilden – den äldsta bäraren i det västerländska måleriet blev ett föremål med ett inre.

Snittet kom efter en lång omväg som de rena, vita dukarna gärna döljer. Hans far, Luigi Fontana, var en italiensk skulptör verksam i Rosario i den argentinska provinsen Santa Fe, och det var där Lucio föddes, under den sista vintern på 1800-talet. Han växte upp hos sin far och styvmor, Anita Campiglio, och skickades till Italien för att gå i skola när han var sex år. När första världskriget bröt ut tog han värvning som frivillig, blev underlöjtnant vid infanteriet och sårades vid Karstfronten. Han återvände hem med en silvermedalj för tapperhet i fält.

Efter kriget återvände han till Rosario, där han hade fötts den 19 februari 1899. Han arbetade i sin fars ateljé och öppnade sedan en egen, samtidigt som han redan rörde sig bort från faderns realism mot Alexander Archipenkos kantiga kroppar. 1927 var han tillbaka i Milano och studerade vid Breraakademin för skulptören Adolfo Wildt, med Fausto Melotti som kurskamrat. Wildt såg honom som arvtagare till sina polerade, manieristiska marmorskulpturer. Fontanas svar, som han återgav det 1963, blev att lämna akademin, grovt forma en gipsklump till en sittande man och hälla tjära över den. Han ville, sade han, gå sin egen väg. Hans första separatutställning följde på Galleria del Milione i Milano 1930.

Under 1930-talet arbetade han i två riktningar samtidigt. I Albisola vid den liguriska kusten skapade han keramik i starka färger och nästan flytande former, och 1935 anslöt han sig till Parisgruppen Abstraction-Création. Den andra riktningen brukar retrospektiva utställningar hoppa över.

Det finns belägg för att Fontana var medlem i Fasci di Combattimento redan 1920, och en stor del av hans offentliga skulptur under 1930-talet skapades för regimen. Han visade Vittoria fascista på Venedigbiennalen 1930 och modellerade samma år en byst av Mussolini. 1936 stod hans segergrupp i hedershallen på Milanos triennal, som döptes om till Triumfhallen för att fira invasionen av Etiopien. Det nya högkvarteret för Milanos fascistiska federation fick en takrelief med fem bevingade segergestalter beväpnade och lastade med krigsbyte; efter 1945 blev byggnaden en Carabinieri-station. Inget av detta upphäver det som kom senare, men det gör bilden av en konstnär som föddes ren in i rymdåldern mer komplicerad. Mannen som skulle skriva manifest om hur materien upplöses i ljus hade i åratal gett kropp åt en politisk myt, och det är svårt att inte delvis se hans senare avståndstagande från figuren som en flykt från denna beställningskultur.

Andra världskriget förde honom tillbaka till Argentina i sju år, medan de allierades bombningar förstörde hans ateljé i Milano och allt som fanns där. I Buenos Aires grundade han 1946 Altamira-akademin tillsammans med en grupp studenter och hjälpte till att utforma Manifiesto Blanco, som han inte undertecknade men uppenbart satte sin prägel på: materia, färg och ljud i rörelse skulle, enligt manifestet, utgöra den nya konsten. När han återvände till Milano 1947 lanserade han spatialismen tillsammans med Beniamino Joppolo, Giorgio Kaisserlian och Milena Milani, och fortsatte att ge ut manifest fram till 1952.

Idéerna blev snabbt till föremål. 1949 visade han Ambiente spaziale a luce nera på Galleria del Naviglio: ett mörkt rum där en stor, amöbaliknande form hängde i ultraviolett ljus. Verket brukar lyftas fram som en av de första installationerna i modern bemärkelse. Samma år började han perforera dukar med en syl i den serie som kom att kallas Buchi, och gav nästan alla sina senare målningar den generiska titeln Concetto spaziale. 1951 hängde han, tillsammans med arkitekten Luciano Baldessari, en slingrande neonlinje ovanför besökarna på den nionde triennalen; verket finns numera på Museo del Novecento i Milano.

Snitten dök upp i slutet av 1958 och visades året därpå. Med tiden blev de färre och renare, mot monokroma bakgrunder och med en handskriven fras på baksidan, ironisk eller absurd, som enligt uppgift skulle skydda mot förfalskningar. Runt dem tillkom de delade terrakottasfärerna i Nature, de glittrande Venedigdukarna från 1961, de äggformade dukarna i La fine di Dio och, mot slutet, de inramade skuggspelen i Teatrini.

Publiken hade svårt att följa med. När de perforerade dukarna visades på biennalen 1949 blev kritikerna förbryllade och besökarna skrattade; snitten angreps just för att de verkade så enkla att kopiera. Sedan dess har marknaden vänt upp och ned på diskussionen: 2015 såldes en gul Concetto spaziale, La fine di Dio på Christie’s för 29,2 miljoner dollar – en summa som de som skrattade i Venedig knappast hade kunnat föreställa sig.

Erkännandet kom sent och på en gång. På Venedigbiennalen 1966 byggde han tillsammans med Carlo Scarpa ett ovalt, vitt rum med dukar genomskurna av ett enda snitt och vann måleriets stora pris. Samma år gav Walker Art Center honom hans första separatutställning på ett amerikanskt museum, och han medverkade i broderad paraduniform i Ugo Nespolos film La galante avventura del cavaliere dal lieto volto. 1968 placerade han ett enda snitt i gips i hjärtat av en kritvit labyrint på Documenta 4 i Kassel. Därefter lämnade han Milano för Comabbio, familjens hemby nära Varese, där han dog den 7 september 1968, 69 år gammal. Hans hustru Teresita Rasini, som han träffat 1930 och gift sig med 1952, grundade Fondazione Lucio Fontana 1982 och testamenterade över sexhundra av hans verk till stiftelsen.

Stiftelsen har hållit verken i rörelse. Retrospektiva utställningar på Centre Pompidou och Met Breuer följdes 2025 av den första museiutställningen som uteslutande ägnades åt hans keramik, på Peggy Guggenheim Collection i Venedig. Fram till den 19 december 2026 visar Hauser & Wirth Hong Kong Lucio Fontana: Spatialism. Pioneering the Contemporary, med Luca Massimo Barbero som curator och den första breda introduktionen till hans verk på förenklad kinesiska. Varje ny publik möter samma tanke som han uttryckte med en kniv: att en bild kan vara en tröskel snarare än ett fönster, och att det som finns bakom den är en del av verket.

Taggar: artists, konstnärer, italiensk konst, Lucio Fontana, Carlo Scarpa, Concetto spaziale

Utvalda nyheter — Lucio Fontana

Relaterade personer

Utvalda nyheter — Lucio Fontana

Giorgio Morandi känns samtida än: Parisutställning ställer honom mot Fontana och Albers

Relaterade personer

Diskussion