Daniele Luchetti, regissören som filmar Italiens familjer genom andras romaner

Daniele Luchetti

Photo: Bart ryker / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	1960 Rom, Italien
Yrke	Filmregissör
Känd för	Min bror är enda barnet, Från Neapel till Rom, Ordinary Happiness
Priser	David di Donatello för bästa nya regissör · 2 David di Donatello för bästa manus · David di Donatello för bästa film · David di Donatello för bästa regi · Nastro d'Argento för bästa manus · Premio Flaiano för tv-regi

Frågar man en italienare i en viss ålder om Daniele Luchetti kommer svaret snabbt: Il portaborse, komedin där Silvio Orlando spelar talskrivaren och Nanni Moretti ministern som slukar honom med hull och hår – filmen som verkade förutse mutskandalen innan domarna gjorde det. Den etiketten har följt den romerske regissören i mer än tre decennier. Men numera är den till största delen missvisande. Luchettis verkliga ämne har aldrig varit parlamentet. Det är familjen: två bröder som väljer motsatta läger, en make som går sin väg och sedan kommer tillbaka – och, allt oftare, familjen så som någon annan först har skildrat den.

Han växte upp i Rom, som son till en författare, och har berättat att det klassiska gymnasiet lärde honom hur en historia förändras beroende på vem som berättar den – en lärdom i manusförfattande som han fick innan han visste att han skulle få användning för den. Efter studier i litteratur och konsthistoria började han på Gaumonts filmskola, grundad av Renzo Rossellini. Hans första kortfilm kom att ingå i en kollektiv studentfilm, Juke box. Skolan förde honom också samman med Moretti. Luchetti blev hans regiassistent på Bianca och La messa è finita och såg på nära håll hur en filmskapare kunde förvandla privat irritation till ett porträtt av ett land.

Morettis bolag Sacher Film producerade hans första långfilm, Domani accadrà, 1988. Luchetti, född i Rom 1960, var fortfarande i tjugoårsåldern. Filmen gav honom David di Donatello-priset för bästa nya regissör och ett särskilt omnämnande av Caméra d’Or i Cannes. Filmen som gjorde honom känd kom tre år senare.

Il portaborse visades i tävlan i Cannes 1991. Orlando spelar en gymnasielärare som får i uppdrag att skriva tal åt en ambitiös ung minister, spelad av Moretti med kylig, road aptit. Historien var påhittad, men redan innan filmen gick upp på bio sa flera politiker till pressen att de kände sig utpekade – något som gjorde mer för biljettförsäljningen än någon reklamkampanj. Ett år senare började Mani pulite-utredningarna montera ned Italiens regeringspartier, och filmen omtolkades som en profetia. Den belönades med fyra David-priser, däribland för bästa manus till Luchetti.

Det samarbete som skulle prägla resten av hans karriär började på teaterscenen. 1992 regisserade Luchetti Sottobanco, byggd på klassrumsskildringar av Domenico Starnone, en romanförfattare som hade arbetat som lärare på italienska gymnasier i många år. Pjäsen turnerade i Italien med Orlando och blev 1995 filmen La scuola, som vann David-priset för bästa film. Starnones böcker skulle föra Luchetti tillbaka till författaren ytterligare två gånger.

Nästa höjdpunkt kom genom en annan författare. Mio fratello è figlio unico, som bygger på Antonio Pennacchis roman Il fasciocomunista och har bearbetats tillsammans med manusförfattarna Sandro Petraglia och Stefano Rulli, följer två bröder i Latina från 1960-talet in på 1970-talet: Elio Germano spelar den ene, som dras mot den fascistiska högern, och Riccardo Scamarcio den andre, som är kommunist. Filmen visades i sektionen Un Certain Regard i Cannes 2007, vann David-priset och Nastro d’Argento för sitt manus och gav Germano David-priset för bästa manliga huvudroll. Tre år senare blev La nostra vita, med Germano som byggarbetaren som plötsligt blir ensam med sina söner, den enda italienska filmen i tävlan i Cannes. Germano delade priset för bästa manliga skådespelare med Javier Bardem, och Luchetti vann David-priset för bästa regi 2011.

Mönstret är värt att sätta ord på, för det komplicerar den gängse bilden. Luchettis skådespelare brukar gå hem med priserna, och hans främsta verk bygger ofta på någon annans bok: Pennacchi, Starnone tre gånger, Elena Ferrante, Giorgio Fontana och nu Maria Grazia Calandrone. I en filmkultur där regissörer fortfarande bedöms efter hur personliga deras manus är, har det gjort det lätt att placera honom en hylla under Moretti eller Paolo Sorrentino. Undantagen talar åt båda håll. Anni felici, till stora delar en självbiografisk film om en konstnärsfamilj sommaren 1974, hör till hans mest personliga verk. Chiamatemi Francesco, en biografisk film om Jorge Mario Bergoglio från 2015 som också visades som tv-miniserie, ligger däremot utanför hans vanliga ämneskrets och nämns sällan när kritiker sammanfattar hans karriär. Det som går igen i båda är en träffsäker känsla för hur par och syskon sårar varandra med vardagliga ord.

Den känslan gav honom det mest uppmärksammade uppdraget under den senare delen av karriären. Lacci, hans andra filmatisering av Starnone, med Alba Rohrwacher och Luigi Lo Cascio som ett äkta par vars äktenskap bryts sönder av en otrohetsaffär och sedan lappas ihop igen, öppnade filmfestivalen i Venedig utom tävlan i september 2020 – den första italienska filmen att öppna festivalen sedan Giuseppe Tornatores Baarìa 2009. 2022 tog han över den tredje säsongen av Min fantastiska väninna, HBO:s och RAI:s filmatisering av Ferrantes romaner, och vann Premio Flaiano för tv-regi. Han gjorde också två dokumentärer om italienska artister, Raffa om Raffaella Carrà och Codice Carla om ballerinan Carla Fracci, innan han återvände till Starnone med Confidenza, ett porträtt av en lärare som hålls som gisslan av en hemlighet, med Germano i huvudrollen och musik av Thom Yorke. Filmen fick världspremiär på International Film Festival Rotterdam i början av 2024.

Prima di noi, som Luchetti regisserat tillsammans med Valia Santella efter Fontanas roman, följer familjen Sartori från reträtten vid Caporetto 1917 till 1978. Serien förhandsvisades på Rome Film Fest i oktober 2025 och sändes på Rai 1 från den 4 januari 2026. Därefter hade Du, jag, vi, en romantisk komedi producerad av Lucky Red för Netflix och släppt enbart på plattformen från den 29 oktober, premiär i Rome Film Fests sektion Grand Public den 18 oktober 2026. Germano gör här sin fjärde huvudroll för Luchetti och spelar tillsammans med Maria Chiara Giannetta en familjefar som har funnit sig till rätta och en kvinna som aldrig velat ha barn. Deras försök att adoptera får alla gamla meningsskiljaktigheter upp till ytan. För en regissör vars film från 1991 blev en nationell biosuccé säger det en hel del om var den italienska komedin med mellanstor budget numera hör hemma att helt hoppa över biograferna.

Hans nästa film är under produktion och blickar tillbaka mot Rom. Dove non mi hai portata bygger på Calandrones memoarroman, som var finalist till Premio Strega 2023. Den handlar om en bebis som hittas ensam i Villa Borgheses trädgårdar 1965 och dottern som flera decennier senare försöker återskapa bilden av modern som lämnade henne där. I rollistan finns Tecla Insolia och Margherita Buy, och italiensk filmpress pekar på biopremiär via 01 Distribution 2027. Ännu en familj, ännu en bok och ännu en chans för mannen som en gång stämplades som politisk satir att visa vad han hela tiden har filmat.