Imelda Staunton – Umbridge i Harry Potter och musikalstjärna med fem Olivierpriser

Imelda Staunton

Photo: Imelda_Staunton.jpg: Manon PRESNE derivative work: Old Moonraker (talk) / CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Född	9 januari 1956 Archway, London, England
Yrke	Skådespelare och sångerska
Känd för	Harry Potter och dödsrelikerna, del 1, Harry Potter och Fenixorden, Maleficent
Priser	BAFTA · Volpi Cup for Best Actress, Venice Film Festival · European Film Award for Best Actress · Laurence Olivier Award for Best Actress in a Musical · Laurence Olivier Award for Best Performance in a Supporting Role · SAG (delad) · Dame Commander of the Order of the British Empire

För de flesta blev Imelda Staunton känd som kvinnan i den rosa koftan som harklar sig innan hon gör dig illa. Dolores Umbridge, inkvisitorn på Hogwarts med kattungstallrikarna och straffgåspennan, gav henne ett ansikte som känns igen långt utanför biograferna. Senare fick hon i The Crown bära den mest bevakade rollen i brittiskt offentligt liv. Båda uppdragen krävde att hon höll allt inom sig. På Londons teatrar har hon i ett halvt sekel gjort precis tvärtom: sjungit Sondheim och Jerry Herman ända upp till läktaren och på vägen samlat på sig fem Olivierpriser. På film anlitas hon för sin återhållsamhet. Det är på scenen hon släpper loss, och avståndet mellan de två karriärerna säger mer om henne än någon av dem var för sig.

Musikaliteten fick hon med sig hemifrån. Staunton växte upp ovanför en frisersalong i Archway i norra London, som enda barn till irländska föräldrar från grevskapet Mayo: Joseph, arbetare, och Bridie, som klippte hår i salongen och spelade dragspel och fiol i irländska showband utan att kunna läsa noter. På La Sainte Union, en katolsk flickskola, uppmuntrade en lärare i tal och vältalighet henne att spela teater i skolpjäser, bland annat som Polly Peachum i The Beggar’s Opera. Både Central School of Speech and Drama och Guildhall tackade nej till henne. Royal Academy of Dramatic Art antog henne när hon var arton.

Staunton, född den 9 januari 1956, lämnade akademin 1976 och tillbringade sex år på repertoarteatrar. En period var hon vid Northcott Theatre i Exeter, där hon spelade huvudrollen i Shaws Saint Joan 1979. På National Theatre återvände hon 1982 till The Beggar’s Opera, den här gången som Lucy Lockit, den andra kvinnan i Macheaths kärlekstriangel. Under samma säsongs Guys and Dolls träffade hon skådespelaren Jim Carter, som hon senare gifte sig med. Hennes första Olivier kom 1985: priset för en biroll, delat mellan A Chorus of Disapproval på National och The Corn Is Green på Old Vic. Det andra fick hon för rollen som bagarhustrun i den ursprungliga Londonuppsättningen av Sondheims Into the Woods.

Under större delen av 1990-talet blev hon på film en pålitlig närvaro i utkanten av bilden. Kenneth Branagh gav henne roller i Peter’s Friends och Much Ado About Nothing; Ang Lee lät henne spela Charlotte Palmer i Sense and Sensibility; och hon ingick i ensemblen i Shakespeare in Love, som tillsammans tilldelades ett pris av Screen Actors Guild.

Sedan byggde Mike Leigh Vera Drake kring henne. Staunton spelade en gladlynt städerska i London 1950, som utan familjens vetskap hjälper unga kvinnor att avbryta sina graviditeter. Hennes gestaltning vägrade vädja till publiken: Vera tycker inte att hon gör något märkvärdigt, men lagen ser saken annorlunda. Filmen vann Guldlejonet i Venedig, och Staunton fick Volpipokalen, European Film Award och BAFTA-priset för bästa kvinnliga huvudroll, liksom en Oscarsnominering.

Det som följde blev inte den rad huvudroller som ett sådant erkännande brukar ge. Där fanns Nanny McPhee, Freedom Writers och BBC-serien Cranford, där Carter och deras dotter Bessie också medverkade. Sedan kom Umbridge i Harry Potter och Fenixorden 2007: byråkratisk sadism framförd med flickaktigt viskande röst. Rollen återkom i Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1. 2012 spelade hon Alma Reville, Alfred Hitchcocks hustru och samarbetspartner, i HBO-filmen The Girl, vilket gav henne nomineringar till BAFTA Television och Emmy.

På scen fick hon däremot rollerna som filmen inte gav henne. I Chichester spelade hon Mrs Lovett mot Michael Ball i Sweeney Todd och därefter Mama Rose i Gypsy, en roll skriven för en stjärna som slukar hela rummet. Båda uppsättningarna flyttade till West End och båda gav henne Olivierpriser, 2013 respektive 2016. 2017 spelade hon Martha i Who’s Afraid of Virginia Woolf? och Sally i National Theatres Follies. På film gjorde hon rösten till tant Lucy i Paddington och dess uppföljare, spelade den walesiska kampanjaktivisten Hefina Headon i Pride och drottning Marys hovdam i Downton Abbey, där maken spelar butlern Carson.

Det är den obekväma delen av hennes historia. Efter Vera Drake hade brittisk och amerikansk film en huvudrollsinnehavare med sällsynt precision, men använde henne mest som faster, skurk, fe eller röst. The Crown gav henne till slut en huvudroll på tv, som Elizabeth II i den femte och sjätte säsongen, men mottagandet var splittrat. TIME:s kritiker kallade hennes drottning ”uttryckslös till den grad att hon blev ogenomtränglig” och skrev att gestaltningen ”saknar ett inre liv”, även om recensionen till stor del lade ansvaret för distansen på Peter Morgans manus. Prisutdelarna gjorde en annan bedömning: hon nominerades till en Golden Globe för båda säsongerna, liksom till en BAFTA och en Emmy. Den 8 september 2022 filmade hon scener som drottningen när beskedet kom att Elizabeth II hade dött. Hon och Lesley Manville gjorde klart dagens arbete innan inspelningen avbröts.

Teatern var återigen först med svaret. Sommaren 2024 spelade hon Dolly Levi i Hello, Dolly! på London Palladium, och i april 2025 gav den rollen henne en femte Olivier, hennes fjärde som bästa kvinnliga musikalartist. Hon tillägnade priset sin bortgångna mor. Sommaren dessförinnan hade hon utsetts till Dame i samband med kungens födelsedagsutmärkelser. 2025 var hon tillbaka i West End i Dominic Cookes nyuppsättning av Shaws Mrs Warren’s Profession på Garrick, där hon spelade mot Bessie Carter som sin frånvarande dotter. Det var första gången de stod på scen tillsammans. National Theatre Live visade uppsättningen på bio den oktober.

I Pablo Traperos & Sons, skriven av Sarah Polley efter David Gilberts roman, spelar hon Isabel Platt mot Bill Nighy. Filmen hade premiär i Toronto i september 2025 och gick upp på brittiska biografer den 21 augusti 2026. Den 15 september 2026 lanserade BritBox Tommy & Tuppence, en nutida version i sex avsnitt av Agatha Christies detektiver, med Antonia Thomas och Josh Dylan i titelrollerna och Staunton som tant Ada, en torrt humoristisk pensionerad privatdetektiv som en gång drev Blunt’s Brilliant Detectives. Samma månad utsåg RADA henne till hedersledamot, ett halvt sekel efter att hon lämnat skolan.

Staunton och Carter bor i West Hampstead. Härnäst väntar Netflix sexdelade serie baserad på Roald Dahls berättelser för vuxna, i regi av Danny Brocklehurst, där hon medverkar tillsammans med Nicola Coughlan, Toby Jones och Dominic West. Något premiärdatum har inte fastställts. Dahls vuxenberättelser kretsar kring artighet som övergår i grymhet, ett tonläge Staunton behärskat ända sedan koftan. Frågan är om film och tv någonsin kommer att be henne om det som publiken i London redan vet att hon kan ge.