Mel Brooks, 100 år: det våras för Yogurt igen i Spaceballs-uppföljaren

Mel Brooks

Photo: John Mathew Smith & www.celebrity-photos.com from Laurel Maryland, USA / CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Född	28 juni 1926 Brooklyn, New York City, United States
Yrke	Filmskapare och komiker
Känd för	Toy Story 4, Det våras för Frankenstein, Hotell Transylvanien 2
Priser	Oscar · Academy (livsgärning) · 2 Tony · Grammy · Emmy · Kennedy Center Honors · AFI (livsgärning)

Mel Brooks har aldrig litat på högtidligheten. Hans arbetsteori, upprepad under nästan hela livet, är att det säkraste sättet att ta makten från en tyrann är att låta honom sjunga och dansa dåligt, och att det ärligaste sättet att älska en genre är att välta dess möbler. Svenska biobesökare har en egen ingång till honom: distributörerna döpte film efter film till Det våras för någonting, tills titeln blev ett varumärke i sig. Övertygelsen gjorde honom till den parodiförfattare som alla senare parodier fortfarande lånar från, och den förklarar varför Hollywoods mest prisbelönta clown ännu en gång tar på sig kåpa och jätteöron: i Spaceballs: The New One, Amazon MGM:s uppföljare till Det våras för rymden, spelar han återigen Yogurt, den skrumpna väktaren av Schwartz, och den fåfänge president Skroob.

Det obekväma är att Brooks har blivit det han ägnade karriären åt att sticka hål på. Han är ett monument nu, hyllad på sin hundraårsdag av en våg av Hollywoodhyllningar och föremål för en dokumentär i två delar på HBO Max vars titel återanvänder hans äldsta skämt. Frågan som hans sena karriär ställer är om man kan helgonförklara en människa och ändå låta honom vara oförskämd.

Oförskämdheten förtjänade han tidigt. I Brownsville, ett fattigt kvarter i Brooklyn, kom Melvin James Kaminsky till världen den 28 juni 1926, yngste son till Kitty Brookman och Max Kaminsky. Fadern dog när pojken var två år, och senare byggde han sitt artistnamn på moderns flicknamn. Inkallad 1944 tjänstgjorde han som stridsingenjör i 1104:e ingenjörsbataljonen och gick igenom Ardenneroffensiven. Sedan dess har han upprepat att hånet är den enda hämnd på Hitler som är värd besväret.

Tv gav honom hans första författarrum. I början av 1950-talet anslöt han till manusförfattarna bakom Sid Caesars Your Show of Shows, ett lag där även Carl Reiner och Neil Simon ingick, och följde sedan Caesar till Caesar’s Hour. Med Reiner improviserade han The 2000 Year Old Man på fester, en tvåtusenårig gubbe som sett allt, tills vännerna krävde att de spelade in den; numret blev en rad skivor och, decennier senare, en Grammy. 1965 skapade han tillsammans med Buck Henry tv-serien Smart, en agentparodi som höll i fem säsonger och lärde amerikansk tv att klumpighet kan bli ett varumärke.

Det våras för Hitler, hans första långfilm som regissör, satte reglerna för allt som följde. Zero Mostel och Gene Wilder spelar en svindlande Broadwayproducent och hans revisor som sätter upp Springtime for Hitler i hopp om ett fiasko. En del kritiker tyckte att skämtet var smaklöst, och Brooks vann ändå Oscar för bästa originalmanus. Det våras för svärmor, hans filmatisering av Ilf och Petrovs roman, sjönk i biljettkassan. Han räknar den fortfarande till sina favoriter.

Sedan kom året som gjorde hans namn bestående. Det våras för sheriffen, skriven av ett lag där Richard Pryor ingick, släppte ner en svart sheriff, spelad av Cleavon Little, i en vildvästerstad full av rasister och riktade kameran mot rasisterna. Det våras för Frankenstein, skriven tillsammans med Gene Wilder och filmad i svartvitt som en kärleksförklaring till Universals skräckfilmer, gav dem båda en Oscarsnominering. Båda kom 1974. Under de följande 13 åren höll han formeln igång med Det våras för stumfilmen, Hitchcockpastischen Det våras för galningarna, Det våras för världshistorien del 1 och Det våras för rymden.

Mindre synligt, och mer avslöjande, var Brooksfilms. När hans bolag producerade David Lynchs Elefantmannen 1980 strök Brooks sitt eget namn från förtexterna så att publiken inte skulle vänta sig skämt. Bolaget backade sedan David Cronenbergs Flugan. Komikern som envisades med att sätta sitt ansikte på allt kunde gömma det när verket krävde det, en motsägelse som skämtarfiguren sällan erkänner.

Den kanoniserade versionen hoppar också över perioden då formen sprang ifrån sin uppfinnare. Robin Hood – karlar i trikåer hade fortfarande Cary Elwes och en ung Dave Chappelle, men Dracula – död men lycklig sågades av kritikerna, floppade och är fortfarande den sista film han regisserade. Parodin hade då redan gått över till bröderna Zucker och deras efterföljare. Och de filmer han är stoltast över står i dag mitt i ett gräl han självmant gav sig in i: 2017 sa han till BBC Radio 4 att Det våras för sheriffen aldrig skulle kunna göras i dag eftersom ”vi har blivit dumt politiskt korrekta, och det är komedins död”. Hans försvarare påpekar att filmens skällsord alltid landar på dem som använder dem. Hans kritiker svarar att ett skämts måltavla aldrig är ensam i rummet.

Det var scenen som räddade andra halvan av karriären. Broadwayversionen av The Producers, med Nathan Lane och Matthew Broderick, vann rekordmånga tolv Tony Awards 2001, tre av dem hans, vilket fullbordade en sällsynt EGOT tillsammans med hans Emmy-priser, däribland tre för rollen som farbror Phil i Mad About You. Utmärkelserna har inte slutat komma: Kennedy Center Honors 2009, AFI Life Achievement Award 2013, National Medal of Arts 2016, BAFTA Fellowship 2017 och en heders-Oscar vid Governors Awards i januari 2024. 2021 gav han ut memoarerna All About Me!, och två år senare skrev och berättade han History of the World, Part II för Hulu.

Hans privatliv har blivit offentligt mest genom sorg. Första äktenskapet, med Florence Baum, gav tre barn. 1964 gifte han sig med Anne Bancroft, och de förblev tillsammans fram till hennes död 2005; deras son Max Brooks skrev zombieromanen World War Z. När Gene Wilder dog 2016 och Carl Reiner 2020 förlorade han de två partner som kände hans humor bäst, en förlust som löper under Judd Apatows och Michael Bonfiglios dokumentär Mel Brooks: The 99 Year Old Man!, som kom på HBO Max i januari 2026.

Brooks fyllde 100 den 28 juni 2026, och kalendern runt den födelsedagen är fullare än många aktiva skådespelares. I maj beställde FX och Hulu serien Very Young Frankenstein, där Taika Waititi regisserar pilotavsnittet, Zach Galifianakis spelar huvudrollen och Brooks är exekutiv producent. Spaceballs: The New One, regisserad av Josh Greenbaum efter ett manus av Josh Gad, Benji Samit och Dan Hernandez, för tillbaka Rick Moranis och Bill Pullman och har premiär på amerikanska biografer den 23 april 2027. Brooks kommer då fortfarande att vara 100 och fortsätta hävda, genom en vis gubbe i latex med gummiöron, att inget heligt överlever ett ordentligt gapskratt. Inte ens han själv.