Zoey Millers torra replik om att Alla hjärtans dag är ”ett kapitalistiskt påfund” sätter tonen i The Other Zoey. Sara Zandiehs romantiska komedi pendlar mellan vass humor och invanda genrevändningar. Josephine Langford bär filmen som datastudenten som inte tror på romantisk kärlek, och vars tillvaro vänds upp och ned när fotbollsstjärnan Zack MacLaren (Drew Starkey) får minnesförlust och tar henne för sin flickvän. Flickvännen heter dessutom också Zoey. Utgångsläget är charmigt, men Zandieh har svårt att få Zoeys intellektuella skepsis att gå ihop med genrens krav på känslomässig utdelning.

Langford är som bäst när Zoey plockar isär kärleken som om den vore en algoritm. Hon har själv byggt en app som matchar människor efter just sådana principer, och hennes utfall mot Beccas presentation om Sankt Valentin på historielektionen är filmens roligaste stund. Där får hon både sarkasmen och något sårbart att rymmas i samma andetag. Sedan kommer olyckan, och Zoey blir mer av en passagerare i sin egen berättelse. Läkaren ber henne undvika att uppröra Zack, och därmed hamnar hon vid familjen MacLarens middagsbord, med plikter hon aldrig bett om. Manuset, skrivet av Matt Tabak, lutar sig tungt mot minnesförlusten och gör henne mer till vårdare än till jämbördig part i romansen. Hon ställer till och med in sin flygresa till modern Paula för att hänga med på familjens skidhelg.

Drew Starkey spelar Zack med värme, men rollfiguren är så odelat vänlig att det knappt finns något att spela mot. Dagen då Zoey och Zack stannar kvar i det hyrda huset, spelar spel och lagar mat, är ändå filmens ömmaste. Zoey säger att hon hoppas att han kommer ihåg hur fin dagen var när minnet är tillbaka. Det är en av få repliker där lögnen faktiskt får ett pris.

Gnistan finns i stället hos Archie Renaux som Miles, Zacks kusin. Zoey känner igen honom från en föreläsning, där han uttryckte nästan exakt samma syn på kärlek som hon själv, och det är lätt att förstå varför de dras till varandra. Snowboardlektionen under skidhelgen och kyssen i badtunnan ger filmen dess mest levande scener. Tyvärr hör de hemma i en annan film än den som till sist görs, och det är svårt att inte tänka på det. Mallori Johnson som Elle, Andie MacDowell som Connie MacLaren och Patrick Fabian som Matt MacLaren har små roller med lite att arbeta med. Olive Abercrombie gör mest av sin tid som lillasyster Avery, som i ett avgörande ögonblick låter sanningen slinka ur sig: hon gillar Zoey mer än fotbolls-Zoey.

Manusets största snedsteg gäller polyamorin. Beskedet att Miles lever i ett polyamoröst förhållande kommer morgonen efter kyssen, när Zack nämner Miles flickvän, och det fungerar mest som en krånglig vändning i Zoeys val. Samtalet om vad det betyder blir kort, och Miles förblir en skiss. Filmen närmar sig en intressant fråga om hur människor kan älska, men släpper den nästan direkt.

När fotbolls-Zoey dyker upp och anklagar Zoey för identitetsstöld borde filmen vara som skarpast. Zoey förklarar och ber om ursäkt, och sedan går historien vidare nästan lika snabbt som förut. Rykten sprids på campus, vänskapen med Elle skaver, och Becca erbjuder Zoey att rädda sitt rykte genom att bygga en webbsida åt Jam Fest. Det är en tydlig och sympatisk hantering av konsekvenserna, men den känns mer som avbockning än som en prövning. Appen som Zoey bygger i början hade kunnat knyta ihop mer av det här, men den får ingen större roll i det som följer.

The Other Zoey släpptes i begränsad biopremiär den 20 oktober 2023 och fanns samtidigt på Amazon Prime Video, både som streaming och för hyra. Det passar den, eftersom filmen vinner på en lugn stund hemma. Den har stunder av äkta humor och en huvudroll som är värd bättre tempo än manuset ger henne. Med lite mer mod att stanna kvar i det obekväma hade den kunnat bli mer än en vänlig komedi med en bra idé.