Isaiah Slade, en ex-polis som spelas av Nick McCallum, kommer till en liten stad för att få svar på vem som mördade en ranchägare och vart hans dotter tog vägen. Ganska snart står det klart att han har egna skäl att gräva. Det är hela konstruktionen i “Find Her” (2022), en neo-noir som McCallum har skrivit, regisserat och producerat, och som han dessutom bär upp som skådespelare. Ambitionen är tydlig och förtjänar respekt. Resultatet är en film som är starkast i tonen och svagast i huvudpersonen.

Tonen är också det kritikerna fastnar för. MovieWeb beskriver en drömsk värld som i sina bästa stunder är en avlägsen släkting till “L.A. Confidential” och “Memento”, och påpekar att filmen har kallats “Brick” möter “Gone Baby Gone”. Det är tunga namn att dra in, och “Find Her” står inte på samma nivå. Men stämningen finns där. Enligt MovieWeb spelades filmen mestadels in i Basile i Louisiana och delar av Florida, och den bär en dunkel, svävande atmosfär från början till slut. Blazing Minds lyfter fram Evan Zissimopulos foto: skarpt, med lågt stående sol som kastar långa skuggor. Tidskriften noterar också något nästan paradoxalt. Trots att filmen är inspelad i sydstaterna får de tydligt avgränsade färgerna i de vida, närmast iskalla landskapen den att kännas sval och olycksbådande. Södern ser alltså kall ut, och det passar en historia där ingen berättar hela sanningen.

Slade själv är mer problematisk. Han är den klassiska slitna polisen med oklart förflutet, och han berättar historien i berättarröst. MovieWeb tycker att McCallum ger honom en trovärdig patina av någon som varit med om det mesta, och citerar repliker som “There’s always a lot of chatter in a place like this when something happens to a man like that” och “There’s plenty of stories between these twisted branches”. Den rösten sätter stämningen utan att överspela, och det håller jag med om. Men Blazing Minds invändning väger tyngre för mig. Slades orubbliga deadpan gör det svårt att känna något för honom, och mer sårbarhet och känsla hade gett oss en djupare inblick och mer empati. Han är dessutom en utomstående, och avståndet mellan honom och stadens invånare överbryggas aldrig. MovieWeb skriver att han självmedicinerar och fattar dåliga beslut. Det borde ge honom kanter, men på skärmen blir det mest en attityd.

Kvinnorollerna har mer kött på benen. Anais Lilit spelar Brandy Warner, Robert Marks unga flickvän och dotter till Garrett Warner, länets rikaste markägare. Enligt MovieWeb sover Slade med henne och får då veta mer om bakgrunden: Marks var skuldsatt, Brandy fick hjälp av sin far, och det är han som till slut verkar komma att äga Marks ranch. Det är nyckelinformation i handlingen, och Lilit är den som gör den levande. Blazing Minds lyfter fram henne och Rebecca Lines, som enligt tidskriften spelar Tommy, som de två som tillför energi och dynamik, delvis tack vare manuset och framför allt tack vare skådespeleriet. Runt dem rör sig de excentriska lokalbor som MovieWeb räknar upp: Beth Marks, Garrett Warner, polischefen Bill Landon (Richard Gunn) och hästmannen Felix Leonard (Stelio Savante). De gör motstånd mot Slade, och det är just motståndet som får honom att stanna.

Berättandet är rakt och kronologiskt. Blazing Minds kallar filmen en intresseväckande thriller, jämnt tempererad och lätt att följa trots alla vändningar, men medger att enkelheten kan kännas släpig och närmast byråkratisk för noir-puristerna, som vill ha mer tvetydighet och en icke-linjär berättelse. Jag delar den läsningen. Lager läggs på lager, som MovieWeb uttrycker det, och varje nytt element om Roberts död och dotterns försvinnande hamnar prydligt på plats, men sällan med en överraskning som sätter sig. Med sina knappa 90 minuter, enligt MovieWeb, har filmen ändå precis tillräckligt med bärkraft för att ta sig i mål.

Bakom projektet finns en större idé. MovieWeb antyder att McCallum vill göra en serie filmer om någon som försöker “hitta henne”, vare sig det är en syster, en mor eller en fru, och i en intervju säger han att han älskar noir i största allmänhet och att “Chinatown” är en unik film som han alltid kan ha på i bakgrunden. Det hörs. “Find Her” är gjord av någon som älskar genren och kan dess verktyg: berättarrösten, den trötta polisen, den rika familjen med skulder och hemligheter. Det som saknas är en huvudperson man vill följa hela vägen hem. Som manusförfattare och regissör är McCallum bättre än som sin egen hjälte, och det är Lilit och Lines som får filmen att andas, inte Slade.