Alessandro Aronadios Still Time (2023) börjar med ett misstag som växer till ett liv. Dante (Edoardo Leo) kysser av en olyckshändelse Alice (Barbara Ronchi), och snart är de förlovade. Sedan går allt väldigt fort. Efter överraskningsfesten på hans 40-årsdag vaknar han ett år senare och minns ingenting av det som hänt emellan. Alice är gravid. Dante begriper inte hur det gick till, och det är just filmens poäng: han har hela tiden gått på autopilot.

Decider påpekar att namnet Dante passar ovanligt väl, eftersom hjälten är på väg mot sitt alldeles egna inferno. Han beskrivs som en medelålders italiensk företagsdrönare som stänger av under familjelivet och i tankarna spolar förbi livets största ögonblick. Efter ett särskilt grovt fall av slarv beslutar en kosmisk kraft att ödmjuka honom, och med några timmars mellanrum hoppar han ett år framåt. Själv har han inte förändrats och vet inte hur lång tid som gått, medan alla andra har levt vidare som om han bara varit frånvarande i sitt eget hem. Idén är elegant, eftersom straffet knappt skiljer sig från hans vanliga tillstånd. Mannen som räknar tid i pengar förlorar rådigheten över sin egen klocka, och det är hans verkliga helvete. Readysteadycut tillägger att han jobbar hårt i nuet för att köpa sig mer tid senare. Den kalkylen faller redan vid nästa uppvaknande.

Filmen för tankarna till Click, About Time och Groundhog Day, alltså berättelser om män som tvingas inse att de inte styr över tiden. Decider konstaterar att Aronadio inte gör något särskilt nytt med tidshoppet, och det stämmer. Allt spelas lågmält och vardagsnära, och ingenting skriker efter att få kallas Skådespeleri med stort S. Därför vilar hela tyngden på Leos ansikte. Decider lyfter fram att han måste få den magiskt realistiska premissen att kännas trovärdig med föga mer än sina egna oförstående reaktioner. Det klarar han. Hans förvåning är filmens motor: han reagerar som vem som helst skulle göra, och därför går det att tro på det omöjliga.

De bästa ögonblicken är de enklaste. Readysteadycut beskriver hur Dante tror att Alice har en svullen mage och blir rädd när han känner barnet röra sig. Senare tar han fel på sin dotter och en son och glömmer ibland helt att hon finns. I en annan film skulle det vara ohyggligt. Här är det komiskt, eftersom Leo aldrig spelar för skratten utan bara blir allt mer ställd.

Barbara Ronchi har den otacksammare uppgiften. Alice är den som har levt hela tiden och bär därför filmens bitterhet. Enligt Readysteadycut går paret i parterapi, något Dante har glömt, och Alice förebrår honom för att han väljer jobbet framför dottern och familjen. Andrea Purgatori finns med i rollistan som terapeuten. Smärtan i de scenerna kommer av att Dante inte kommer ihåg sina egna misstag och ändå måste stå till svars för dem. Decider nämner också Alices lekfulla förspel, fyllt av kulturella referenser, som aldrig leder längre än så. Det är en liten detalj, men den ger henne en humor som motvikt till förebråelserna. Bland de övriga i rollistan finns Mario Sgueglia, Francesca Cavallin, Raz Degan och Massimo Wertmüller, men filmen hör till de två huvudrollerna.

Budskapet landar i en scen sent i filmen mellan Dante och dottern Galadriel (Stella Trotta). Namnet är en hyllning till figuren i Sagan om ringen, och enligt Decider ger filmen goda skäl till den, hur löjlig den än låter. Dante tillbringar äntligen tid med henne och frågar, nästan som om han bad en anställd om återkoppling, vad han skulle kunna göra bättre. ”Mer tid, tack”, svarar hon. Decider kallar svaret enkelt och förödande, och det är svårt att säga emot: hela filmen ryms i de tre orden.

På andra håll haltar den. Decider kallar den en trevlig film om trevliga människor som lär sig att hitta sin inre trevlighet, och skriver att den mest rullar på utan någon stark stämning utöver allmän situationsspänning. Det är hårt, men inte orättvist. Etiketten dramedy lovar ett växlande mellan skratt och sorg, och här går de två tonerna oftare sida vid sida än in i varandra. Manuset, som Aronadio skrev tillsammans med Renato Sannio, undviker moralkakor och stora gester, vilket är sympatiskt. Samtidigt är utvecklingen förutsägbar. Vi vet från första hoppet vad Dante ska lära sig, och filmen väljer ingen omväg dit.

Still Time handlar om att missa sitt liv medan man arbetar för att få mer av det. Den uttrycker det inte särskilt nyskapande, men Leos tålmodiga och förbryllade insats och tre ord från en dotter är skälen till att filmen ändå är värd att se.