Youssef Bouahzizi har ett alias för varje människa i sitt liv, och i den franska komedin All-Time High (originaltitel Nouveaux riches) används de som arbetsredskap. Han är en bluffmakare som säljer en berättelse, en vision, till den som råkar stå framför honom. Cinema Express beskriver hans främsta vapen som ett gränslöst självförtroende, en förmåga att prata oavbrutet utan att säga något, en tillrättalagd stil och en ofta krystad humor. Affärerna med designerväskor på svarta marknaden går dåligt, så han vill bredda verksamheten. Premissen är utnött, och Cinema Express säger det rakt ut, men Julien Royals film blir ändå hyfsat underhållande. Det beror nästan helt på de två skådespelarna i mitten.

ReadySteadyCut lyfter fram att filmen blandar action, komedi, romantik och drama och handlar om två spelare som spelar ut varandra medan de förälskar sig. Det stämmer som beskrivning av grundidén: kärleken och bedrägeriet går sida vid sida, och varje replik kan vara både ett frieri och en fälla. Blandningen ger fart, men den gör också att filmen sällan får vila i en enda ton.

Pokerscenen visar det tydligast. Youssef spelar förbittrat och hamnar på kant med de två bröderna som driver den olagliga spelhålan. Skulden växer, hans förmodat äkta Rolex läggs som pant, och ett slagsmål bryter ut där han, enligt Cinema Express, överraskar publiken med hur bra han kan slåss. Vid samma bord sitter en högljudd kvinna som gör sig lustig över hans spel och som visar sig ha lurat spelhålans ägare hon också. Inledningen är effektiv eftersom den slår fast både tonen och spelreglerna: ingen i den här filmen är den de utger sig för att vara. Slagsmålen håller dessutom en högre nivå än man väntar sig av en romantisk komedi. ReadySteadyCut kallar dem välkoreograferade och ganska våldsamma och skriver att de ger filmen ett allvarligt actioninslag som driver berättelsen framåt och håller publiken på tårna.

Nassim Lyes spelar Youssef, som under namnet Thiago begår små bedrägerier för att hålla skenet uppe inför sin flickvän, tills masken faller med en duns i golvet och han blir alltmer desperat. Så beskriver ReadySteadyCut rollfiguren, och samma recensent tycker att Lyes gör den kitschiga men inte charmerande typen bra och levererar sina repliker utan ansträngning, särskilt i scenen där han erkänner för flickvännen vem han är och hur han ser ut. Cinema Express är mer återhållsam: Lyes komiska timing sitter ibland, men manuset hänger inte med. Där har recensenten rätt. Lyes har en pådrivande, självbelåten energi som passar en man vars enda tillgång är munnen, men när skämten blir grova för grovhetens skull räcker inte timingen för att rädda dem.

Efter erkännandet slutar det enligt Cinema Express i katastrof, och Youssefs tur är slut. Ordentligt påtänd på en klubb stöter han ihop med samma kvinna från pokerbordet på dansgolvet. Där börjar det riktiga spelet. Han intalar sig att han bara är med för bedrägeriets skull, och hon har sin förmögenhet att peka på.

Zoé Marchal spelar Stéphanie, en kvinna på väg att bli oerhört rik på kryptovaluta. ReadySteadyCut beskriver henne som neurotiskt cool och samtidigt osäker, och just den blandningen gör att figuren går att läsa åt två håll. Stéphanie räknar ivrigt upp vad hon blir värd när hon har sålt sitt krypto, men gör sedan en scen i snabbköpet för att hon inte har råd med matvarorna, så att Youssef får betala det mesta. Cinema Express påpekar att man aldrig riktigt kan avgöra vem som faller för vem, eller om det hela bara är ännu en bluff, och att paret i bästa fall är osannolikt, vilket är just det som bär berättelsen. Kemin mellan Lyes och Marchal är filmens starkaste kort. ReadySteadyCut skriver att båda har övertygande kemi på duken och att manuset, som berättar mycket, hela tiden får oss att försöka räkna ut figurerna och aldrig låter tempot sjunka.

Filmen är som mest träffande när den handlar om klass. Youssefs behov av att höra hemma i den stora ligan syns hemma hos hans förmögna flickvän, där hans överkompenserande, prålande uppträdande hånas av hennes far och bror, skriver Cinema Express. Där blir bluffmakaren en tragikomisk figur: mannen som spelar rik inför människor som är det på riktigt. Mot honom står Stéphanie, vars förmögenhet än så länge är en siffra hon räknar upp. Båda betalar med stora ord i stället för pengar, och filmen låter dem mötas i glappet mellan att vara rik och att låtsas vara det. Som satir är det dock slätstruket; filmen nöjer sig för det mesta med att låta kontrasten driva skämten.

Filmens problem är handlingen. ReadySteadyCut medger att karaktärsteckningen är stark men att berättelsen sviktar: recensenten undrade vart det hela var på väg och vad poängen var, och eftersom båda huvudpersonerna är tvångsmässiga lögnare går det knappt att avgöra vad de egentligen vill. Det fick recensenten att pausa och gå och koka en kopp te. Det är ett dåligt tecken. En film om två människor som ljuger för varandra måste ge åskådaren något fast att hålla i, och här blir osäkerheten ibland bara tröttsam. Humorn är dessutom, som Cinema Express konstaterar, ansträngd och onödigt grov. Det är mycket skrik, mycket kroppsligt och mängder av överdrivna situationer, vilket ReadySteadyCut kallar slapstick och screwball. Ibland fungerar det, ibland används tempot för att dölja att poängen saknas.

ReadySteadyCut berömmer också dubbningen, vars kvalitet enligt recensenten har förbättrats avsevärt, så att komedin kommer fram tydligt, något som annars ofta går snett när en film inte visas på åskådarens eget språk. Movie Nation beskriver filmen som en livlig undre värld av luspastrar och outsiders. Slutet är enligt ReadySteadyCut intensivt men också varmhjärtat, och filmen sluter cirkeln: spelaren blir själv utspelad, men på ett sätt man inte väntar sig.

All-Time High är alltså ingen välbyggd film, men ett roligt sällskap så länge Lyes och Marchal är i bild. Den är bäst när den sätter två lögnare mot varandra och låter publiken gissa vem som bluffar vem, och sämst när den fyller hålen med skrik och grova skämt. Den hänger ihop mer av slump än av plan, men den ger i alla fall sin bedragare vad han har förtjänat: att bli lurad på ett sätt han inte ser komma.