Joseph Kosinskis Top Gun: Maverick vet hur orimlig den är och bryr sig inte ett dugg. Trettiosex år efter originalet är Tom Cruise tillbaka som Pete ”Maverick” Mitchell, kapten i flottan, som i över trettio år har undvikit den befordran som skulle ha satt honom på marken. Nu ska han träna en grupp Top Gun-utexaminerade inför ett uppdrag av ett slag som ingen levande pilot har flugit. Bland eleverna finns Rooster, spelad av Miles Teller, son till Mavericks döde vän. Mer än så behöver man inte veta, och filmen låtsas inte heller att man behöver det.

Filmens styrka är att den tar flygandet på allvar. Den är filmad med IMAX-certifierade 6K-kameror i fullformat, och Kosinski vill uppenbarligen att publiken ska sitta i sätet bredvid Cruise i stället för att se planen på avstånd. Uppdraget går ut på att förstöra en olovlig anläggning för urananrikning. Den ligger i en underjordisk bunker i slutet av en kanjon och skyddas av luftvärnsrobotar, GPS-störning och fientliga stridsflygplan. Sekvensen där piloterna ska ta sig in i just den kanjonen är det mest spänningsladdade jag har sett på länge. Musiken av Harold Faltermeyer och Hans Zimmer driver på utan att ta över, och Lady Gagas ”Hold My Hand” finns med på soundtracket.

Cruise spelar Maverick med en trött karisma. Här är en man som måste göra upp med sitt förflutna, och hans scener med Teller bär filmens känslomässiga del. Rooster är son till Mavericks döde vän, och det gör varje gemensam replik tyngre än den ser ut. Jennifer Connelly ger som Penny Benjamin berättelsen en lugnare botten. Jon Hamm och Charles Parnell dyker upp som amiralerna Cyclone och Warlock.

Inte allt fungerar. Filmen är två timmar och elva minuter lång, och träningsavsnitten drar ut på tiden, även om de lägger grunden för både insatserna och spänningarna i laget. Handlingen är förutsägbar nästan till skratt. Dialogen är då och då lika subtil som en slägga. Och trots all teknisk skicklighet saknar berättelsen den friskhet som hade lyft den ett steg till.

I ensemblen finns också Glen Powell, Ed Harris och Val Kilmer, som gör sin sista filmroll. Monica Barbaro och Lewis Pullman, som Phoenix och Bob, gör sina saker prydligt, men deras figurer blir endimensionella bredvid Cruises magnetiska närvaro. Mitt under uppdraget kastar sig Maverick ur planet och står hjälplös i fientligt land när en helikopter närmar sig. Scenen fungerar, trots att dramaturgin är välbekant, och den påminner om att filmen vågar låta sin hjälte vara sårbar.

Projektet tog tid. Paramount tillkännagav en uppföljare redan 2010, och Tony Scott var tänkt som regissör. När han dog 2012 stannade arbetet, och filmen tillägnades senare hans minne. Först 2017, när Kosinski anlitades, kom det igång igen. Inspelningen pågick från maj 2018 till april 2019 i Kalifornien, Washington och Maryland. De krävande actionsekvenserna och sedan pandemin sköt upp premiären från juli 2019 till maj 2022. Under pandemin avvisade Paramount flera bud från streamingbolag på rättigheterna, på Cruises order, eftersom han ville att filmen uteslutande skulle visas på bio.

Kritikerna var översvallande, och många ansåg att filmen slår originalet. National Board of Review och American Film Institute tog med den bland årets tio bästa filmer 2022. Den nominerades till sex Oscars, bland dem bästa film, och vann för bästa ljud. Världen över spelade den in omkring 1,5 miljarder dollar, mer än någon annan film i Cruises karriär. Själv ser jag främst en film om en man som inte vill sluta flyga, och som är ovanligt hantverksmässigt gjord.