Trish har inget pass, nästan inga pengar och ingen väg ut. Den unga amerikanska journalisten sitter fast i Nicaragua, mitt i en djup politisk kris, och har skrivit sig i onåd både hos dem hon arbetar för och hos makthavarna. Hon bor på ett pensionat där en beskyddare inom regeringen håller handen över henne, men beskyddet har ett slutdatum. Under tiden säljer hon sex till tjänstemän, mot pengar och mot sådant som landet inte längre har gott om. Så öppnar Claire Denis Stars at Noon, kvavt och otryggt. Det slår aldrig om.

På ett hotell för välbärgade utlänningar erbjuder Trish sig åt Daniel, en brittisk man som säger att han är konsult inom petrokemi. Hon tror inte på det. Dagen efter följer hon efter honom och ser honom träffa en man som hon tar för costaricansk polis. Daniel verkar inte ana vem det är, förrän mannen jagar dem genom en marknad. Trish låter honom gömma sig på pensionatet, och där växer en tillgivenhet som är svår att ta på allvar. Förlagan är Denis Johnsons roman från 1986, som utspelar sig under revolutionen på åttiotalet. Denis har flyttat berättelsen till nutiden, och det ändrar mindre än man kunde tro. Det som driver handlingen är fortfarande två människor som använder varandra och som båda undrar när den andre ska svika.

Filmen tävlade om Guldpalmen i Cannes 2022 och fick Grand Prix, men mottagandet var blandat. Kritikerna prisade Qualley och retade sig på tempot och på kemin mellan henne och Alwyn. Rotten Tomatoes sammanfattar det som hypnotiska, hettedränkta stämningar och en berättelse som frustrerande nog driver planlöst. Jag kan inte säga att de har fel.

Margaret Qualley bär filmen. Hennes Trish är egensinnig och desperat på en gång, en kvinna som vägrar tystas men som vet att tiden rinner iväg. Hon är ofta oförskämt närvarande i bild, och man tror på varje beslut hon fattar, även de dåliga. Joe Alwyn har det svårare. Daniel är en man vars förklaringar byter skepnad, och Alwyn gör honom så ogripbar att det knappt finns någon att bli kär i. Scenen i en öde nattklubb, där de dansar och han talar om sin fru, borde vara filmens kärna. Nu blir den en vacker paus snarare än ett avgörande ögonblick. Benny Safdie som CIA-mannen är mer levande på kort tid än de flesta andra i rollistan. Han dyker upp, erbjuder Trish en väg hem till priset av Daniel, och plötsligt finns det något verkligt att förlora. Danny Ramirez som den costaricanske polisen och John C. Reilly som den amerikanske tidskriftsredaktören har mindre roller och lämnar mindre spår.

Problemet är tempot. Filmen har en kroppslig närvaro som är lätt att känna, men berättelsen trampar vatten. Trish och Daniel gömmer sig, väntar, pratar och väntar igen, och spänningen som borde växa av att de är jagade sjunker i stället. Hotet finns hela tiden i bakgrunden, men det hinner aldrig bli något som påverkar vad de gör härnäst. Någonstans på vägen börjar man fråga sig vart det hela är på väg, och svaret kommer sent.

Mot slutet stjäl de en bil och kör mot gränsen. CIA-mannen upprepar sitt erbjudande, och Trish säger nej. De byter bilen mot en båtfärd med smugglare, som skjuts ihjäl av soldater man aldrig ser, och Daniel blir sårad. I en övergiven kyrka somnar de, och när de vaknar är de omringade. Daniel övertygar Trish att lämna honom. Hennes pass kommer tillbaka via en nicaraguansk polis som en gång var hennes kund, och CIA-mannen betalar henne och går. Det är ett hårt slut, men det träffar inte så hårt som det borde, eftersom kärleken som står på spel aldrig blivit fullt trovärdig.

Stars at Noon är en film med goda idéer, en stark huvudroll och en tydlig känsla för plats: hettan, rädslan, pengarna som byter händer för sex och papper. Men Denis låter berättelsen flyta så länge att den till slut tappar fart. Qualley och miljön är skäl nog att se den. När eftertexterna rullar är det ändå landets hetta jag minns, inte paret.