Claire Denis – regissören i kanon som fortfarande vill göra bättre

Claire Denis

Photo: Elena Ternovaja / CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Född	21 april 1946 Paris, France
Yrke	Filmregissör och manusförfattare
Känd för	Beau travail, High Life, White Material
Priser	Golden Leopard, Locarno Film Festival · Silver Bear for Best Director, Berlin International Film Festival · Grand Prix, Cannes Film Festival (delad) · Carrosse d'Or, Société des réalisatrices et réalisateurs de films · Stockholm (livsgärning)

När Collège de France inrättade en professur i film blev Claire Denis den första gästen, och hon gav sin installationsföreläsning titeln «Faire mieux» – göra bättre. Det är ett märkligt motto för en regissör vars Beau Travail ligger på sjunde plats på kritikernas lista över tidernas främsta filmer, sida vid sida med Vertigo och Tokyo Story. Samtidigt sammanfattar det hennes karriär träffsäkert: Denis har aldrig sett kanon som en plats att slå sig till ro på. Varje film sedan dess har försökt ta sig någon annanstans, och avstickarna har gått från kannibalisk skräck till ett fängelseskepp på väg mot ett svart hål.

Utifrånblicken fanns där tidigt. Hennes far var fransk kolonialtjänsteman och flyttade familjen med några års mellanrum för att döttrarna skulle lära sig geografi. Denis föddes i Paris men växte upp i Kamerun, Burkina Faso, Senegal och Franska Somaliland, dagens Djibouti. När hon var tolv fick hon polio och skickades tillbaka till Frankrike för behandling. Hon tillbringade tonåren i Sceaux utanför Paris och kände att hon hade uppfostrats för ett liv i Afrika, men inte passade in någon annanstans.

Efter ett misslyckat försök att läsa ekonomi, som hon senare kallade «helt självmordsbenäget», började Denis, född den 21 april 1946, på filmskolan IDHEC i Paris 1969. Där träffade hon Agnès Godard, som senare skulle sköta kameran eller ljussättningen i de flesta av hennes filmer. Under 1970- och 1980-talen arbetade hon som regiassistent åt Jacques Rivette och Costa-Gavras, och reste till USA för att arbeta med Wim Wenders på Paris, Texas och Himmel över Berlin, och med Jim Jarmusch på Down by Law. Wenders sa senare att det hade varit slöseri att låta henne fortsätta som regiassistent.

Chocolat, hennes första långfilm, återvände till Kamerun 1988 genom minnet hos en fransk kvinna som besöker huset där hon växte upp och den afrikanske tjänare som stod henne närmast, spelad av Isaach de Bankolé. Filmen tävlade om Guldpalmen i Cannes och nominerades till Césarpriset för bästa debutfilm. Den blev också början på hennes samarbete med medförfattaren Jean-Pol Fargeau. De Parisbaserade filmerna som följde, I Can’t Sleep, inspirerad av ett verkligt fall där en man mördade äldre kvinnor, och Nénette och Boni, som vann Guldsn leoparden i Locarno 1996, visade hur hon fann det samtida Frankrikes hårda ansikte i kroppar snarare än i tal.

Så kom Beau Travail 1999. Denis flyttade Herman Melvilles Billy Budd till en främlingslegionsförläggning i Djibouti och gjorde om berättelsen om avund mellan soldater till en studie av drillade manskroppar under en vit sol. I huvudrollen som en sergeant som förtärs av bitterhet mot en ung rekryt sågs Denis Lavant. Hennes vana att filma snabbt och klippa långsamt avgjorde filmens mest berömda scen: solodansen i slutet fanns tidigare på ett annat ställe i manuset, men hon flyttade den till slutet i klipprummet. I Sight and Sounds kritikeromröstning 2022 hamnade filmen på sjunde plats genom tiderna, en av de två första filmerna av kvinnliga regissörer att ta sig in på topp tio, tillsammans med Chantal Akermans Jeanne Dielman.

Det som kom sedan gjorde alla som hoppades på en ny Beau Travail besvikna. Trouble Every Day från 2001 var en skräckfilm om begär som förvandlas till kannibalism, med Vincent Gallo och Béatrice Dalle. Efter det första manusskrivna bettet lät hon skådespelarna själva utforma de två morden. 35 Shots of Rum lånade ramen från Yasujirō Ozus Late Spring för en berättelse om en far och dotter i Paris. I White Material, som hon skrev tillsammans med Marie NDiaye, lämnade hon Isabelle Huppert på en kaffeplantage i ett namnlöst afrikanskt land på väg in i inbördeskrig. «För mig är monstret osynligt», har Denis sagt om den röda tråden genom alltihop. «Ondskan finns aldrig hos den andre, allt finns på insidan och aldrig på utsidan.»

Den svårare diskussionen gäller hennes senaste decennium. High Life, hennes första långfilm på engelska, placerade Robert Pattinson på ett rymdskepp med straffångar som driver mot ett svart hål, med ett spädbarn i famnen. Många kritiker övertygades när A24 släppte filmen i USA. Let the Sunshine In och Both Sides of the Blade, båda med Juliette Binoche i huvudrollen, höll henne kvar i franskspråkig film; den senare gav henne Silverbjörnen för bästa regi i Berlin 2022. Men de engelskspråkiga filmerna har splittrat kritikerna mer än något sedan Trouble Every Day. Stars at Noon, efter en roman av Denis Johnson, förlorade två manliga huvudrollsinnehavare innan inspelningen började. När filmen samma år delade Grand Prix i Cannes med Lukas Dhonts Close kallade David Rooney på The Hollywood Reporter den «ett rejält magplask». Försvararna invänder att samförstånd aldrig varit poängen: Denis har kallat filmteori «en plåga» och säger att hon inte är säker på att filmer ska göras för att lindra någons smärta. Kritikerna svarar att vördnaden kring Beau Travail får beundrarna att tolka varje snedsteg som en risk. Det hennes filmografi visar är en regissör som vägrar göra om filmen som gjorde henne trygg.

The Fence tog henne tillbaka till Afrika för tredje gången. Filmen bygger på Bernard-Marie Koltès pjäs Black Battles with Dogs och är skriven tillsammans med Suzanne Lindon och Andrew Litvack. Isaach de Bankolé spelar en man som kräver att få sin döde brors kropp, mot Matt Dillon i rollen som arbetsledare på en byggarbetsplats. Filmen spelades in i Senegal i början av 2025, hade premiär i Toronto i september samma år och fick svensk premiär? Nej, den gick upp på franska biografer som Le Cri des gardes den 8 april 2026, till recensioner som Metacritic klassar som blandade. En månad senare tilldelade det franska regissörsförbundet SRF henne priset Carrosse d’Or vid öppningen av Directors’ Fortnight i Cannes. I september tog hon med sig Avec Kim till sektionen Venice Days: en kortfilm i Miu Mius serie Women’s Tales, nästan helt utan dialog, där Suzanne Lindon kör genom Paris för att träffa Kim Gordon, som också komponerade musiken.

I höst blir Denis först och främst lärare. Hennes föreläsning på Collège de France hålls den 29 oktober 2026, och kursen där pågår från den 2 november till den 4 januari 2027 under titeln «Sortir de cette chambre à moi, chanceler, chavirer». Därefter är planen en långfilm med titeln The Soap Maker, ett engelskspråkigt kriminaldrama skrivet tillsammans med Litvack och inspirerat av Leonarda Cianciulli. Omkring 1940 mördade hon tre kvinnor i den italienska staden Correggio och gjorde tvål och kakor av deras kvarlevor. Ett kvarts sekel efter Trouble Every Day är regissören som kanon gång på gång sorterar in under en enda film på väg tillbaka till den hunger som en gång gjorde henne så svår att placera.