Centauro (2022) vilar på en enda idé: en man som är beroende av fart måste använda just det beroendet för att rädda någon annan. Rafa, spelad av Àlex Monner, lever för den rena, brännande känsla som racingen ger honom. När mamman till hans barn, Natalia (Begoña Vargas), dras in i knarkhandlarnas värld trycker han gasen i botten för att få ut henne. Mer än så är det inte, och Daniel Calparsoro låtsas aldrig att det är det. Enligt IMDb är filmen 1 timme och 29 minuter lång. Få av de minuterna går åt till omvägar.

Centauro är en nyinspelning av Yann Gozlans franska Burn Out från 2017, och det märks på hur avskalat materialet är. Här finns ingen sidohistoria som får växa och ingen biroll som får en egen bakgrund. Berättelsen går rakt från Rafas besatthet till Natalias nöd och vidare till hans försök att reda upp situationen. Att flytta en fransk thriller till spansk miljö är i sig ingen stor bedrift. Det som avgör är vad regissören gör med tiden han har, och svaret är att han håller sig till det som brukar fungera: tempo, tryck och en huvudperson som aldrig riktigt stannar upp. Det är ett försiktigt val, men filmen mår bra av att inte försöka vara något annat.

Titeln pekar åt ett håll som filmen delvis följer. En kentaur är till hälften människa och till hälften häst, och Rafa framstår som en man som knappt går att skilja från sitt fordon. Den spanska sajten Rock and Films sammanfattade det med orden ”ruedas en vez de patas”, hjul i stället för ben, och formuleringen sitter. Filmen är som mest intressant när den antyder att farten är det enda som får Rafa att känna något alls. Men tanken förblir en antydan. Calparsoro ställer frågan om vad en sådan besatthet kostar dem som lever nära den som bär på den, och går vidare innan han hunnit svara. Man hade gärna stannat kvar i just den frågan en scen eller två till.

Därför ligger filmens största spänning mellan familjedramat och actionthrillern. Rafa är pappa, och Natalia är mamman till hans barn. På papperet ger det insatserna en tyngd som en ren biljakt aldrig kan få, eftersom det som står på spel är en familj och inte bara en människa i en bil. I praktiken överlåter filmen de lugnare ögonblicken åt dialog som tjänar intrigen mer än personerna. Replikerna förklarar vad som ska hända härnäst, sällan vad någon känner. De känslomässiga scenerna känns därför mer avbockade än upplevda, och det är synd, för materialet hade tålt både en paus och en tystnad.

Àlex Monner bär filmen. Han spelar Rafa med en spänd, rastlös intensitet som gör att man tror på besattheten även när manuset inte förklarar den. Det är en fysisk och koncentrerad insats, byggd på blick och kroppshållning mer än på ord. Det som saknas är en motvikt. Vi får veta att Rafa älskar hastigheten, men inte särskilt tydligt vad han har att förlora förrän intrigen själv bestämmer att det är Natalia. Monner får ut mer ur Rafa än manuset bjuder honom, och mer kan man inte begära av en skådespelare.

Begoña Vargas har det svårare. Natalia är orsaken till att allt sätts igång, men filmen ger henne sällan något att göra utöver att vara den som ska räddas. Den som utlöser en hel film borde ha egna val och egna motiv, kanske till och med ett skäl att tveka inför räddningen. Här får hon mycket lite av det. Vargas försöker ge figuren konturer, men rollen är byggd som ett mål och inte som en människa. Det är en vanlig svaghet i den här sortens thrillers, och Centauro gör inget för att ta sig runt den. Hade Natalia fått fatta ett enda eget beslut som ändrade riktningen, hade hela berättelsen fått en annan puls.

Runt de två huvudpersonerna samlas en ensemble där Carlos Bardem spelar Boro och Édgar Vittorino spelar Carlos. Abraham Pérez Fernández, Sebastian Ciontescu och Anderson Brian González Montoya spelar Mateo, Jairo och Tico, och Dollar Selmouni är Cortés. Bardems närvaro ger de scener han är med i en viss tyngd, medan flera av de andra namnen på rollistan blir mer etiketter än personer man hinner lära känna. Det är priset för att trycka in allt på drygt en och en halv timme. En film med den här längden har inte råd med sidospår, och det syns i hur lite utrymme biroller och antagonister får.

Musiken står Carlos Jean för. Den hjälper till att hålla trycket uppe och passar en film som vill vara i rörelse hela tiden. Men musik kan inte ersätta det djup som manuset inte ger. Lite mer variation hade behövts för att ge de tystare ögonblicken något att vila mot, i stället för att låta trycket ligga på konstant nivå.

Besattheten är i grunden filmens egentliga ämne, och det är den som gör titeln så träffande. Ett beroende av fart är ett ovanligt beroende i filmen, eftersom det inte förstör kroppen på samma sätt som andra och därför kan förväxlas med passion eller talang. Centauro leker en stund med den skillnaden: Rafas känsla av att vara levande är äkta, men den gör honom också till en man som svårligen kan välja bort risken, ens när någon annan betalar för den. Det är en fråga som hade förtjänat ett eget klimax, ett tillfälle där filmen tvingar sin huvudperson att välja mellan farten och människorna omkring honom. I stället löses allt i rörelse, och rörelsen ersätter beslutet.

Mottagandet har varit blandat och mestadels vänligt. Espinof beskrev filmen som en trepidante spansk Netflix-film, ungefär hetsig och nervpåfrestande, och en kritiker på Rotten Tomatoes menar att Centauro vet vad den är och gör det bästa av det. En IMDb-användare nöjer sig med att kalla den en film att ha på i bakgrunden, vilket är ett ganska hårt omdöme som ändå inte helt saknar fog. Betyget på IMDb är 5,4 av 10, räknat på omkring 1 800 röster.

Det hjälper också att veta var filmen ska ses. På Netflix konkurrerar en thriller på drygt en och en halv timme med telefonen i handen och nästa avsnitt av något annat, och Calparsoro verkar vara medveten om det. Han håller berättelsen i nästan oavbruten rörelse och unnar sig inga pauser för stämningens skull. Resultatet är en film som är lätt att sätta på och lätt att se klart. Priset är att få bilder stannar kvar efteråt, och en handling som går att återge på två meningar glöms lika fort.

Den som vill ha en kväll med fart, en pressad huvudperson och en handling som aldrig hindrar tempot får vad som utlovas. Den som hoppas på en film som ställer sina frågor ända till slutet får nöja sig med att de ställs. Efter 89 minuter är det Rafas ansikte och farten man minns, inte någon replik eller vändning. Det räcker för en kväll, men en film med en så bra titel borde ha vågat mer än så.