Semih (Burak Deniz) blir lämnad av sin flickvän utan förvarning, och Don’t Leave, Ozan Açıktans turkiska romantiska drama från 2022, handlar om vad som händer efteråt. Inga stora gester. En man försöker förstå vad som gått sönder och tvingas så småningom se sådant han länge har valt att inte se.

Filmen vilar nästan helt på Burak Deniz. Han är med i princip varje scen, och amerikanska Decider lyfter just det fram. Han är förvirrad, sårad, ibland arg, men hela tiden trovärdig. Det är inget litet jobb att hålla uppe en hel film utan stöd av en tydlig intrig, och Deniz klarar det utan stora känsloutbrott. Han spelar sorgen som något som sipprar fram, inte som något som exploderar. Ansiktet blir berättelsens fasta punkt när själva handlingen vägrar förklara sig.

Açıktan berättar i ett måttfullt tempo. Filmen är byggd kring vardagen snarare än kring dramatiska vändpunkter, och den försöker aldrig tvinga sig på tittaren. Den som väntar sig stora uppgörelser får vänta förgäves. I stället följer vi Semihs envisa försök att få grepp om det som hänt. Det kräver tålamod, men hållningen är konsekvent genomförd. Speltiden på 107 minuter är i längsta laget för en så tyst historia, men regissören verkar hellre riskera tempot än tonen.

Don’t Leave är som starkast när den tar Semihs konfrontation med sig själv på allvar. Hans väg är inte rak, och filmen låter honom ta sig tid med sorgen, ilskan och behovet av att få veta varför. Frågan som driver honom, vad man har ignorerat i en relation tills det är för sent, är enkel men inte banal. Filmen svarar inte med föreläsningar utan med vad Semih gör och hur han reagerar. Det är ett klokt val, eftersom ingen replik behöver säga det som blick och tystnad redan har sagt.

Problemet är vad som händer med alla andra. Det vi får veta om flickvännens skäl når oss i huvudsak genom Semihs egen tolkning, och hon blir mer en utlösande händelse än en människa med ett eget perspektiv. Dilan Çiçek Deniz, som spelar Defne, får förvånansvärt lite att arbeta med, och det är svårt att inte se det som en förlorad möjlighet. Det är en medveten begränsning, men den har ett pris: en film om varför relationer tar slut borde kunna visa mer än ena halvan av det som gick sönder.

Samma sak gäller, i mindre skala, de övriga rollerna. Ceyda (Ceyda Düvenci), Beril (Berrak Tüzünataç), Özge (Şükran Ovalı) och Nazım (Ersin Arıcı) fungerar mest som människor som hjälper Semih att se klarare, inte som personer med egna ärenden. Det behöver inte vara fel i ett drama som är så hårt bundet till en enda människas inre, men det gör världen kring honom tunnare än nödvändigt, och det märks särskilt när filmen går långsamt.

Förankringen i det vardagliga ger filmen en känsla av äkthet. I stället för höjdpunkter får vi små stunder av tystnad, missförstånd och missade chanser. Där sitter också begränsningen. Açıktan håller sig till ett minimalistiskt berättande, och överraskningarna är få. Intimiteten kostar i fart och ibland i engagemang, eftersom vi får se konsekvenserna av en brytning långt tydligare än orsakerna. Slutet ger heller ingen riktig upplösning, vilket kan läsas som ärligt men lämnar också en del tittare med en känsla av att ha blivit lämnade utanför.

Mottagandet har varit blandat sedan filmen kom på Netflix. Deniz insats har fått beröm, medan skeptiska röster pekar på det sävliga tempot och de tunt tecknade bikaraktärerna. De har en poäng. På IMDb ligger betyget på 5,2, vilket visar hur delad publiken är inför ett drama som inte ger den vad den brukar vänta sig av plattformen.

Burak Deniz bär en film vars manus inte alltid hjälper honom, och det är hans arbete som gör att den lugna, avvaktande berättelsen går att följa ända fram. Mer av den andra sidans perspektiv hade gjort Don’t Leave både rikare och rättvisare. Som den ser ut är den ett uppriktigt men ensidigt porträtt av en man som alldeles för sent börjar lyssna.