Chloé Zhao kom till Marvel som Oscarsvinnare för Nomadland, och många hoppades att en superhjältefilm äntligen skulle få se annorlunda ut. Det gör den bara till en del. Stunderna av mänsklig närhet, som Zhao är känd för, finns där, men de trängs gång på gång undan av en apparat som kräver action, korsreferenser och presentationer av tio huvudpersoner.

Grundidén är ambitiös. Tio odödliga varelser skickas till jorden år 5000 f.Kr. av Celestialen Arishem, med uppdraget att utrota Deviants. The Guardian beskriver dem som delvis ödla, delvis raseri och delvis högspänningskabel. Århundraden senare lever gruppen utspridd och väntar på order. Sersi (Gemma Chan) bor i London med Sprite (Lia McHugh) och är tillsammans med människan Dane Whitman, spelad av Kit Harington. När en Deviant dyker upp igen anländer Ikaris (Richard Madden), och teamet måste samlas. Det är en tydlig och fungerande motor för en film som sträcker sig över tusentals år.

Screen Rant pekar ut Sersi och Ikaris som den känslomässiga kärnan: deras romans är redan över när filmen når nutiden, och just förlusten ger berättelsen dess hjärta. Samma recensent tycker att kärlekshistorien är rörande men förhastad, eftersom en montage med ett bröllop och Marvels första sexscen får göra nästan hela jobbet. Det stämmer med mitt intryck: relationen får för lite tid att växa, så när den väl är förlorad väger förlusten lättare än den borde. Angelina Jolie är enligt The Guardian den skickligaste krigaren i gruppen som Thena, Salma Hayek leder den som Ajak, och Kumail Nanjiani är, med The Guardians ord, skojig på ett överspelat vis som Kingo, som gömmer sig som medlem av en Bollywood-skådespelardynasti och envisas med att ha sin betjänt med sig när han ska rädda planeten.

Rollistan är också ovanligt blandad. Brian Tyree Henry spelar enligt The Guardian Marvels första öppet homosexuella superhjälte, och Lauren Ridloff, som är döv, spelar Makkari. IGN kallar ensemblen den mest mångfaldiga i Marvel Studios historia och skriver att Sersi, Sprite och Ikaris får mest tid, medan de övriga sju delar på resten. En så stor rollista har ett pris: den tid som går till några få tas från de andra. The Guardian menar dessutom att all omsorg om representationen i rollsättningen inte räcker för att bära berättelsen.

Svagast är själva berättandet. Roger Ebert tycker att filmen till slut känns hastig och otillfredsställande, eftersom rollistan är så stor och så mycket världsbygge ska hinnas med. The Hollywood Reporter beskriver ett hackigt berättande som vägs upp av känslodjup, medan The Guardian är hårdhänt och pekar ut forcerade tillbakablickar och syntetisk känsla. IGN pekar på en annan spricka: stora synder begås och förlåts nästan direkt, vilket tar udden av gruppens inre konflikter. Det är rimligt att den som levt i århundraden slutar bära agg, men på film blir resultatet att insatserna sjunker.

Zhaos eget bidrag syns tydligast i hur filmen gjordes. Kevin Feige tillkännagav projektet i april 2018, och Zhao fick stor kreativ frihet att skriva om manuset. Hon hämtade särskild inspiration från Terrence Malicks filmer och fick använda fler inspelningsplatser och mer naturligt ljus än tidigare MCU-filmer. Inspelningen pågick från juli 2019 till februari 2020, vid Pinewood Studios och på platser i England och på Kanarieöarna. IGN medger att de vidsträckta landskapen är hennes signum, men tycker att de vackra naturbilderna i en så lång film kan kännas som ett tidskrävande pliktmoment. The Guardian går längre och menar att man, bortsett från några vemodiga bilder i skymningsljus, knappt ser Zhaos ledande vision i själva utseendet. The Hollywood Reporter har en mer försonlig läsning: filmen känns ofta mer levande i de tysta ögonblicken än i de ganska rutinmässiga CG-striderna. Jag står närmast den bedömningen. När filmen låter gruppen vara i fred med varandra händer det något. När den hoppar vidare till nästa strid är det mestadels Marvel som vanligt.

Filmen har också svårt att slippa sin omgivning. The Hollywood Reporter noterar att de nya hjältarna ständigt refererar till Thanos och till vem som nu ska leda Avengers, vilket knyter dem hårt till det som redan hänt. IGN berättar att teamet vid ett par tillfällen skämtsamt kallas de ursprungliga Avengers, och påpekar vilken uppgift Zhao hade framför sig: att introducera ett helt lag på en gång. Enligt IGN klarar hon i det stora hela utmaningen och ger oss en god känsla för var och ens temperament och motiv, utan att historien sväller. Med en speltid på två timmar och 37 minuter är det en prestation, men det är också en prestation som kostar djup.

Eternals hade premiär på Dolby Theatre i Los Angeles den 18 oktober 2021 och släpptes i USA den 5 november. Filmen drog in 402,1 miljoner dollar världen över och blev den första MCU-filmen som inte fick generellt positiva recensioner. Kritiken riktades mot manus och tempo, medan teman och bildspråk fick visst beröm. Ramin Djawadi står för musiken.

Som berättelse håller Eternals inte, men som porträtt av en udda, spridd familj har den sina stunder. Zhaos röst hörs mest när tempot sänks och gruppen får vara tillsammans, och där är filmen bäst. Så fort Marvels maskineri tar över, med strider, Thanos-referenser och tio personer som ska presenteras, trängs den lyhörda blicken för små mänskliga ögonblick undan av kraven på spektakel. Den som vill se vad en av de mest personliga regissörerna gör med en franchisebudget har ändå något att titta på här, även om resultatet är ojämnt och oftare imponerar i detaljerna än som helhet.