Därför är en delad Guldpalm en sällsynthet i Cannes — och hur reglerna tvingar fram en enda vinnare

Guldpalmen är konstruerad för att kröna en enda film. När publiken frågar varför Cannes så sällan delar sitt högsta pris mellan två titlar handlar svaret mindre om juryns temperament än om tävlingens arkitektur: den är byggd för att avge en enda, otvetydig dom över filmåret. En delad Guldpalm — ex aequo, två filmer som håller i samma trofé — är just det undantag som systemet är utformat att förhindra.

Den konstruktionen vilar på en stillsam men avgörande regel. Enligt festivalens regler får filmen som tar Guldpalmen inte också ta emot något annat tävlingspris — den så kallade principen en film, ett pris — och det högsta priset hålls från början borta från oavgjorda utfall. En jury som älskar två filmer ställs därmed inför ett tvingande val: ge Guldpalmen till den ena och styra den andra mot Grand Prix, Juryns pris eller ett regi- eller skådespelarpris. Strukturen driver enigheten mot ett enda namn snarare än en delad krona.

Historien visar hur sällan juryer bryter igenom den muren. Under den moderna eran har det högsta priset delats bara sju gånger, senast 1997, när Shohei Imamuras Ålen och Abbas Kiarostamis Körsbärets smak lämnade Croisetten som samvinnare. Tidigare delningar läses som en rad uppgörelser ingen jury kunde lösa: Francis Ford Coppolas Apocalypse Now bredvid Volker Schlöndorffs Blecktrumman 1979, Bob Fosses All That Jazz jämsides med Akira Kurosawas Kagemusha 1980, Jane Campions Pianot med Chen Kaiges Farväl min konkubin 1993. Varje delning markerade ett år då två visioner bedömdes vara verkligt oskiljaktiga — och nästan tre decennier har sedan dess gått utan en ny.

Rekommenderad läsning”Champagne Problems” på Netflix: Hur man blir kär (och förhandlar) under julen

De mindre priserna är däremot gjorda för att ge vika. Bästa regi, bästa skådespelare och Grand Prix har alla delats ut ex aequo, och det är därför juryer som vill hedra mer än en film skjuter delningen nedåt, bort från Guldpalmen. Den mest berömda omvägen kom 2013, när juryn gav Blå är den varmaste färgen till regissören och båda huvudrollsinnehavarna på en gång — ett medvetet sätt att gå runt regeln om ett enda pris. MCM:s rapport om priserna i Cannes 2026 upprepade samma logik i miniatyr: juryn delade bästa regi mellan Los Javis och Paweł Pawlikowski men lämnade Guldpalmen — den för Cristian Mungius Fjord — odelad.

Det är där den verkliga funktionen hos Guldpalmens unika ställning ligger. Den tvingar en jury av konstnärer att binda sig vid en enda film som årets avgörande gest, utan gardering och utan delad ära. Delningens sällsynthet är ingen tillfällighet i smaken utan priset som gör precis det det skapades för: att pressa samman tolv dagars tävling till ett enda namn, uppläst en gång.

Mer som detta

’Svärsonen’ på Netflix: den mexikanska satiren där ingen faller

Schindler’s List: filmen där Spielberg slutade behaga och började vittna

I Autofiktion avslöjar Almodóvar aldrig vem som uppfinner vem

Kate Winslets regidebut ’Goodbye June’ omdefinierar julgråten på Netflix: Recension och reportage

Identitetens upplösning mellan den digitala hägringen och asfalterad verklighet: Made in Korea

Ladies First: när Sacha Baron Cohen tappar varje mask han burit i tjugo år, mitt i Londons styrelserum — på Netflix