Benedict Cumberbatch ligger på en bädd i Indien, en orm krular sig över hans mage. Det är den bild som öppnar Wes Andersons kortfilm Poison — en scen som med sin stillsamma absurditet omedelbart sätter tonen för det som ska följa. Filmen blandar komedi, drama och thriller i en berättelse om en man i dödlig fara och de två männen som med knappt om tid på sig försöker rädda honom. Att Anderson lyckas rymma allt detta i ett komprimerat format och ändå hålla luften i det säger något om hans kontroll över formen.

Anderson, känd för sin symmetriska bildkomposition och distanserade humor, har skapat något som känns både bekant och nytt. Filmen delar visuella drag med hans tidigare verk — pastellfärgade miljöer, centrerade kameravinklar, dialog som levereras med en nästan artificiell rakhet — men tillför en ny skärpa i berättandet. Det handlar inte bara om en man med en orm på magen. Under ytan finns en mer obehaglig historia om vad rasism och kolonialism gör med de människor som lever inuti dem, och om hur ordet ”förgiftning” kan bära mer än en innebörd. Anderson leker med den tvetydigheten hela vägen till avslöjandet.

Vad som verkligen fungerar är hur Anderson använder bildspråket för att förstärka narrativet. Den närmast teatrala kommunikationen mellan Cumberbatch, Dev Patel och Ben Kingsley — gestikuleringar, avvaktanden, blickar som bär mer än orden — är en klassisk Andersonsk detalj uppburen av tre skådespelare som vet exakt vad formatet kräver. Det är i dessa stunder som filmens styrka tydligast visar sig: när det absurda inte skrattar åt sig självt utan låter allvaret ligga kvar under ytan. Patel förmedlar som Woods en sammansatt oro som aldrig glider ut i karikatur, medan Kingsley ger Dr. Ganderbai en klinisk precision och ett nästan komiskt lugn — en ton som kräver mer av en skådespelare än det ser ut. Ralph Fiennes är knappt i bild, men han bär en tyngd i Roald Dahl-rollen — ett berättarmässigt val från Anderson — som tillför ytterligare ett textuellt lager.

Filmen har också sina svagheter. Den är bitvis överstyliserad på ett sätt som låter formen ta överhanden: Anderson tycks ibland mer intresserad av hur en bild ser ut än vad den faktiskt säger, och det är i sådana stunder som Poison haltar. Berättelsen saknar den emotionella tyngd som temana rasism och kolonialt förakt kräver för att landa med kraft. Filmen cirklar nära en svårare sanning utan att vilja landa i den. Det är ett medvetet val — Anderson arbetar alltid med behållen distans — men det innebär att filmen lämnar mer olöst än nödvändigt, och att tittaren kan gå därifrån och undra om det var meningen.

Det är värt att ställa detta i relation till hans längre filmer, som haft utrymme att låta karaktärer och relationer växa och fördjupas. Poison är tättsluten till sin natur, och den kompressionen tvingar fram en del av de bästa besluten — varje klipp motiverar sig, varje replik bär dubbel last. Men det skapar också en känsla av att möjligheter lämnas oanvända. Den knappa formen kräver att Anderson är extremt selektiv, och i de stunder han träffar rätt med den selektiviteten är Poison lysande. I de stunder han inte gör det syns luckornas kontur tydligare än i en mer generös film.

Trots det är det svårt att inte respektera hantverket. Varje ram är genomtänkt med ett öga för detaljer som kräver upprepade tittanden för att fullt ut uppfattas. Slutscenens avslöjande — som omdefinierar vad titeln faktiskt syftar på — ger filmen ett eftertryck som inte låter sig reduceras till ren formalism. Det är ett grepp som sätter sig, och som sätter sig bättre ju mer tid det fått.

Cumberbatch gör Harry Pope till en man som håller på att förlora kontrollen men gör det med minutiös yttre behärskning. Det är ett svårt register att hålla — för mycket ger melodrama, för lite ger tomhet — och Cumberbatch navigerar det med den precision som rollens villkor kräver. Kingsley tillför kompetens och torr ironi och gör Dr. Ganderbai till mer än en funktionell biroll. Fiennes bidrar med en reserverad närvaro som tynger filmens berättarstruktur på ett sätt som korta biroller sällan lyckas med.

Poison har mött delade reaktioner. Somliga kritiker har hyllat Andersons förmåga att röra sig mellan genrer och hans precision i berättarstrukturen. En recensent på Rotten Tomatoes menade att filmen, trots sina ambitioner, kändes ihålig bakom all formell elegans. Den invändningen är inte orimlig — Poison håller inte fullt ut vad den utlovar emotionellt — men den underskattar hur medvetet tomrummet är placerat. Anderson håller tittaren på avstånd som ett estetiskt och politiskt ställningstagande, inte av brist på förmåga.

I förhållande till Andersons övriga kortfilmer från samma period — bland dem The Wonderful Story of Henry Sugar — delar Poison både personal och tonart. Cumberbatch och Kingsley möts i båda, och det syns i ett flyt i deras samspel som inte uppstår utan gemensam erfarenhet. Men Poison bär en mörkare underton. Den ler, men med sammanbiten mun, och det är en skillnad som sitter kvar.

Det är inte en film som öppnar sig omedelbart. Men den som ger den mer tid märker att den till synes enkla premissen — man i säng, orm på mage, klockan tickar — bär avsevärt mer vikt än det ser ut. Anderson är en regissör som på ytan erbjuder en välpolerad burlesk, och under den inte friskriver sig från ett enda obehagligt påstående om makt, ras och vad det egentligen innebär att vara förgiftad — av en orm, av ett system, eller av en annan människa.