Jean-Claude Van Damme spelar Richard Brumére, en legendarisk hemlig agent som kommer ut ur sitt gömställe och återvänder till Frankrike för att hjälpa en son han aldrig har träffat. Rollen passar honom väl. Richard kan fortfarande ta sig an en hel skock statliga agenter, men filmen låtsas inte som om åren inte har gått. Den skrattar åt det, och Van Damme skrattar med. Det är den bästa idén i Den sista legosoldaten, och den bär mer av filmen än manuset förtjänar.

Regissören David Charhon, som har skrivit manus tillsammans med Ismael Sy Savane, bygger intrigen kring Archibald, spelad av Samir Decazza. Bakgrunden är att Richard under en gammal operation gjorde sin väns Jouards före detta fru gravid. Modern bad om två saker åt pojken: pengar från staten och någon som tog hand om honom. Agenten Fernand fick uppdraget och har skött det i åratal, så Archibald har hela livet trott att Fernand är hans pappa. Sedan stänger ministern Sivardière av pengakranen, och därmed försvinner också skyddet. Archibald är plötsligt en eftersökt man, misstänkt för vapen- och narkotikasmuggling. Agenterna dyker upp hemma hos honom, och med en apparat som kallas Big Mac slår de ut Fernands pacemaker så att han får en hjärtattack. Archibald försöker fly men grips. Då griper Richard in. Efter en lång slagsmålsscen med agenterna får han ut sonen, men han säger inte vem han är. Han presenterar sig som George.

Det är en hygglig upptakt, och den ger filmen ett motiv man kan bry sig om. Problemet är att Charhon vill ha allt på en gång: en far-son-historia, en spionthriller och en rak komedi. Big Mac visar det tydligt. En liten pryl som kan stoppa en pacemaker och senare släcka strömmen i en hel byggnad är en förtjusande absurd idé, men filmen vet inte hur allvarligt den ska ta den. Ena stunden är den ett vapen som dödar, nästa stund ett skämt. Richard själv råkar ut för samma sak. Ska vi skratta åt hans gammaldags metoder eller imponeras av att han fortfarande står på benen? Filmen svarar både ja och nej och blir aldrig säker på vilket.

Alban Ivanov är med som Alexandre Lazare, och hans scener tillsammans med Van Damme hör till de lättaste i filmen. Där finns ett tempo i replikväxlingen som jag hade velat se mer av. Assa Sylla som Dalila, Éric Judor som Paul Lesueur, Miou-Miou som Marguerite och Patrick Timsit som Richards vän, kommendör Jouard, ger ensemblen en bra namnlista, men intrycket är att filmen sällan hinner göra något minnesvärt av dem. Valérie Kaprisky är ministern Sivardière, som Richard till slut kidnappar med hennes goda minne, en vändning som är mer rolig än trovärdig. Samir Decazza har den mest tacksamma uppgiften bland de yngre. Archibald förstår länge inte vem som egentligen hjälper honom, och Decazza gestaltar både förvirringen och misstron utan att spela över.

De bästa minuterna är de när actionen får vila. När Richard avslöjas som Archibalds far känner sig sonen förrådd, och Richard minns ett hänge som kvinnan i hans liv snurrade runt fingret. Den lilla gesten får Archibald att förstå att mannen som tröstade honom vid begravningen var Richard, och att han aldrig egentligen blev lämnad. Scenen är kort och lite sliten, men den fungerar, just för att Van Damme inte försöker göra mer av den än den tål.

Slutet följer samma mönster som resten. Efter att ha fått tillbaka Big Mac inser Jouard att Richard fortfarande måste gripas för den tidigare operationen Cup-and-Ball. Richard använder då apparaten för att slå ut strömmen i byggnaden och försvinna, men lovar ändå att finnas där för sin son. Allt sker på en gång: flykten, skämtet och försoningen. Det går fort, och ingen av delarna får riktigt tid att sjunka in.

Filmen släpptes på Netflix den 30 juli 2021 och fick blandade recensioner. På Rotten Tomatoes är 58 procent av 26 kritikerrecensioner positiva, med ett snittbetyg på 5,3 av 10. Metacritic har gett den 48 av 100 utifrån nio kritiker, vilket motsvarar omdömet ”mixed or average”.

Den sista legosoldaten är en underhållande men ojämn actionkomedi. Den klarar sig tack vare en huvudrollsinnehavare som vet vad han kan och inte kan längre, och tack vare några scener där komiken får ta plats. Mellan dem fastnar den i sin ovilja att bestämma sig för om Big Mac är ett vapen eller ett skämt.