Det regnar sent en kväll när Raymond kör mot en avsides stuga för att tala om för sin halvbror Ray att deras far är död. Fadern, Ben Harris, har önskat att alla hans söner ska komma till begravningen. Inledningen är enkel, men den rymmer hela filmens läge: två män som inte har setts på nästan fem år, på grund av vad fadern utsatte dem för som barn, och som nu ska göra honom en sista tjänst.

Rodrigo García, som både skrivit och regisserat Raymond & Ray (2022), håller tonen låg. Intresset ligger i det vardagliga, i små omständigheter som säger något om figurerna. Raymond (Ewan McGregor) har ett trist kontorsjobb och en skilsmässa på gång, och han har förlorat körkortet sedan han gripits för rattfylleri. Ray (Ethan Hawke) är heroinmissbrukare på väg tillbaka. Han har slutat spela trumpet, delvis för att trotsa fadern, som en gång drev på honom att lära sig instrumentet. Det är körkortet som får Ray att följa med: Raymond måste erkänna sitt fall för att övertala honom. Att sätta två motvilliga män i en bil och låta färden göra jobbet är ett beprövat grepp. Det fungerar här, men det blir snart tydligt att García hellre prövar stämningar än driver en berättelse framåt.

Mest spänning finns i faderns sista önskemål. Han vill begravas naken, och han vill att sönerna gräver graven med egna händer. Det går att läsa som ett sista elakt skämt eller som en sista maktdemonstration, och filmen verkar medveten om båda tolkningarna. Spaden tvingar fram ett samtal mellan män som annars inte hade haft något att säga varandra. Under det ligger en gammal fråga: hur får man ro när det enda som har förändrats är att den som förstörde ens liv har dött? García ger inget rent svar och verkar nöja sig med det. Därför känns frågan snarare utställd än prövad, eftersom ingenting i berättelsen hänger på hur den besvaras.

McGregor spelar Raymond med en stelhet som passar en man som har byggt sitt vuxna liv på att inte röra vid det förflutna. Hawke får den mjukare och mer sårbara rollen, en man som har klarat sig undan det värsta men inte vet vad han ska göra med friheten. Tillsammans har de en lättsam närhet som bär många scener, även när manuset inte ger dem särskilt mycket att göra. Det irriterar därför att filmen inte litar mer på dem. Den fyller ut med bipersoner och sidospår i stället för att stanna kvar hos bröderna.

Båda männen har dessutom behållit sin humor trots uppväxten, och det är ett av filmens bästa drag. Skämten växer ur skadan i stället för att fungera som avbrott från den, och då träffar de oftast. Problemet är att de sällan får växa till något mer än ett andningshål mellan allvarligare scener.

De bästa ögonblicken kommer när faderns lådor öppnas. Lucia, faderns sjuksköterska och älskarinna, ger varje son en ask. Raymond får dockor, skridskor och kondomer, en samling som är lika gåtfull som kränkande. Ray får den trumpet han trodde att fadern hade förstört när han var tonåring, och Lucia berättar att fadern lät renovera den några veckor tidigare. Vad ska man göra med en sådan gåva? Hata en man som kanske ångrade sig, eller som kanske bara ville ha sista ordet? Hawke låter oss se just den förvirringen utan att förklara den.

Maribel Verdú är filmens varmaste närvaro som Lucia. Hon spelar henne med humor och en viss trötthet, som någon som har sett både mannen och hans söner från en sjukbädds ände. Vid visningen på begravningsbyrån lämnar hon ett nakenfoto av sig själv i faderns skjortficka, och Raymond tar det när hon har gått. Det är chockerande och lite komiskt, och det hör till de få gånger filmen vågar något. Efter begravningen följer Raymond med Lucia hem, och när de kysser varandra hittar hon fotot. Då blir scenen mer än bara pikant: den handlar plötsligt om vem som får äga en intimitet som faderns död egentligen gjort offentlig. Sophie Okonedo har en mindre roll som Kiera, som hjälpte Harris på sjukhuset under hans sista dagar. Ray bjuder in henne till begravningen, och efteråt hamnar de på en bar, där Ray också pratar om sin avlidna hustrus begravning. Det är trevligt och varsamt, men rollen blir en bisak. Hon är också den som berättar att Harris lyssnade på en och samma instrumentala låt för att lugna sig, en detalj som filmen sedan låter vandra vidare mot Rays trumpet.

Vid graven får bröderna sällskap. Reverend West, spelad av Vondie Curtis-Hall, samtalar med Ray om faderns tro medan de gräver. Lucia kommer med sin son Simon, som visar sig vara ännu en bror, och senare dyker ett tvillingpar upp med samma besked. Ray frågar Simon om faderns telefon för att få reda på vilken låt det var, men Simon har raderat minnet. Bröderna turas om att gräva. Idén att fadern lämnat efter sig fler söner än någon av de två anade, och att sorgen därmed delas med människor de aldrig träffat, är god. Men filmen gör förvånansvärt lite av den och lämnar de nya bröderna som statister vid graven.

Begravningen är vändpunkten. När reverend West ber Raymond säga några ord rusar han till bilen och hämtar en pistol. Först riktar han den mot sig själv, sedan skjuter han mot faderns kista nere i marken. Lucia tröstar honom efteråt. Därefter hämtar Ray sin trumpet och spelar vid graven, och till slut delar West ut ett brev från fadern till var och en av sönerna. Skottet kommer abrupt och är det närmaste filmen kommer en kulmen, men det hinner knappt sätta sig innan handlingen går vidare. Trumpetspelet är mer träffsäkert, just för att det är så mycket lugnare: där får Ray något av det som fadern ville tvinga ur honom, och han tar det på sina egna villkor.

Komedin och dramat ligger sida vid sida utan att påverka varandra särskilt mycket. På 1 timme och 46 minuter är filmen inte lång, men den känns ändå utdragen när samma ton upprepas, och när man väl har förstått att bröderna bär på olika sår och att deras far är källan, händer inte mycket nytt.

Filmen hade världspremiär på Toronto International Film Festival den 12 september 2022. Den gick upp på ett begränsat antal biografer den 14 oktober och släpptes på Apple TV+ en vecka senare, den 21 oktober. Mottagandet gick isär. Rubriken på en recension från oktober 2022 sammanfattar den hårdaste läsningen: McGregor och Hawke bortslösade i ett magert komedidrama. En annan skribent beskrev upplägget som bekant men med en förmåga att hamna på märkliga platser, och en tredje fann berättelsen blygsam och vardaglig på ett sätt som fastnar. Alla tre beskrivningar stämmer på något sätt.

Det som återstår är en film som låter två skadade män gräva åt en död far och inte lovar dem någon befrielse. Det är en ärlig hållning, även om den inte gör filmen större. Bäst är den när bröderna står tysta vid hålet i marken.