Det finns en sekvens i mitten av Jag är inte längre här som rymmer filmens hela argument: Ulises — sjutton år, skinnjacka, håret skulpterat i Kolombia-ungdomarnas stil — dansar ensam i ett rum i Queens som är så litet att lurarna är rummet. Han dansar precis som han dansade i Monterrey med Los Terkos, hela kroppen långsam och avsiktlig medan basen i cumbia rebajada sjunker till halv hastighet. Ingen ser på. Fernando Frías de la Parra valde att filma det utan kommentar, och det valet är filmens centrala argument.

Frías använder cumbia rebajada — cumbia bromsad tills rytmen känns geologisk — inte som soundtrack utan som narrativ arkitektur. I Monterrey fyller musiken utrymmet: gatorna, Terkos-kroppar, ett liv organiserat kring att tillhöra ett bestämt kvarter i en bestämd stad. I Queens slutar den fylla. Ulises bär den i lurarna som man bär ett fotografi — inte för att det gör något längre, utan för att det är omöjligt att lämna det kvar.

Damián Garcías foto tar den strukturella funktion som dialogen inte behöver ha: i Monterrey bränner mättade röda och gröna toner i barriots betong; i Queens pressas ett grynigt grått in från varje bildkant. Juan Daniel García Treviño spelar Ulises med uppburen återhållsamhet — en protagonist som inte förklarar, inte framför nostalgi, inte ger kameran en scen där känslan är läsbar utifrån. Han finns helt enkelt där, i världen filmen byggt för honom. Frías behövde inte säga att Ulises förminskas av förflyttningen. Han tog bara bort färgpaletten.

Jag är inte längre här ställer en fråga som invandrarfilm sällan formulerar: vad förlorar du som inte är överlevnad? Inte tillståndet, inte bostaden, inte den fysiska säkerheten. Det du förlorar är den specifika musiken du dansade till på ett specifikt sätt med specifika människor på en specifik plats — och den förlusten annonserar sig inte som tragedi. Den ackumuleras i subtraktioner: en dans utförd ensam, ett slangord ingen känner, en gest som här betyder något annat. Frías bygger filmen ur precis dessa stunder.

Jag är inte längre här vann Ariel-priset för Bästa Film 2020 och var Mexikos kandidat till Oscar för Bästa Internationella Film. Erkännandet är proportionerligt. Vad Fernando Frías de la Parra byggt är en film som ger Kolombia-subkulturen — cumbia rebajada, Terkos specifika ritualer — samma strukturella allvar som europeisk konstnärlig film ger borgerlig sorg. Tillgänglig på Netflix. 113 minuter.

Regi

Luis Fernando Frías de la Parra

Taggar: Netflix, drama, mexikansk film, Fernando Frías de la Parra, Jag är inte längre här, Juan Daniel Garcia Treviño

Jag är inte längre här (Netflix): Frías bygger exil från en enda rytm

Regi

Mer som detta

”Jag är inte rädd” på Netflix: i Veracruz 1986 gräver en pojke fram det hans egen by begravde

Salcedo, livet och salsa: Netflix gör en biroll ur La primera vez till tolv korta salsanätter

Mellan far och son på Netflix: den mexikanska familjethrillern nedskuren till tiominutersavsnitt

Francis Lawrence reducerar Stephen Kings „The Long Walk” till en väg och en nedräkning

Främlingar i parken och kampen för värdighet i glömskans skugga

Emiliano Martínez: Pojken som kunde stoppa tiden gör straffområdet till en Netflix-dokumentär

Diskussion