Den inledande scenen i Jag finns inte längre här fokuserar på Ulises hand som noggrant justerar en radioantenn. Skärmen fylls av hans självskapade frisyr—en explosion av färg och motstånd—andredan förstår vi att filmen kommer handla om mer än bara överlevnad; det handlar om de små, enviskt bestämda sätt som unga människor skapar identitet i ansiktet av kaos.

Fernando Frías de la Parras drama från 2019, anpassat från hans egen novell, är en icke-linjär berättelse som följer Ulises Sampiero (Juan Daniel García Treviño), en 17-årig gängledare i Monterrey, Mexiko. Efter ett våldsamt missförstånd med en lokal kartell tvingas han fly till USA, och filmen växlar mellan hans liv i Mexiko och hans förvirrande nya verklighet i Queens. Det är en historia om förflyttning, kulturell utplåning och nostalgins desperata grepp—men också om ungdomskulturens motståndskraft.

Filmens största styrka är den immersiva porträttet av Kolombia-kontrakulturen, en subcultur som Frías de la Parra tydligt förstår intimt. Scenerna med Los Terkos—Ulises gäng—som dansar till sänkt cumbia (cumbia rebajada) är elektriska. Musiken pulserar genom varje bild, kameran rör sig i takt med dansarnas svängande kroppar. Dessa ögonblick känns levande och fångar ungdomens råa energi och det flyktiga glädjen av tillhörighet. García Treviño är magnetisk här, hans prestation strålar både sårbarhet och självsäkerhet. När Ulises dansar är det inte bara rörelse—det är en självförklaring, ett vägran att bli utplånad.

Filmens icke-linjära struktur lägger till textur i början och speglar Ulises splittrade sinnestillstånd. Men när berättelsen hoppar mellan Mexiko och USA blir förvirringen ett problem. Vissa övergångar känns abrupta, nästan stötande, och drar oss ur handlingen istället för att födjpa den. Tempot halar också i Queens, där Ulises kämpat med att anpassa sig till livet bland daglönare. Dessa scener saknar den levande kraft som hans tid med Los Terkos har, och utan samma kulturella rikedom dras de ut.

Men Frías de la Parra gör modiga regissörsval som betalar sig. Användningen av ljud är särskilt påtaglig—när Ulises anländer till Queens blir filmen nästan tyst, det enda ljudet kommer från radion han håller mot bröstet. Det är en kraftfull metafor för hans isolering och en av de få stunderna där den icke-linjära strukturen förstärker istället för att distrahera.

Birollsinnehavarna levererar starka prestationer, även om vissa karaktärer känns underutvecklade. Xueming Angelina Chen som Lin, den nyfikna brorsdotterdottern till Ulises arbetsgivare, sticker ut. Hennes vänlighet och nyfikenhet ger en nödvändig emotionell förankring i de amerikanska scenerna, men även hon känns mer som ett koncept än en fullt utvecklad person.

Filmen sticker ut genom sitt fokus på Kolombia-kulturen, en subcultur som sällan syns på film. Cumbia rebajada-soundtracken är innovativ och ger filmen ett distinkt ljudidentitet. Men den icke-linjära strukturen, även om den är ambitiös, känns ibland mer som en knep än meningsfull. Berättelsen skulle gagnas av mer sammanhang—vissa emotionella punkter landar med mindre kraft eftersom vi ständigt dras mellan tidslinjer.

När det gäller genretillhörighet går Jag finns inte längre här på en smal gräns mellan uppväxtdrama och social kommentar. Den lyckas fånga andan av ungdomens uppror men snubblar när den försöker ta itu med bredare teman som migration och kulturell förflyttning. Blandningen är inte alltid smidig, vilket gör vissa ögonblick ojämna.

Detta är slutligen en film för dem som uppskattar rå, kulturellt specifik berättande. Om du någonsin känt smärtan av att bli utplanterad—antingen från hemmet, gemenskapen eller identiteten—kommer Ulises kamp att resonera. Men det är ingen enkel tittning. Den icke-linjära strukturen kräver tålamod, och vissa tittare kan känna sig frustrerade snarare än rörelse.

Frías de la Parra har gjort en modig, visuellt slående film som tar risker—men inte alla av dem lyckas.

Taggar: dramer, Jag är inte längre här, Jonathan Espinoza, Juan Daniel Garcia Treviño, Luis Fernando Frías de la Parra, Xueming Angelina Chen

Ungdomskulturens upproriska hjärta i kaoset

Mer som detta

Genom mitt fönster är en vänlig romans som spelar alldeles för säkert

Mumier på äventyr: spansk animation som levererar precis vad den lovar

The Devil’s Backbone är Del Toros råaste och mest politiska film — och den som fastnar hårdast

Fito Páez: The World Within a Song — Netflix-dokumentären som börjar där turnén tvingades stanna

Above & Below stänger in Laura Marano i en hajbur under Antonio Banderas kartell

Quim Gutiérrez, skådespelaren som vann ett Goya vid tjugofem och förvandlade tvekan till en livslång metod

Diskussion